Det är inte nyår än, men jag skall ändå göra en tillbakablick. Tror jag är tillräckligt lugn och samlad för det nu.
I våras blev jag sjukskriven ända fram till sista september. Därmed hade jag haft mina 300 dagar och längre än så kan man inte vara sjukskriven, i Finland. Efter det var det meningen att jag skulle ansöka om sjukpension på deltid - men det blev på heltid.
Under sommaren började jag känna att jag inte vill tillbaka in i arbetslivet, att jag inte klarar av att fungera efter de regler som finns där. Min läkare sade till mig att jag borde förbereda mig på att sjukskrivningen tar slut, att det blir bättre för mig då... men jag kände mig som en blyklump. Jag försökte inte argumentera, inte ens med mig själv. Reagerade helt enkelt inte.
Någonstans undrade jag: Orkar ni verkligen flytta på mig... tung som jag är?
I november skulle jag fylla i ansökan om sjukpension. Som ni kanske minns (om ni söker på 'sjukpension', får ni upp de rätta inläggen), var det nästan omöjligt för mig att göra det. Jag var fortfarande en blyklump och blyklumpar kan ju inte tala.
Till slut kunde jag ändå posta min ansökan. Jag trodde att jag skulle få vänta till februari, men svaret kom nästan omgående - och det var ett ja! Jag har fått sjukpension, fram till slutet av maj. Dethär är säkert en viktig orsak till det lugn som jag känner. Medan jag var sjukskriven, fick jag inte så mycket pengar att jag kunde klara av mina dagliga utgifter... men det har jag nu.
Skööönt! Av lättnadskänslan att döma kan man nog anta att blyklumpen ändå var förmögen till en viss oro...
Det blir ännu tydligare, om man ser till andra områden av mitt liv. Mitt föräldrajag har oroat sig en hel del, de senaste månaderna. Det har varit så många förändringar, för ende sonen. Han gifte sig... och han flyttade isär. Han började en ny skola... och slutade att gå där. Han flyttade hem till mig... och sedan igen, till en egen bostad...
Men nu känner jag mig lugnare, också ifråga om honom. Jag tror att han har gått igenom en kris, på sitt eget extroverta sätt. Han och flickvännen hade ju varit tillsammans i tre år...
Så... just nu är det alltså ganska bra. Lugnt.
Hoppas också att jag så småningom skall kunna tjäna lite pengar själv. Annonserna på free1000s har börjat gå ganska bra!! så det känns roligt att gå dit och jobba. Just nu håller jag på med att göra en sida med miniatyrer, för att underlätta sökningen.
Andra bloggar om: tillbakablick, blyklump, sjukskrivning, sjukpension, son, förändringar, lugn, pengar
I våras blev jag sjukskriven ända fram till sista september. Därmed hade jag haft mina 300 dagar och längre än så kan man inte vara sjukskriven, i Finland. Efter det var det meningen att jag skulle ansöka om sjukpension på deltid - men det blev på heltid.
Under sommaren började jag känna att jag inte vill tillbaka in i arbetslivet, att jag inte klarar av att fungera efter de regler som finns där. Min läkare sade till mig att jag borde förbereda mig på att sjukskrivningen tar slut, att det blir bättre för mig då... men jag kände mig som en blyklump. Jag försökte inte argumentera, inte ens med mig själv. Reagerade helt enkelt inte.
Någonstans undrade jag: Orkar ni verkligen flytta på mig... tung som jag är?
I november skulle jag fylla i ansökan om sjukpension. Som ni kanske minns (om ni söker på 'sjukpension', får ni upp de rätta inläggen), var det nästan omöjligt för mig att göra det. Jag var fortfarande en blyklump och blyklumpar kan ju inte tala.
Till slut kunde jag ändå posta min ansökan. Jag trodde att jag skulle få vänta till februari, men svaret kom nästan omgående - och det var ett ja! Jag har fått sjukpension, fram till slutet av maj. Dethär är säkert en viktig orsak till det lugn som jag känner. Medan jag var sjukskriven, fick jag inte så mycket pengar att jag kunde klara av mina dagliga utgifter... men det har jag nu.
Skööönt! Av lättnadskänslan att döma kan man nog anta att blyklumpen ändå var förmögen till en viss oro...
Det blir ännu tydligare, om man ser till andra områden av mitt liv. Mitt föräldrajag har oroat sig en hel del, de senaste månaderna. Det har varit så många förändringar, för ende sonen. Han gifte sig... och han flyttade isär. Han började en ny skola... och slutade att gå där. Han flyttade hem till mig... och sedan igen, till en egen bostad...
Men nu känner jag mig lugnare, också ifråga om honom. Jag tror att han har gått igenom en kris, på sitt eget extroverta sätt. Han och flickvännen hade ju varit tillsammans i tre år...
Så... just nu är det alltså ganska bra. Lugnt.
Hoppas också att jag så småningom skall kunna tjäna lite pengar själv. Annonserna på free1000s har börjat gå ganska bra!! så det känns roligt att gå dit och jobba. Just nu håller jag på med att göra en sida med miniatyrer, för att underlätta sökningen.
Andra bloggar om: tillbakablick, blyklump, sjukskrivning, sjukpension, son, förändringar, lugn, pengar
Så skönt för dig med sjukpension. Att behöva oroa sig för pengar gör en inte kryare precis.
SvaraRaderaSjälv har jag sjukersättning till maj 2010 men jag oroar mig redan väldigt mycket för vad som händer efter det.
Mitt introverta (ett ord jag lärt mig här hos dig) jag säger att jag inte är platsar ute på arbetsmarknaden.
Men man får visst helst inte vara en sådan. Jag är så rädd att uppfattas som lat och arbetsskygg. Är inte du det?
Anna: Visst oroar jag mig också, skulle gärna ha en sjukpension som inte är tidsbestämd... Men jag försöker att inte tänka på det, det mesta i livet är ju osäkert, säkert kommer vi aldrig att få uppleva en tid när det inte finns något att oroa sig för... Så man skulle behöva hitta ett sätt att lära sig leva med oron...
SvaraRaderaRädd att uppfattas som lat och arbetsskygg? Vid dethär laget vet jag att jag inte är det. Jag skulle ha stannat kvar, ända till pensionen, om mina arbetskamrater bara hade orkat ha mig. Jag envisades med att stanna kvar tills situationen blev helt ohållbar...
I slutändan tror jag det är ens egen uppfattning som är den viktigaste. Man måste komma till ett beslut i fråga om sig själv, fast kanske inte genom att argumentera. Dethär verkar mera vara ett beslut som mognar fram, blir en del av en själv och är därför inte så lätt att ifrågasätta...
Här några frågor som jag har provocerat mig själv med... som jag nu ger vidare.
Hur mycket måste jag lida?
Hur mycket måste jag lida, innan jag säger stopp?
Är jag en god mänska, om jag lider?
Blir jag mera god, om jag lider ännu mera?
och kanske den allra viktigaste frågan:
Vad är det goda som jag lider för?
Nog måste det väl vara något mycket viktigt och behjärtansvärt?
Om facebook, så kan väl msn vara ett praktiskt alternativ, tycker jag, när det gäller småprat. Jag msn:ar ofta. Kan det vara något?
SvaraRadera/bless
Bless: Jo, visst kan det det... fast då måste jag ju vara aktiv, om jag vill ha kontakt. Säga hej, här är jag... osv.
SvaraRaderaSuck. Det är väl bara jag som fantiserar, tänker mig att facebook är som ett vardagsrum med en massa inbjudna gäster och att man kan sitta där och vara med... och inte behöva göra något!!
Men du, jag hör av mig med e-post - snart.
Idag har jag igen en sådan där dag som jag bara orkar börja med, om jag först avskriver allt som jag hade tänkt... Men om jag gör det, om jag får börja utan att känna krav... då vet man inte hur det går. När kvällen kommer, kan det hända att jag ändå har fått gjort ett och annat, liksom i förbifarten. :)
Ser fram mot epost. Jag djupdyker ett par dagar i fullkomligt julshowsinferno på arbetet. Men återuppstår på fredag med jullov. Och då kan jag läsa och lusta mig.
SvaraRadera/bless