Jag har en magnet på mitt kylskåp där där står: "Normal people worry me".
Känner ibland att jag inte har nyckeln, eller koden, dit där dessa personer befinner sig. Kände detta speciellt ofta när jag bodde i en liten stad för ett par år sedan. Nu känns det inte så lika ofta. Nu, när jag bor i, eller rättare sagt i nätheten av den stora metropolen Göteborg...
Qi: Egentligen kan det ju vara båda vägarna. Ibland kan det var jag också som spärrar upp ögonen och tror att jag ser en alien... andra gånger är det någon annan.
Inget svar egentligen, bara en fundering
Noemi 23/12/08 10:41 :
Jodå, det där tillrättalagda att inget stör dem och allt är så "perfekt", inte att de har så perfekta liv men att de gör allt precis som alla andra typ...ser på idol och bonde söker fru, ja och allt! Så välanpassade liksom...
Noemi: Ja... ofta handlar det säkert om rädsla. Det är faktiskt en stor trygghet att kunna göra som alla andra, att känna hur man ingår, självklart... men det är kanske sällan man tänker på det sättet, att man erkänner sitt beroende? För om man gjorde det, funderar jag vidare, då skulle det nog inte vara så lätt att utesluta andra....?
för det första så betyder normalt bara att man på en viss punkt hamnar i mitten av ett spektrum. att hitta en person som är normal i alla avseenden är omöjligt. att inte inse att man är normal är dessutom normalt. för många handlar det inte om rädsla utan om att man inte reflekterat över att man gör som alla andra eller att man inte bryr sig om att man gör som alla andra. många som försöker undvika normalitet har reflekterat över vad som är normalt och vill inte vara som alla andra, utan aktivt söker sig till grupper som tar avstånd från normalitet, ofta med resultatet att den gruppen blir en homogen grupp med en ny normalitet, en normalitet som står i kontrast till majoritens normalitet men som ändå är en normalitet och den grupptillhörigheten och gruppgemenskapen/grupphomogeniteten ger en känsla av att man är med likasinnade, att man hör hemma, att man är normal, så att man slipper vara rädd.
Så att säga att det är skillnad på människor kan vara är en överdrift.
Hej, Henrik! Det var en bra beskrivning - mitten av ett spektrum. Som du tror jag att rädslan ofta är omedveten, särskilt för dem som för det mesta befinner sig i mitten av ett spektrum. Sådana gånger behöver man inte göra klart för sig varför man väljer som man gör. Man kan slippa. Sedan är det kanske också så att en del mänskor har flera periferipositioner än andra och kanske därför är mera medvetna om sin rädsla och sin utsatthet?
Hej, alla! Och hoppsan! Lyckades ofrivilligt radera både inlägg och kommentarer... men jag har försökt att sätta dit dem igen...
SvaraRaderaMarlene Olsson 21/12/08 11:00 :
Så är det!
carulmare 21/12/08 20:23 :
Marlene: =:) Smiley för aliens?
qi 21/12/08 19:03 :
Jag har en magnet på mitt kylskåp där där står: "Normal people worry me".
Känner ibland att jag inte har nyckeln, eller koden, dit där dessa personer befinner sig. Kände detta speciellt ofta när jag bodde i en liten stad för ett par år sedan. Nu känns det inte så lika ofta. Nu, när jag bor i, eller rättare sagt i nätheten av den stora metropolen Göteborg...
carulmare 21/12/08 20:26 :
Qi: Egentligen kan det ju vara båda vägarna. Ibland kan det var jag också som spärrar upp ögonen och tror att jag ser en alien... andra gånger är det någon annan.
Inget svar egentligen, bara en fundering
Noemi 23/12/08 10:41 :
Jodå, det där tillrättalagda att inget stör dem och allt är så "perfekt", inte att de har så perfekta liv men att de gör allt precis som alla andra typ...ser på idol och bonde söker fru, ja och allt! Så välanpassade liksom...
Noemi: Ja... ofta handlar det säkert om rädsla. Det är faktiskt en stor trygghet att kunna göra som alla andra, att känna hur man ingår, självklart... men det är kanske sällan man tänker på det sättet, att man erkänner sitt beroende? För om man gjorde det, funderar jag vidare, då skulle det nog inte vara så lätt att utesluta andra....?
SvaraRaderaför det första så betyder normalt bara att man på en viss punkt hamnar i mitten av ett spektrum. att hitta en person som är normal i alla avseenden är omöjligt. att inte inse att man är normal är dessutom normalt.
SvaraRaderaför många handlar det inte om rädsla utan om att man inte reflekterat över att man gör som alla andra eller att man inte bryr sig om att man gör som alla andra. många som försöker undvika normalitet har reflekterat över vad som är normalt och vill inte vara som alla andra, utan aktivt söker sig till grupper som tar avstånd från normalitet, ofta med resultatet att den gruppen blir en homogen grupp med en ny normalitet, en normalitet som står i kontrast till majoritens normalitet men som ändå är en normalitet och den grupptillhörigheten och gruppgemenskapen/grupphomogeniteten ger en känsla av att man är med likasinnade, att man hör hemma, att man är normal, så att man slipper vara rädd.
Så att säga att det är skillnad på människor kan vara är en överdrift.
Hej, Henrik! Det var en bra beskrivning - mitten av ett spektrum. Som du tror jag att rädslan ofta är omedveten, särskilt för dem som för det mesta befinner sig i mitten av ett spektrum. Sådana gånger behöver man inte göra klart för sig varför man väljer som man gör. Man kan slippa. Sedan är det kanske också så att en del mänskor har flera periferipositioner än andra och kanske därför är mera medvetna om sin rädsla och sin utsatthet?
SvaraRadera