Jag har tänkt lite på curling de senaste veckorna. Kan det verkligen vara så farligt att curla bara lite grann...?
Ämnet är så känsloladdat att jag bestämde mig för att göra en tankekarta. Jag ville inte skriva precis hur jag tänker, det vet jag kanske inte heller... utan bara lyfta fram de ord och begrepp som jag tror är viktiga, när man diskuterar curling.
En upptäckt som jag gjorde är att curling verkar ha en nära anknytning till en annan debatt, den om vårt samhälle är för mycket eller för lite individcentrerat.
Min slutsats blev kanske att det inte är så viktigt om man curlar eller inte curlar. Det viktiga är att man är ärlig mot sig själv. Att man gör det man gör, inte av rädsla för vad grannen skall tycka utan för att det känns bra.
Vill ni se hur jag tänkte? Här har jag mina färgglada knappar
Andra bloggar om: curling, curlingföräldrar, tankekartor, individ, samhälle
Curling, föräldraskap... En strukturerad bild av hur svårt föräldraskapet är. Vad är rätt och vad är fel? Vem bestämmer det?
SvaraRaderaLivet är verkligen en balansgång, i allt. Man väljer en väg, ibland upptäcker man att den var fel, men det går aldrig att gå tillbaka till samma utgångsläge, det har förändrats sedan man valde senast... hela tiden måste jag vidare, vidare, nya förutsättningar, nya val. Så det vi väljer måste alltid räknas som den rätta när vi väljer. Nya val måste göras varje dag. Och det är vi som väljer, alltså måste vi våga tro på oss själva. Att vi gör så gott vi kan med de förutsättningar vi har.
Nu börjar jag snart trassla in mig, om jag inte redan gjort det, det är bäst att sluta.
Men visst är det intressant carulmare!!
Vet inte riktigt hur jag skall svara, måste nog gå till mig själv, i alla fall.
SvaraRaderaJag önskar nog att jag hade varit mera säker på mig själv, som förälder. Jag försökte verka säker, men inom mig visste jag inte om jag var en bra förälder. Men nu, när jag tittar tillbaka, ser jag att just osäkerheten var mitt största 'fel'. Den fick mig att låtsas, att försöka verka... istället för att vara mig själv. Men om man inte gör som det känns inuti utan som man tror att man borde göra, för att vara 'rätt' och inte kunna kritiseras, då är man svag, lätt att trampa på, och man har inte heller så mycket energi att ta av. Det mesta av ens energi går åt till att hålla rädslan tillbaka...
Dethär blev lite för mycket antingen eller, tänk istället mera och mindre... Man kan väl säga att livet är, eller borde vara, en resa där man mer och mer närmar sig sig själv? Man blir äldre och svagare, men kanske också starkare, i själen. Man tar in mer och mer av sina svaga sidor, förlåter sig själv och helnar, blir en som vågar vara sig själv.
Sådär ja. Nu har jag också trasslat lite. Det är inte lätt att diskutera något som jag bara har satt upp stödord för.
Tack för att du både ville och vågade!
Värst vad du var ambitiös, gjort mind-map och allting på ämnet curling. Bara sådär. Du har verkligen skilda intressen.
SvaraRaderaJag har curlat. Som fan. Med de tre sista. Av någon anledning blev jag mer osäker i mitt föräldraskap ju fler barn jag fick.
Om det var rätt eller fel? Det vet jag inte.
Anna: Intresse är nog för mycket sagt. Men jag fick en ny tanke som fick mig att känna mig bra, som jag ville lägga fram:
SvaraRaderaDet kan inte vara så att man antingen sätter gränser för sina barn eller också gör man det inte. Istället är det kanske så att alla sätter gränser för sina barn - på de områden som man upplever som livsviktiga.
Jag, till exempel, var jättenoga med att sonen skulle lägga sig samma tid varje kväll för jag visste att jag skulle inte orka som förälder annars. Det var livsviktigt för mig. Jag försökte också sätta andra gränser, men många av dem var nog sådana att jag inte utgick från mig själv utan jag försökte göra andra mänskor till lags... för att det inte skulle bli något bråk... men det blev det ju ändå, hela tiden! :)
Ja, just det. Det var ju det jag skulle komma fram till: Jag tror att dethär hur man sätter sina gränser, vilka områden som man upplever som viktiga, har massor att göra med om man är introvert eller extrovert! Om man som mänska är mera individcentrerad eller mera inriktad på umgänget med andra. Individ eller samhälle.
Barn till introverta föräldrar vet kanske det mesta om sina själsliv redan innan de börjar skolan... men slutar kanske aldrig att känna sig lite bortkomna i samspelet med andra mänskor.
Tror inte att det finns något rätt eller fel här, Anna. Det finns bara olika slags mänskor. Rätt för en, kan verka fel för en annan. Så gör du som det känns bäst. Ge det du har att ge.
Tror jag, alltså. :)