En och annan katt

Min svarta katt, min följeslagare i natten... Igår natt, klockan var över ett, var vi ute och gick. Gatorna var tomma och vi gick precis var vi ville, till och med mitt på gatan. Hederligt folk hade gått och lagt sig för länge sedan. Inte en enda bil i sikte. Frihet! Makt! Staden var vår! Jag skrattade högt och vilt... och det tror jag han gjorde också. Fast tyst.

Gud, vad det är lätt med en sådan katt! Han är självständig... och ändå så tillgiven. Ibland funderade han på andra vägval, han såg längtansfullt bort mot stranden... men så bestämde han sig för att följa med mig, att vi skulle få vara tillsammans denhär stunden. Han är ju ändå så mycket ute på egenhand.

Ja, det fungerar, med min svarta katt. Han kan få vara ute nästan som han vill. Han vet ändå var han hör hemma. Det finns en stark känsla av samhörighet mellan oss... fast vi för det mesta gör våra egna saker. När han kommer tillbaka, verkar han vilja berätta för mig. Han 'talar' mycket, denhär katten, och jag lyssnar gärna, i alla fall en liten stund... och mera behöver han ju inte. Vi förstår varandra, bekräftar varandra... och samhörigheten bara växer.

Men med den andra katten kan det krisa till sig. Jag klarar inte av att ge honom den uppmärksamhet han vill ha. När jag försöker, slutar det snart med att jag själv börjar känna mig trängd (var är mitt hem?) och så ger jag upp, mer eller mindre... och katten börjar söka sig till andra mänskor, andra dörrar.

Det får han gärna, i sig är det inget problem... men det kan betyda att jag förlorar honom, att han så småningom hamnar på katthuset. Att han skiljs från sin bror. En kväll ringde... en nitisk djurvän... och undrade om hon inte skulle föra katten dit. Jag hörde ett hot i hennes röst och blev tvärarg. Gör som du vill, fräste jag. Jag tänker inte gräla med dig.

Jag kan inte påstå att det var ett rationellt svar... men hon bytte genast ton, blev mycket vänlig... och undfallande. Säkert ville hon inte ha något mera att göra med en sådan vettvilling...

Jag begrep nog inte ens själv vad jag menade. Ville jag att hon skulle föra katten till katthuset (låter lite som fattighuset, gör det inte?)? Det ville jag väl inte?

Det kan också hända att det handlade om makt. Hon ville kanske att jag skulle bli rädd och börja akta mig för henne (så blev det också, men först senare, när vi hade lagt på) och jag ville inte riktigt finna mig i den rollfördelningen...

Möjligen kan jag också ha menat vad jag sade, på något plan.

De senaste veckorna har jag nämligen försökt att 'sköta mig'. Först följde jag med katten varje gång den ville gå ut, sedan fick den gå ut själv i tio minuter och fick godis varje gång den kom genast, när jag stod i dörren och lockade... Men det fungerade inte i längden. Herr Katt började komma och begära ut sisådär tjugo gånger varje dag... och själv höll jag på att gå upp i limningarna av alla avbrott. Ut och in och in och ut. Vid ett tillfälle blev jag så arg att jag började bete mig lite som Kalle Anka... Har jag sagt det någon gång, att jag identifierar mig med vissa ankor också?

Så nu får kattrackaren vara ute en halvtimme i taget. Kommer den, när jag lockar - så fint! Kommer den inte, så försöker jag igen om en halvtimme... och sedan igen och igen. Om dethär inte fungerar, så tänker jag inte ändra mig. Grannarna får lära sig att kasta ut honom, så att han måste söka sig hemåt. Hem trista hem - ja, det får han lov att acceptera. Jag är bara villig att ändra mig... till en viss gräns.

Och om denhär djurvännen prompt vill föra honom till katthuset - då får det väl bli så. Vem vet? Kanske leder det till att han får ett bättre hem? Han skulle passa i en barnfamilj. Det skall vara mycket action, tycker han.

Andra bloggar om: katter, introvert, extrovert, katthus, djurvänner, nitiskhet