Nej, jag är inte säker. Jag vet inte vad jag tror på. Men jag försöker att vara öppen. Om jag tror på något, så är det kanske öppenhet... ja, i fråga om livet. Jag känner mig lite som en spårhund. Jag sniffar i luften och försöker förstå. Vad är det som händer? Vad betyder det? Ibland blir lukten så stark. Det känns nästan som om jag skulle ha hittat något.
Ett spår som jag följer just nu handlar om viljor. Jag tror att det finns olika slags viljor och att vissa viljor verkar ha en stor betydelse... för hur ens liv skall gestalta sig. För några dagar kändes det som om en sådan vilja skulle ha gjort sig gällande inom mig...
Denhär större viljan, den verkar inte ens behöva uttalas. Ett bibelord kommer för mig: Er Fader vet vad ni behöver, redan innan ni ber honom om det (Matteus 6:8) När jag googlade på det, för att få den rätta ordalydelsen, hittade jag ett annat också: Innan ett ord är på min tunga, vet du, Herre, allt om det. (Psaltaren 139:4)
Precis så var det. Eller så kändes det.
Ni förstår, det var meningen att jag skulle ansöka om deltidssjukpension... men månaderna gick och jag började känna mig mer och mer osäker. Passar jag alls in i arbetslivet? Skulle det inte vara bättre om jag blev sjukpensionär på heltid? Också som sjukpensionär, skulle jag kunna arbeta, upp till en viss procent. Men då skulle jag kunna välja. Jag skulle kunna välja ett lönearbete... eller att arbeta utan lön, med sådant som jag själv tycker är viktigt.
Men jag tog inte upp mina tankar, inte ens med min terapeut. Jag tänkte kanske att det är lite sent att ändra sig, just innan jag skall skicka iväg min ansökan. Dessutom kände jag att dethär var ett beslut som jag inte kunde ta medvetet. Det kändes liksom för stort...
Men så uppstår en ny situation. Min förra läkare slutar och en annan kommer istället. Under vårt första möte frågade den nya läkaren om jag är säker på att jag klarar av att arbeta deltid och jag svarade förstås att det är jag inte - och det räckte! Jag behövde inte säga mer än så för att starta en händelseföljd som kanske slutar med att jag blir sjukpensionär... Nej. Jag säger inte att det behöver bli så, men vi blev ju så förvirrade! Hur hade hon tänkt, denhär nya läkaren? Varför hade hon inte följt min förre läkares rekommendation? Min terapeut var minst lika förvirrad som jag.
Kanske ville hon besluta själv? Den nya läkaren verkar vara en person som tar mycket ansvar. Det kan vara en förklaring. Jo, det finns förstås förklaringar. Även om jag sniffar i luften, så tror jag ju inte att lagen om orsak och verkan upphört att gälla... Men ändå hade jag denhär magiska känslan. Det kändes som om verkligheten skulle ha gett vika, bara för min skull...!
Ännu om den andra viljan, den större. Det handlar förstås inte om vad man vill i stunden, inte om någon nyck. Så enkelt är det inte. En vilja som kan få en mänskas liv att förändras måste kanske vara som en spegelbild av henne själv, vara henne själv. Så tänker jag mig att det är. När en mänska förändras, då förändras också livet omkring henne. Mänskan själv ger upphov till nya möjligheter, gamla mönster bryts och nya uppstår... Ja, dethär har väl ni också lagt märke till?
Lagen om orsak och verkan finns kvar, men finner kanske andra sammanhang... Om här finns något magiskt, så är det väl tanken att en vilja av dethär slaget kan skapa nya möjligheter nästan utan att man behöver lyfta ett finger...
Fast... egentligen är det ganska meningslöst att fortsätta. Kanske finns det en större vilja, men hur kan man veta vad den uttrycker? Vad man själv uttrycker, på ett omedvetet plan... Nu ser jag en mänska med en resväska, det är hennes samlade erfarenhet. Vart hon än vänder sig i världen, så har hon väskan med sig. Hon behöver inte säga något, för innehållet i väskan talar i hennes ställe. Det säger med eftertryck: Sådant är livet!
Och livet rättar sig efter henne...?
Kanske kan man börja ana vad man uttrycker, hur man förhåller sig till livet... men man kan ändå inte vara säker på att det finns ett samband, allra minst i fråga om en enskild händelse. Jag kan inte veta om det som hände mig var ett svar på vad jag har i mitt bagage... eller bara en slumphändelse.
Ändå kan jag inte låta bli att sniffa. Vad annat kan man vänta sig av en spårhund...?
Andra bloggar om: sniffa, livet, viljor, sjukpension, verklighet, magi, spårhundar
Jag är ju så korkad så jag förstår inte ens vilken din vilja är...vill du bli sjukpensionerad på heltid eller deltid?
SvaraRaderaAnna: Du är kanske så smart att du förstår att jag inte kan fatta ett så stort beslut...
SvaraRaderaEller... kanske jag vill, men jag vill inte vilja det så mycket... att jag måste bli besviken och kanske bitter, om jag får avslag... eller om ett positivt beslut skulle få följder som jag inte har räknat med... Jag är så osäker att jag inte vågar hoppas, är ju inte ens säker på vad jag borde hoppas på...
SvaraRaderaAha, nu begriper jag lite mer. Det där .."vill inte vilja", det gillade jag av någon anledning. Du har en slags förmåga att se dig själv utifrån - en förmåga inte jag har.
SvaraRaderaLever jag i symbios med mig själv då?
Som amatörpsykolog säger jag; våga hoppas. Besvikelser är smällar man får ta;)
Tack, för att du frågar, Anna. Dethär är ett så känsligt inlägg att jag behöver få kommentarer... så att inte min 'marsgubbekänsla' blir för stark, rusar iväg uppåt, kanske ända till Mars... Fast vem vet? Kanske skulle jag känna mig hemma där? :)
SvaraRaderaVet inte riktigt om detdär med symbios. Men i fråga om mig har du kanske rätt. En betraktare, brukar man visst säga. En som tittar på mera än deltar...
Om besvikelser. Egentligen tror jag att jag kommer att lämna arbetslivet... för att det känns så inom mig, på djupet (tror jag)... men jag vet inte hur det kommer att gå till, om det blir nu eller lite senare. Det är i vardande... vågar jag nästan säga (fast inte riktigt). Men då är det kanske inte värt att hoppas för mycket just nu. Livet går ju så i kringelkrokar, tycker du inte det?
Jo kamrat, nog är du allt en betraktare av stora mått. Det har jag lärt mig av dina inlägg.
SvaraRaderaInte bara betraktare av foto-motiv utan även av dig själv.
Själv lever jag i det jag kallar för "gröten". Ibland trampar jag hejvilt för att hålla näsan över ytan, ibland flyter jag ovanpå - men gröten finns likförbannat kvar.
Det är inte så lätt att betrakta med gröt i näsan och öronen.
Jag vill inte heller tillbaka till arbetslivet. Grubblar på det där mer än du anar. Hur har det kunnat funka i så många år...varför blir det schizoida så framträdande "på äldre dagar"? Är det för att krafterna tryter?
Orken kanske inte räcker till för att samspela med människor som inte står en nära. Vad vet jag.
Min tidsbegränsade sjukersättning går ut 2010. Vad som händer då vet jag inte och det är ett otroligt orosmoment.
Att jag skulle, i framtiden, ut på arbetsmarknaden igen känns nästan absurt. Jag, på ett personalmöte?
Det är så nyttigt att komma ut bland folk hör jag - till leda.
Vill helst bara skaffa mig en stor skylt: Leave me alone!
Tycker du att det är lättare att umgås med dina närmaste?
SvaraRaderaFör mig är det kanske tvärtom. Just för att det finns ett starkt band mellan oss, är det svårare att säga ifrån: nu blir det för tjockt för mig, jag måste få vara för mig själv ett tag... Jag vill ju också att de skall tycka om mig. Om vi istället börjar anklaga varandra, så blir jag osäker på mig själv. Jag börjar känna mig elak och misslyckad... och ger kanske efter?
Kanske har det med självrespekt att göra? Om man inte respekterar sina egna behov, så gör väl inte andra mänskor det heller? De går så långt de slipper... i den inte helt felaktiga tron att man själv är med på det.
Jag vet inte om du känner igen dig i dethär... men såhär tycker jag mig ha märkt att det är... i mitt betraktarliv :)
Egentligen tror jag inte att du kommer att mista sjukersättningen. Som jag ser det, har du trumf på hand! De är redan vana vid att du skall ha sjukersättning. Om du håller fast vid att du behöver det, respekterar dina behov, skaffar dig dendär skylten som du nämnde(!), så tror jag... eller vill jag tro... att det faktiskt blir så. Det är ju lättare att försvara en gräns än att flytta på den... säger hobby-militärstrategen inom mig.
Visst förstår jag din oro, jag är ju själv ängslig nästan jämt... men jag tror också på din styrka.
Kommer att tänka på en diskussion här nyligen, då jag kom fram till att min syn på mig själv och alla mänskor är att vi är våpiga - och gudomliga. :)
Dert finns en kåsör i dig - denna text är formidabel!
SvaraRaderaSjälv försöker jag "sniffa" mig fram genom hösten - det är inte precis min favoritårstid.
Vill bara vara en del dagar - sova och slippa världen.
Kåseri? Ja, kanske. Det är ju en litterär form där det är viktigt med avstånd. Att inte vara helt inne i det man skriver om... Tack!
SvaraRaderaHär är det en höst med mycket händelser. Längtar efter lugn, att få krypa in i höstmörkret och fantisera, skapa...