Det är något som jag har väntat på. Som jag trodde att någon skulle fråga av mig. Men ännu har det inte hänt - och det borde ju också tyda på något. Kanske har ingen tänkt på det eller också är alla bara så försiktiga.
Vad jag tänker på är
kön. Att ingen har frågat mig vad jag är för något eller varför jag skriver om två av mankön. En man och en pojke. Det blir ju 'fel', hur man än vänder på det. Är jag en man, är jag kanske homosexuell. Är jag en kvinna, verkar jag ju gilla gruppsex...
Först om mitt kön. Om man läser kommentarerna, går det nog att luska fram. Men jag skulle tro att det är med avsikt som jag inte precis ropar ut det. En orsak kan vara att jag inte tycker att det är så viktigt. Om jag ser mig i spegeln, så visst är det en kvinna som jag ser. Många gånger kan jag känna mig som en kvinna också, fast inte jämt. Men det betyder ju inte att jag känner mig som en man istället. Jo, det kan också hända, men inte så ofta. För det mesta känns det inte på något särskilt sätt. Bara som vanligt. Som mig själv. Som en mänska.
Håller ni med mig om dethär? Eller går ni andra omkring och känner er som män eller kvinnor? Hela tiden...?
Är det på det sättet? Det skulle kunna vara det. Det finns en del i min historia som tyder på... ja, könsförvirring. Jag växte upp med bara pojkar och i något skede bestämde jag att jag själv också skulle bli en. Tog mig ett pojknamn och sa att from nu är det det som gäller... Fast det blev nu inte så länge. Kanske höll jag ut någon dag. Min omgivning var inte precis så finkänslig i sina kommentarer...
Kanske tänkte jag att det verkade roligare att vara pojke? Jag tror nästan det, för jag har ju vissa minnen. Obehagliga minnen som har med könet att göra. Dessutom kunde jag ju känna mig som en flicka också. Kunde börja tycka om pojkar, just på detdär särskilda sättet. En ville jag gifta mig med. En annan var så söt att jag bara måste rycka mössan av honom.
När jag blev äldre, fortsatte denhär förvirringen. Jag ville inte bära åtsittande kläder. Ville inte avslöja några former. Lade mig till med en ganska aggressiv intellektuell stil. Lade mig till med politiska åsikter också och blev säkert ganska duktig på att argumentera. Sörjde i hemlighet över att pojkarna inte vågade komma till mig. Först när de blev stupfulla, kom de fram och ändå ville de bara filosofera. Trodde visst inte att jag kunde något annat - och det hade de kanske rätt i...
Ja, det var längesedan. Jag var könsförvirrad, men inte skulle jag säga att jag kände mig som en man i en kvinnokropp (som jag har läst någonstans, förmodligen i en veckotidning). Nej, jag skyller nog på min omgivning. Det verkade inte vara så roligt att vara kvinna. Inte så fint heller. Nu går det bättre. Mycket bättre. Men ändå tvekade jag att skriva ut mitt kön. Varför? Jag tror det har att göra med detdär som jag skrev i början. Det är inte så viktigt. I första hand är jag inte kvinna utan mänska.
Fast det är mera än så. Jag skulle ju tala om fantasierna också. Varför de handlar om två män (se
Königen och pojken) och inte om någon kvinna alls. Förstås har jag undrat varför jag vill ha det på det sättet. Undrat om det beror på könsförvirring eller kanske något annat... Försök att tänka såhär. Nu tror jag ni måste ha läst min fantasi för att kunna förstå. Men föreställ er att Hariberth (pojken) skulle vara en flicka istället. Hur skulle det kännas? För mig går det inte alls. Om jag byter ut Hariberth, är det helt enkelt inte erotiskt längre. Inte för mig. Då kan jag bara tänka på barnmisshandel och sexuellt utnyttjande av minderåriga. Det blir otäckt.
(Det skulle vara intressant att få in åsikter om dethär...)
Hur kan det komma sig? Jag vet inte, men jag skall som vanligt komma med en spekulation. Simone de Beauvoir kallade kvinnan det andra könet. Jag skulle vilja kalla henne det första - och det enda också. Mannen är norm. Han är mänska. Han ser sig själv som mänska och kvinnan som en könsvarelse. Inte jämt, förstås. Män och kvinnor kan vara mänskor tillsammans. Visst kan vi det. Kanske håller det på att ändra också. Det skulle kunna bli på det sättet att båda könen gör på samma sätt. Ser sig själv som mera mänska och det andra könet som mera könsvarelse. Men så var det inte i den värld som jag växte upp i. Därför, skulle jag tro, måste jag göra båda mina huvudpersoner till män. Jag måste hålla fast vid min inre upplevelse av hur världen är ordnad. När det gäller erotik, går det inte att vara feministisk. Det måste kännas rätt. Om jag hade bytt ut den ena av mina huvudpersoner mot en kvinna*, då skulle det inte ha blivit på samma sätt. Då skulle jag ha förlorat något viktigt. Andligheten.
Hur skall jag förklara det dethär...? Jag måste erkänna att det börjar bli svårt. Men tänk på detdär med att vara mänska i första hand. Mänskan är en andlig varelse. När vi talar om mänskor, har det ofta med livet att göra. Med själva existensen. När vi talar om kvinnan - ja, och egentligen mannen också! - är det däremot könsvarelsen som vi tänker på. Det är den skillnaden jag gör, när jag vill att mina huvudpersoner skall vara män. Jag tänker egentligen inte på dem som könsvarelser utan som mänskor. Som andliga varelser. Nej, kanske mera som symboler. Som symboler för min andlighet. För mitt sätt att uppfatta tillvaron. Därför är den ena av dem stor och den andra liten. Det är så jag ser på mig själv i förhållande till livet.
Vad menar jag nu egentligen...? Först skriver jag att jag måste göra mina huvudpersoner till män, för att det skall kännas som erotik. Sedan påstår jag att jag gör det för att inte gå miste om det andliga synsättet. Hur kan dethär hänga ihop? Jo, jag ser nog en möjlighet. För mig verkar det inte vara så stor skillnad, förstår ni. Erotik och andlighet verkar vara nästan detsamma. Det erotiska är andligt och det andliga erotiskt... På det sättet är jag ju inte mänska i första hand och könsvarelse i andra. Nu verkar det som om de skulle ha gått och gift sig. Mänskan och könsvarelsen. Blivit ett, menar jag förstås. Kanske har det jämt varit på det sättet, men det är först nu som jag riktigt känner det...
Det får räcka för ikväll. Jag slutar här, fast jag säkert inte har förklarat mig så bra. Jag vet inte om det går heller. Det börjar kännas svårt dethär. Vet inte om jag kommer så mycket längre med mitt försök till analys.
Min sexuella läggning har jag inte heller bestämt. Men om jag måste, vet ni vad jag skulle kalla mig då? Jo,
god fucker. I am a fucking god fucker...! Religiös som fan, men inte det minsta troende...!
*Om jag hade bytt ut båda männen mot kvinnor, skulle det kanske ha hjälpt. Men jag har inte tänkt så mycket på det. Det är ändå mysigare med män...
Följande inlägg hör ihop: 1)
Tankar om sex 2)
Mars och Venus och Jesusbarnet 3)
Erotik = Spänning 4)
Göra eller inte göra? 5)
Stor och liten 6)
En pricks problem 7)
Som fisken i vattnet 8)
Sitta i famnen 9)
Röd upp till öronen 10)
Förlora kontrollen 11)
En mjuk frukt med en hård kärna 12)
Lyssna till sin ton 13)
Aftonbön 14)
Glädjesmittan 15)
Som när hanhundar pissar 16)
Ett med min kropp 17)
Vildheten 18)
God fucker...!
Andra bloggar om:
andlighet,
erotik,
gud,
kvinnor,
kön,
könsidentitet,
könsförvirring,
könsvarelser,
män,
mänskor,
mänsklighet,
normer,
religion,
sex,
sexuell läggning,
Simone de Beauvoir,
tro
Jag börjar och börjar. Men det vill inte komma flera ord.
