Jag börjar och börjar. Men det vill inte komma flera ord.Jag kan inte börja berätta om vad jag har varit med om. Det är för mycket. Jag vill inte gå in i dedär känslorna igen. Kanske skulle det finnas intresse, men jag kan inte skriva bara för att det skall vara intressant. Skulle jag börja redogöra för den smärtsammaste och på samma gång viktigaste erfarenheten i mitt liv - för att väcka intresse...?
Det skulle vara annorlunda, om jag visste att någon kunde ha nytta av det. Men egentligen tror jag inte på det heller. Det går inte att överföra en erfarenhet från en mänska till en annan. Ibland tror vi att det går, men det verkar bero på att den andra mänskan redan vet. Att hon känner igen sig. Blir bekräftad, som det heter.
Jag känner mig ledsen, när jag skriver dethär. Jag skulle vilja berätta, men tror inte längre att det går. Jag har försökt så många gånger. Ibland kommer jag ganska nära, men aldrig ända fram. Nästan jämt ångrar jag mig. Vad gjorde jag dethär för? Jag känner ett slags äckel också, som om jag skulle ha förnedrat mig själv...
Att skriva en bok är för mig det bästa sättet. Mänskor får läsa den som de vill - eller låta bli att läsa den. Någon känner sig kanske bekräftad. De andra får en berättelse. Jag får ut det som jag har inom mig.
Ändå är det synd. Att vi inte kan nå fram till varandra. Att varje mänska är så ensam. Att det enda som vi verkar kunna göra för varandra är att dela sorgen över ensamheten.
Andra bloggar om: bekräfta, bekräftelse, berätta, berättelse, bok, ensam, ensamhet, erfarenhet, erfarenheter
Det är olika det där. Från händelse till händelse och individ till individ.
SvaraRaderaDet är inte förrän man berättar man förstår att man inte är så där ensam. Och förstår hur viktigt det är att få känna igen sig i någon annans känslor i en upplevelse, även om man inte är samma eller kan överföra sin erfarenhet. Det är mycket få känslor vi är ensamma om, även om upplevelserna skiljer sig åt.
Att skriva i en bok är väl ett bra sätt att berätta.
För berätta behöver man, tror jag.
Det tror jag också - att känslorna är lika. Jag har ju berättat, många gånger och på olika sätt - beroende på vem som har lyssnat. På det sättet har också jag märkt att mänskors känslor är ganska lika...
SvaraRaderaOch ändå - det finns en känsla som jag inte får något gensvar på. Jag vet inte hur jag skall beskriva den. Det blir så löjligt, så melodramatiskt. Men det känns som att jag inte skulle ha någon plats längre - här på jorden. Jag tar ju inget på allvar längre, kan inte se någon mening med det som folk tycker är meningsfullt...
Själva känslan är inte så tokig. Den går att leva med. Jag är antagligen gladare än förr. Det kan vara ganska skönt att inte bry sig. Att inte ha några särskilda planer och låta världen snurra som den vill och kan. Men bland känner jag mig så ensam...
Äh, jag vet inte. Jag säger att jag inte tar något på allvar, men en del av mig skulle ändå vilja ge en betydelse just åt dendär känslan - ge själva meningslösheten en mening. Få den att verka som någon mystisk religiös erfarenhet...
Men kanske beror den bara på någon kemisk brist i hjärnan...
Tack ändå, Ifi! Det var ett rart inlägg!
Hej igen, det är ju svårt att respondera när man inte vet vad det handlar om egentligen, så svaren kommer ju från egen erfarenhet, liksom alltid.
SvaraRaderaMen det är alltid svårt att få med hela bilden, eller sätta ord på allt man menar. Där finns alltid så mycket mer. Ibland har jag önskat att det gick att att byta kropp och hjärna en stund, med någon som man vill ska förstå, eller som man vill förstå.
I slutänden har jag begripit att det här med att bli förstådd/sedd kanske inte går att uppnå helt och hållet och att man måste acceptera detta.
Windmills of our minds, där kan det döljas mycket. Få saker i huvudet är för evigt, meningslösheten har kanske en mening, men den är inte upptäckt riktigt än.
Och ja, kanske är den kemisk och går att medicinera bort.
Om du har läst hos mig så vet du att jag medicinerar, det har hjälpt mig att få klarhet i mycket. Men är givet inte svaret på allas önskemål/problem, och sällan hela svaret.
Jag bara babblar, jag har en tendens att bli långrandig när jag inte riktigt vet vad det är jag vill förmedla.
Du kanske är klar? Jag vet ju inte men känslan jag får är att du är klar och färdigbearbetad? Eller att att du har varit med och sett en hel del och det mesta är ändå bara upprepningar.
SvaraRaderaNu vet jag inte exakt vad du känner, det är omöjligt. och svårare att prata om i skrift.
Vissa saker skriver jag inte heller om för det känns passé. Då skulle jag känna mig äckligt ältande. Ofta skriver jag om det som berör mig just i stunden. På sista tiden är jag väldigt ombytlig och tar även bort inlägg. Jag vill vara ombytlig och obeständig just nu. EN del inlägg var för personliga och hade frön som jag vill använda på annat sätt så jag har sparat på¨hårddisken.
En bok tycker jag är passande, jag tror jag förstår vad du menar att det är bättre med en bok.
Nej, man kan inte skriva bara för att det ska vara intressant. När jag ha skrivit så har jag upptäckt att jag i cybern inte är endsam och att de flesta funderar på samma frågor men är på olika ställen, kommit olika långt, eller till olika saker. Som du däher, det går inte att överföra en erfarenhet från en människa till en annan men det är en bekräftelse i att andra funderar på samma saker, liksom...
Jag antar att när man själv känner att man nu kan det där, då blir det svårare att skriva (om det inte är en bok) att skriva om det som berör en för stunden är lättare.
Jag säger inte att jag helt förstår vad du känner men jag tror jag kan koppla det lite...Att inte ta på allvar. Ju mer man vet desto mindre kan man ta det på allvar. Jag menar, ju längre man lever desto mer känne JAG i alla fall att det mesta spelar ingen roll i det stora hela. Andra saker betyder väldigt mycket för mig i dag, men jag kan inte veta hur det BLIR.
Nej, jag tycker inte att det finns en anledning att skriva om betydelsefulla och smärtsamma saker som HÄNT men man är färdig med så här i inlägg bara för att väcka intresse. Jag tror att man skriver hellre medan det pågår, då man berörs av det, för att bringa reda i förvirringen eller kunna prata anonymt och slänga ut det åt cyberkenneln, kanske nån, några tar upp benet och kommer till en med den med olika erfarenheter av samma sak. Skönt att få bekräftelse och veta att det finns andra som gått igenoim detsamma. På så sätt tycker jag cybern på ett sätt gör folk mindre ensamma - för här vågar man visa sina innersta tankar och ensamhet och dela ensamhelet i en parallellvärld. Tycker att jag därmed fått en mer ödmjuk inställning till folk..
Så medan det pågår finns det en mening att skriva om det. När man är mer klar är en bok bättre.
Jag kan inte säga att jag skriver för att jag har direkta problem, jag skriver en epilog, jag känner förändring och jag börjar gå från kaos till ett lugn. Eftersom mitt behov är stark att skriva så skriver jag om det. Sedan om annat jag tänker.
Även jag har drömmar om att skriva en bok, har gjort utkast, men jag vet ännu inte om vad. Men lugnet att skriva en bok (med tanke på familjelivet) infinner sig inte. Så jag skriver mina tankar om vad jag känner NU i min blogg istället. Förr skrev jag mycket (offentligt) då vi var inne i fertilitetssvängen och hade behov av det. Mycket. Det hamnade faktiskt i en antologi med andra skribenter, kända/okända.
Oj, snabbt avslut på ett redan rörigt inlägg som jag inte ens vet hänger ihop...men nu rör det sig omkring mig...tänker på dig!
Ifi: Det är roligt att läsa vad du skriver!
SvaraRaderaJag kom att tänka på, när jag var liten. Då kunde det ibland, någon enstaka gång, hända att jag stannade upp, förvirrad. Plötsligt kunde jag inte förstå varför jag var jag och inte någon annan. Varför mitt jag hade hamnat just i min kropp eller varför det inte kunde flytta på sig... Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag tänkte, för det var inte klara tankar. Det var bara en stunds förvirring...
Jag medicinerar också, men bara sådär en tablett i veckan och inte egentligen för humörets skull. Mitt humör är inte illa. När jag är trött, vill jag helst sluta att finnas, men inte heller det tar jag allvarligt på. Det har inte att göra med att jag skulle vara ledsen för något. Det är bara... trötthet - och jag vet att jag mår bra igen, när jag har vilat. Dendär tabletten - eller egentligen delarna av den - tar jag för sömnens skull. Jag sover så lätt, kanske av 'kemiska' orsaker eller för att jag har varvat upp mig på något sätt.
Mening i meningslösheten. Ja, jag har nog gjort mitt bästa för att finna den. Kanske har jag gjort det också, antagligen är det den som håller mig uppe, men ibland tar skeptikern inom mig över...
Det fins en dörr till mitt indre. Bakom den dörren fins jag.
SvaraRaderaAll min kärlek och ömmhet för livet.
Genom dörren kunde jag stråla ut till alla andra själar, liksom de strålade in til mig i de ljuvaste famntag som bara själar kan.
Men dörren är nu så tung.
Dörren består av känslorna kring den smertsammaste och viktigaste hädelsen i mit liv.
Då jag berättar om dörren och visar åt andra hur den kommit till och hur den stängts, så kan vi kanske öpna den tillsammans och titta in till mig.
Till mig som jag är innuti, sådan som ja längtar efter att vara utanpå.
Till glöden, värmen och äktheten somm alltid finns där imig på andra sidan dörren.
Allt det där som får mig att njuta lite ibland för att det siprar ut litegran mellan de smärttor som möter mig då jag söker mig hit.
Smärtor och skam som dunstar undan vartefter jag klär dem i ord.
I ord om den smärtsammaste och viktigaste händelsen i mit liv....
Änkla små vanliga ärliga ord om det känslomässigt tyngsta jag vet i mitt
liv...
Ett och några i taget från mig till dig..från dig till mig.. det käns somm en springa i dörren.. en springa där vi kan nå varandra hålla handen en stund. känna värmen av varandra en stund.
En stund tills dörren ger sig en aning tappar formen så vi kan smita in till varan fast den är stängd för de flästa andra.
"si"
En livssituation kan ändra sig ganska snabbt. Barnen flyttar, förändringar på jobbet osv.
SvaraRaderaPersonligheten tar sin tid på sig att forma sig för nya livssituationer. den "gamla person" känner sig onödig och saknar plats och mening i livet tills den anpassat sig.
Så har jag tolkat mina känslor av meningslöshet och onödighet men jag vet inte om det käns lättare för det men det ger en förväntning och tillit att det blir annorlunda bara jag finner mig till ro.
Lika med känslan att man bar vill försvinna hör tror jag hit till samma situation att egot måste förnya sig (dö)och bli en annan och inte vet vad som behövs och vad man kan eller vill vara.
"si"
Manon: Jag tror nog att jag är klar... med det mesta. Det är många år sedan det hände (1998) och sedan dess har det hänt så mycket med mig. Jag har sett hur mitt inre har förändrats och förändrats igen.
SvaraRaderaVärlden runtom mig är väl som förr, men det känns inte så. Den verkar lugnare. Jag kan bli så förvånad, när jag läser om hemska saker som har hänt. Händer sådant verkligen? Inte i min värld, inte i de delar av världen som jag har beröring med...
Eller kanske händer det saker, men jag reagerar inte som förr. Jag har liksom lutat mig tillbaka och slutat att försöka påverka. Låter mänskor göra som de vill, också mina närmaste. Det är ju de som man helst vill försöka styra...
Kanske är jag klar. Jag har i alla fall pressat ut rätt mycket ur det som hände... Men... ibland blir jag så - sällskapssjuk! :) Jag skulle vilja berätta, bara för att känna mig som 'en i gänget'...!
Du skriver epilog, läser jag. Jag tror jag skriver för att jag behöver... godkännande, förlåtelse... för vissa delar av mig själv... Nej, inte bara därför. Mycket av detdär har kanske redan hänt. Det har med något annat att göra också. Det som hände är en så stor del av mig. Jag tror att jag behöver få vara den personen också. Den som upplevde allt detdär.
På något sätt är vi så viktiga för varandra. Man vågar inte berätta (och många gånger finns det verkligen goda skäl att låta bli)- men ändå är det väl här som ensamheten uppstår. När man är tillsammans med andra mänskor och inte låter dem få se det som man verkligen är.
Säkert blir vi inte förstådda, inte helt. Men kanske borde man ändå berätta - för sin egen skull. Om andra bara tycker att jag är konstig, är det förstås inte så roligt. Men jag har ändå fått ett visst utrymme för mig själv - just i konstigheten.
Tänk bara på byoriginalen. Konstiga, men kanske friare än vi andra. (Ja, hittills räknar jag mig inte till den gruppen - även om min chef kallade mig alternativmänska(!) häromdagen...)
Tja. Det handlar väl alltid om att kompromissa. Hur mycket man är villig att berätta.
God vilja skall inte förglömmas. God vilja att förstå räcker ganska långt. Tack Manon och alla andra! Jag är glad att ni finns på nätet!
Jag tror jag förstår.
SvaraRaderaVet du, jag tror inte att alla behöver veta allt om en. Vissa saker känner man att man behöver berätta och få förlåtelse och förståelse och då kan man välja att bikta sig, skriva bloggar eller liknande eller skriva en bok etc etc.
Men - jag tycker, i mina ögon, har du en alldeles bra syn på livet. Live and let die. Inte påverka. Det lätyer skönt...
Visst man är viktig för varandra och man är sällskapssjuk men jag tror, är övertygad om, att alla inte måste veta allt om alla. Den närheten har jag aldrig eftersträvat.
"Den man verkligen är"...jag har inte multipel personality - disorder för fem öre MEN jag tror inte att man bara har EN "den man är". Du är den du är" med dina vänner också även om du inte visar allt eller berättar allt. Äkthet har inget att göra med hur mycket man väljer att berätta om sig själv. Äkthet kan vara just det du beskriver och att vara närvarande. Man kan vara närvarande utan att påverka...
Nu trasslar jag in mig men, vad jag försöker säga på ett konstigt sätt är att man inte måste vara exhibitionist för att vara äkta och äatt man kan ha hemligheter och vara äkta. Det är kanske just dessa hemligheter som gjort en äkta.
Nu hinner jag inte mera igen och lämnar trådar kvar och rörigt skrivet...
Hej, si! Jag tyckte om detdär om glöden och äktheten bakom dörren...! Jag tror jag skall gå nära, ställa mig med ryggen mot din dörr och värma mig lite grann... :)
SvaraRaderaMen nu måste jag sluta. Jag är alldeles yr i huvudet av alla kommentarer - och glad, förstås!
Detdär lät bra, Manon! Äktheten har inte att göra med vad man berättar eller lämnar osagt. Inte behöver man berätta allt för alla. Men om man väljer att berätta, då skall man göra det för sin egen skull - för att skaffa sig mera svängrum...
SvaraRaderaHoppsan! Kanske finns det en liten påverkare i mig fortfarande. Det är ju så att det som hände med mig inte bara är smärtsamt och mycket... privat... utan också en källa till kraft (som du ju nästan sade också) och ja, ibland får jag för mig att jag också... offentligt skulle behöva vara dendär personen som upplevde detdär. För att kunna påverka, antar jag...
Och vad skulle jag vilja åstadkomma, månntro...?
Punkt ett. En kännbar försämring av den allmänna moralen - framför allt arbetsmoralen. Mänskan kan inte leva av bröd allenast, för att citera Jesus. ;)
Punkt två. Förståelse för att psykiska sjukdomar inte har med bakterier att göra och därför inte kan botas antibiotika.;) Att de kanske inte skall ses som sjukdomar alls utan mera som uttryck för de frågor som mänskan i dagens samhälle nästan inte får ställa...
Detdär hade jag inte tänkt skriva. Vi får se om jag menar något med det också...
Underbart citat av Jesus! Snart blir han min IDOL:)!
SvaraRaderaJa så är det. Det finns saker som har påverkat mig som ingen vet och erfarenheter jag inte kan dela med mig. Å andra sidan är det ointressant för de skulle ändå inte lyssna. Alla måste göra sina egna misstag och de som gjort dem, tja, de vet det redan...So, why bother.
Om man vill påverka, så är det ju så att man måste vara öppen om det där...Skriv du din bok. Jag tror på att det är det bästa sättet.
Apropå psykiska sjukdomar..det är inga bakteraier, nej. Medicinering är inte allt. Och vad är det som säger att allt MÅSTE botas? Det kanske är just därifrån man får sin energi och kreativitet.
Man kan även drivas in i psykiska besvär som leder till läkarhjälp av vanvård. Mycket kan det bero på. Synd att det ska var nåt man ska döja!
Hej, vill bara säga att jag inte håller med om att man inte kan överföra erfarenheter människor emellan. Jag har fått en massa "erfarenheter", kunskaper och förståelse, för situationer som jag aldrig varit med om själv! Jag tror att mängden/antalet känslor man kan känna inför olika situationer är begränsad, så jag tror att man kan förstå en annans känsla (fullt ut, faktiskt) genom att hjärnan kopplar ihop olika känslor. Det går såklart inte att bevisa att man upplever en annan människas känsla, genom att få situationen berättad för sig, exakt likadant som personen som själv varit med om det... men, ja, jag tror att det går! Därmed inte sagt att det är meningsfullt att alltid dela med sig, vare sig för en själv eller för omvärlden...
SvaraRaderaHej, Visionary soul, och välkommen!
SvaraRaderaSom du uttrycker det tror jag att jag håller med dig. Visst känner jag vad andra känner. Ordval och minspel och röstläge och allt möjligt annat gör intryck på mig, får mig att uppfatta en känsla.
Och genom att jämföra liknande upplevelser kan en person säkert lära sig av en annan utan att själv ha varit med om det inträffade...
Men då kan man kanske säga att den personen, på sätt och vis, redan har haft sin erfarenhet, att han eller hon bara behöver känna igen sig...?
Manon: Kul att du gillar Jesus. Det gör jag också. Han hade sina ljusa stunder. Det finns faktiskt ganska många citat av honom just i dendär andan...
Jo, Manon, kanske är det inte så skamligt längre...? Med psykiska sjukdomar, menar jag. Hos jänkarna har det ju länge varit lite inne att gå till hjärnskrynklaren och nu börjar det bli på samma sätt här hos oss. Depression är ju den nya stora folksjukdomen...
SvaraRaderaJa, sådana saker ja (+ utbränd), men hur är synen på psykoser och schizofreni? Om amn haft det nån gång...Om man legat inne?
SvaraRaderaDu har rätt. Det är stor skillnad på vad man har...
SvaraRaderaFörr hade man på ett sätt mera förståelse för galningar. På många håll förstod man att det fanns ett samband mellan psykoser och tillvarons stora frågor. Många galna ansågs som heliga. Man lyssnade på vad de hade att säga...