Först ett förslag till definition. Jag tror inte att den är min egen, men den får väl duga ändå ;) En symbol är något som visar på något annat. Ritualer, som Petra också skriver om, är väl också ett slags symboler. De är handlingar som visar på något annat. Symboliska handlingar... Nåja. Jag bara måste reda ut detdär för att kunna fortsätta...
Jo, Petra har flera inlägg om symboler (och ritualer) och får också kommentarer till dem. Det verkar nästan som om det inte bara är hon och jag som tycker att det är intressant med symboler utan andra också...! Kanske tänker vi inte på precis samma sätt, men jag skall nu ändå komma med mitt bidrag. Det är ju det enda någon av oss kan göra.
I ett annat sammanhang (i kommentarerna till Fader vår) undrar Petra när psykiatrins maktepok är över och vad som kommer efteråt och det är det som jag nu skulle vilja komma in på. Det som händer härnäst skulle kunna vara att vi börjar tänka mera i symboler. Ja, just symboler. Först var det kristendomen, sedan psykiatrin och nästa skulle kunna vara symboltänkande... Jag är helt ovetenskaplig, förstås. Dedär kommentarerna på Petras blogg är ju inte så många. Bara några stycken. Inte går det att dra någon slutsats utifrån dem. Då går jag nog mera efter mig själv. Min egen erfarenhet av att ändra paradigm.
Jag skall försöka förklara hur jag menar. Tänk på förlåtelsen, säkert det allra viktigaste i kristendomen. Det heter det att Gud sände sin son till jorden och lät honom dö för mänskornas skull, för att han skulle kunna förlåta dem. Under kristendomens storhetstid tänkte nog de flesta mänskor på dethär som något som bokstavligen hade hänt.
Sedan kommer psykologins/psykiatrins epok. Man har tänkt igenom det kristna budskapet och kommit fram till att det kan inte vara sant. Detta kan inte ha hänt. Det finns ingen Gud däruppe och mänskan har bara sig själv att tillgå. Det lönar sig inte att be till Gud. Märker ni...? Denhär tidens mänskor tänker också bokstavligen. De kristna tror, men psykologer och psykiatriker tror inte. Det är samma sak, bara tvärtom.
Men nu kommer kanske symboltänkandets tid. Det är något helt annat. En 'symboltänkare' nickar åt det mesta. Javisst, så kan man ju också säga det. Han förstår, men tror inget. Han frågar inte efter vad som finns, för det är inte så viktigt för honom längre.
När en symboltänkare (som jag, till exempel) tänker på bibeln, låter det kanske såhär. Jo, detdär är sant. Gud måste ju sända sin son till världen. Vi mänskor behövde en annan slags gud. Guden i Gamla Testamentet gick ju inte att se på. Han var ett bländande sken. Hård och fördömande. Avslöjande. Dödligt farlig. Det är klart att Jesus måste komma. Med honom blev det en annan ordning. Guden däruppe kunde vara hur bländande som helst, men han kunde inte längre döda oss. Det var därför som Jesus måste dö. För att det bländande ljuset inte skulle förgöra oss.
Symboltänkaren går vidare, fortsätter att känna sig fram. Gud - det är dendär sidan hos mig som är hård och fördömande. Som inte tål någon synd. Inga svagheter. Den som anklagar och ställer inför rätta och till och med avrättar. I lagens namn. Jesus är förlåtelsen. Nåden. Det står i bibeln att han fick 'lida mycken smälek' och det är också sant. För att jag skall bli förlåten, måste jag ge upp min stolthet. Ge upp mina krav på mig själv. Sluta upp med att vara fullkomligheten själv. Sluta upp med att vara dendär Guden däruppe och komma ner istället. Ner till jorden och födas som Jesus. Det lilla barnet. Den ödmjuka mänskan. På det sättet kommer förlåtelsen, oberoende av om man tror eller inte.
Jag skulle kunna säga mycket om bibelns symbolik. Jag upplever den som mycket kraftfull och - ja, sann också. På symbolplanet.
Psykologin och psykiatrin har jag inte så mycket att säga om... Jo, det finns nog en förståelse för att mänskan behöver förlåta sig själv, men orden är förstås inte desamma. Man talar inte om förlåtelse utan kanske om att godkänna sig själv. Att acceptera att man inte är fullkomlig. Dessutom förstår man att mänskor behöver känna sig älskade. Det är viktigt att ha kärleksfulla relationer. Helst många. Då behöver man inte ramla, om ett 'ben' skulle gå av, sade en psykolog till mig. Jo, så mycket vet man. Att kärlek är bra. En mänska som har fått uppleva kärlek, verkar kunna föra den vidare också. Bli ett 'ben' i någon annans liv. I bästa fall kan hela världen bli en enda lycklig gemenskap...
Sedan är det kanske inte så mycket mera...? Gud tror man ju inte på och inte heller vill man grubbla på tillvarons mening. På samma gång som man säger nej till religionen, avvisar man också de frågor som religionen försöker vara ett svar på. Man kan väl inte göra något annat. Psykologin och psykiatrin är fortfarande bokstavstroende. Den kan inte tänka i symboler. Därför kan den varken svara eller ens diskutera... Ändå blir jag förvånad. Psykologer och psykiatriker kunde ju säga ett hederligt 'jag vet inte'. Men det är också för mycket begärt. Istället anklagar de. Det är dig det är fel på. Det måste var något fel på dig, eftersom du frågar på detdär sättet. Det är osunt. Patologiskt. Du har en störning i själslivet. En frisk mänska behöver inte ställa dedär frågorna. Hon går bara omkring och är lycklig.
Ännu helt kort. Inte vet jag om jag tror att vi är på väg någonstans. Att vi skulle stå inför ett paradigmbyte eller så. Kanske har det jämt varit såhär? Somliga är bokstavstroende. Andra tänker i symboler. Kanske är det inte historiens vingslag som jag hör utan bara mitt eget hjärta som klappar...
Andra bloggar om: bokstavstro, förlåtelse, Gud, Jesus, kärlek, paradigm, psykiatri, psykologi, symbol, symboler, symboltänkande, verklighet, verklighetsuppfattning
Nu kanske jag ger mig ut på hal, tunn is, men är inte det som Jung håller på med väldigt mycket symboler. Och psykosyntes, en terapiform som baserades på Jungs tankar, tror jag man kan säga bygger på en tanke om människan som andlig, bestående av vilja och kärlek, med symboler som förklarings modell. Jag vet inte hur jag kopplade ihop det med ditt resonemang, men jag gjorde det.
SvaraRaderaIntressant läsning! Är själv också intresserad av symboler och symbolik.
SvaraRaderaJa, jag undrar också om det inte finns symboltänkande inom psykiatrin? Det finns så många skolor.
SvaraRaderaDet jag tycker är dominant nu är poppsykologi á la dr Phil! Ingen idé att fundera över saker utan helt enkelt lära sig VERKTYG och enkla grepp. Men ajg vet inte....
Måste tänka på det där...
Tror att jag är lite ute efter att det altid funnits symbolik. Finns inom kristendomen och inom psykologin fast på olika sätt helt enkelt. Och symbolik och rutiner finns även idag även om det inte är på samma sätt som förr.
Kort, förr la man kroppen i en grund grav med det som personen kunde tänkas behöva och strödde ockra över det...under kristendomen allt det där med jord till jord och vissa tillvägagångssätt. I dag - vi har inte de GAMLA rutinerna och symboliken men den finns där - som att lägga blommor där olyckor och hemskheter har skett! En spontan ritual!
Måste tänka lite mer på detta....Min hjärna är trött och virrig och osammanhängande nu med spridda tankar...
Jo, ni får förlåta mig att jag generaliserade så mycket. Det finns många nyskapande män och kvinnor inom psykologin och psykiatrin. Visst finns det riktningar som tar med det andliga också, tex Transpersonal psychology
SvaraRaderaBless: Jung är jag egentligen ganska förtjust i. Men brukar inte han bli kritiserad just för att han är så andlig...? Intresserade sig för Kundalini-fenomenet, till exempel...
En synpunkt är kanske att när en skola föds är den i ett dynamiskt skede. Sedan stagnerar den och vi får en lång rad utövare som mest slår upp i boken och ser efter hur det skall vara... Nej, de gör inte ens det. Istället verkar det uppkomma förenklade versioner av de ursprungliga tankarna. Det är Jung for dummies och Jung in three easy steps...
Manon: Jag tror det är något mera som jag vill säga. Symboler har väl jämt funnits. En bokstav är en symbol. Ett trafikmärke är en symbol. Fisken är en gammal symbol för Kristus. Men att tänka i symboler är något mera. Att se Fisken och förstå att den visar på Kristus är inte detsamma som att tänka i symboler. Jag skulle kunna se den och fortfarande tro precis allt som står i Bibeln. Med tänka i symboler menar jag att inte bry sig i vad som har hänt eller inte hänt utan bara förstå vilket behov som en bibeltext (till exempel) svarar emot och också vilken lösning som den föreslår...
SvaraRaderaInte vet jag om det blev klarare på detdär sättet. Det är svårt dethär, eller hur? Kanske för att vi alla lägger in lite olika betydelse i de ord som vi använder.
Aha! Då förstår jag!
SvaraRaderaVisst är det svårt det där md ord och vad vi lägger för innebörd i dem. Det är ju sant som du säger att vi är allt mindre bokstavstrogna utan hellre ser symboliken.
Förresten, det där med symboliken att ge en icke.bokstavstrogen innebörd till en text ur tex bibeln. Jag undrar, gör vi så med "nya filosofiska" eller gör vi så bara med gamla texter för att konvertera dem in till nutiden?
SvaraRaderaKnappast kanske, eftersom språket förändras och därmed förstår vi dem NU men senare generationer ändarr den sas.
Tänker påd e bibliska berättelserna som egentligen mycket är enlgt gamla gudaberättelsetraditioner för att dåtidens samtid ska förstå innebörden...Kan det vara att samhället också förändras från mer praktisk till mer abstrakt? I dag kan ju i stort sätt alla läsa och tillgodogöra sig filosofiska texter om de vill...Hur var det förr? Man behövde en mer handfast symbolik...
Nu kanske jag trasslar in mig...
Ja, på dendär punkten kan jag inte riktigt bestämma mig.
SvaraRaderaIbland tror jag att det finns en rörelse i tiden, att mänskorna har börjat tänka mera symboliskt. När jag skulle tenta bibeln (ja, det har jag faktiskt gjort för bara ett par år sedan), märkte jag hur gudsuppfattningen ändrade sig när jag började komma närmare nya testamentet. Först var han Israels gud och straffade hela folket. Men i slutet av gamla testamentet kan man höra en annan ton. Varför skall jag bli straffad? Jag har ju inte gjort något ont. Han håller på att bli en personlig gud.
Nästa skede skulle kunna vara att vi lämnar den personliga guden också. Det är ensamt. Det finns inte längre någon du-relation, men det har sina fördelar också. Det finns inte heller någon som straffar... eller prövar oss. Det finns bara vi och våra behov och våra försök till lösningar. Vi har en tankefrihet som är större än någonsin förr...
Andra gånger tycker jag att mänskorna inte har ändrat sig så mycket. Tänker att det jämt har funnits sådana som tänker mera bokstavligt och sådana som tänker mera i symboler...
Ja, jag uppfattar det intuitivt som du. Samtidigt känns det tomt med att bara ha oss och våra lösningar.
SvaraRaderaOsökt tänker jag på alla gamla gudar, Moder Jord och en annan KANSKE mer icke-patriarkalisk syn på livet.
På nåt sätt tycker jag att kristendom är lite, vad ska jag säga, betonar döden och övervinna döden och väldigt auktoritär på ett speciellt sätt. SOm om alla är barn till den stora Guden som tom sänt sin son till oss.
Nu har jag bara mina intutiva tankar och INGA belägg men på något sätt känns det som om man förr firade livet på annat sätt. Kanske för att man var mer utlämnad till naturens krafter? Kristendomen slog ju igenom i takt med urbaniseringen och behov av att befästa auktortetestyro, många som skulle lyda EN och samhällen som skulle fungera.
Samhällena var mindre på Moder Jords tid...Och man tillbad solen och jorden och försökte göra allt för att fruktbarheten skulle fungera - LIVET! Är vi tillbaka till detta? Nu kan vi så mycket så vi vet att vi vet lite och att trots allt är vi än i dag utlämnade åt naturkrafterna hur skyddade vi än käbt oss. Tsunamin är en påminnelse...
Det 'r dubbelt, tycker jag, nationalstaten och länderna upplöses allt mer samtidigt som det blir större i takt med globaileringen, handel, sms, mail. webben - nyheter färdas fort coh folk som förr inte haft kontakt med varandra får kontakt..
Vad vill jag komma åt...att det är komplicerat och att auktoritetstron börjag försvinna och därmed behovet av en patriarkal och auktoritär religion. Samtidigt inser vi att vi än i dag är utsatta för naturkrafterna.
Kanske vi snart kommer tillbe livet oc dess krafter igen? På nåt sätt?
Sorry alla syftfel och stavning. Alla barn surrar runt omkring mig...
SvaraRaderaJag har läst inlägget och kommentarerna och funderat lite - jag spinner gärna vidare på alltihop i ett nytt inlägg snart....spännande!!
SvaraRaderaPetra
Tillbe livet och dess krafter... Det tror jag väl att du redan gör, Manon. Vad skulle du annat kunna göra - med fyra barn omkring dig..? :)
SvaraRaderaDet gör nog jag också, fast jag bara har ett barn och vuxet också. På mitt sätt.
Men jag tror knappt att någon lära kommer att kunna frälsa alla, om vi får fortsätta att leva i ett samhälle med tanke- och religionsfrihet (jag måste säga att jag undrar om vi inte hukar oss lite för mycket för dehär bokstavstänkarna som rasar för några skämtteckningars skull, som om vi inte riktigt förstår att uppskatta vad vi själva har...)
Så det blir väl 'smörgåsbrickan'. Somliga kommer att föredra den ena sorten och andra den andra - och några kommer väl att svälta ihjäl för att de inte kan bestämma sig eller begripa att de bokstavligen måste tugga i sig smörgåsarna... ;)
Ja, jag håller med:). Det finns inte en lära som kan frälsa alla!
SvaraRaderaMen lärorna kanske blir mindre auktoritära? Åtminstone en del, förresten, för det kommer väl alltid finnas de som vill veta av andra vad de ska göra och tänka.