en är det något som stöter dig då?" skyndade han sig att säga. Han var väl litet orolig för att de skulle komma av sig."Egentligen inte", sade Berthold. Men han lät så vresig, när han sade det. "Det finns inget som jag kan sätta fingret på och säga att dethär är fel. Men vad har det för betydelse? Jag menar, när jag nästan inte kommer ihåg något. Om jag bara har några få egna hågkomster och de inte går emot det som du berättar, ändrar det väl inte på så mycket? Din historia blir ju inte sann för det. Den bara verkar sann..." Han skruvade på sig. Olustigt. "Jag tror att det är det som stör mig. Jag vet inte hur jag skall försvara mig mot det som du skriver. Det går in i mig och tar över, blir den enda sanningen för mig också..."
Kanske var det först då som han började förstå. Hur det kunde kännas att läsa det han skrev. Hur det kändes för Berthold. Varför han blev så upprörd. Men det hjälpte ju inte. Det var ändå på det sättet som han hade skrivit.
Det satt tysta en lång stund. Han försökte tänka, men inte kom han på något. "Du måste väl sluta bara", sade han till sist. "Det finns ju ingen annan lösning. Glöm bort skrivböckerna och så fortsätter vi som vi gjorde förut..." Han försökte säga det lätt. Som om de bara behövde ta ett steg tillbaka. Men inte var det ju så han kände sig.
Berthold såg upp. Ett ögonblick verkade han överlägga med sig själv. Men sedan skakade han på huvudet. "Ha inte så bråttom nu, Hariberth. Kanske behövde vi bara reda ut dethär...?" Men han lät inte så säker. Kanske sade han det mest för att vinna tid. Ändå var det som om något skulle ha förändrats mellan dem. Han lät redan lugnare.
En stund senare var det ännu tydligare. "Var inte orolig", sade han. "Jag tror nog att jag kan klara av dethär."
Han ville förstås veta varför. "Ja...", sade han tveksamt. "Hur skall jag säga det? Kanske kom jag fram till att det inte gör så mycket. Vad du än hittar på om Wiba, så kan det kanske ändå inte rubba mig. Jag tror att det var det som jag var rädd för. Att jag skulle bli tvungen att börja tänka som du. Att det skulle hända utan att jag ville det och framför allt utan att jag märkte det. Att din historia skulle bli min - och min egen skulle gå förlorad. Men när jag tänker efter, så tror jag inte att det är möjligt. Min historia är ju inte bara det som jag kommer ihåg. Den är ju så mycket mera än det. Den är väl allt som har gjort mig till den jag är idag...
Han log. "Kanske kan du lura mig lite grann, Hariberth. Men inte så mycket. Antagligen har du rätt i detdär som du sade förut. Jag kommer nog att känna av det, om du skriver något som jag verkligen inte kan gå med på..."
Där tog det slut. Deras långa samtal om hans skrivsätt. Berthold kom till samma slutsats som han, men på sitt eget sätt. På sitt eget krångliga sätt. Han såg säkert ut som ett frågetecken, men Berthold blev lättad. Det var ju tur att han förstod sig själv i alla fall. Faktiskt blev han så lättad att det halkade ur honom: "Så upp med hakan, gosse lilla. Jag tror du får ljuga som du vill härefter."
Andra bloggar om: känna på sig, ljuga, minnas, minnen, skriva, skrivande, skrivsätt
Hej, Inkan!
SvaraRaderaVad roligt att du kommenterar just här...!
Visst är det en bok som jag håller på med, men jag har en känsla av att det är ingen som läser den...!
Jo, den är historisk, men kanske inte i första hand. Egentligen är den ett försök att säga något som jag inte kan/inte vill berätta i klartext.
Om det blir några hårda pärmar - det vet jag inte. Ut skall den i alla fall, på något sätt. Denhär boken är så viktig för mig att jag nästan har slutat tänka på sådana detaljer.
Hur är det med dig själv då? Du skriver med eftertanke och... skönhet... Är det med dikter som du helst uttrycker dig...? Skriver du kanske prosa också?
Jo jag fuskar lite med både poesi och prosa; försöker i alla fall.
SvaraRaderaMen jag har övat, tränat poesi nu en längre tid. Basbehovet är att skriva, att skapa.