Jag har läst igenom Petras inlägg om vuxenhet och nutidsmänskan och nu senast en post med namnet Vilka är vi? De verkar alla höra ihop på något sätt. De handlar om mänskosyn, skulle jag kanske kunna säga. Om mänskans möjligheter och begränsningar.Vad kan jag tillföra? Jag vet inte alls. Jag är inte alls säker på att jag skall skriva om dethär. Det är kanske inte värt att säga, det jag har att säga. Vi får se.
Det var så många namn i Petras inlägg. Om jag inte hade läst så mycket som yngre, skulle jag väl inte ha kunnat hänga med. För numera läser jag knappt alls. Jag tror inte att man skulle kunna kalla mig intellektuell längre. Min son tycker ju att jag skriver så enkelt också, som en mycket yngre (läs: barnslig) person. Men det är med avsikt. Jag har börjat göra det för att jag skall få orden att följa mina tankar. För att det inte skall bli tvärtom istället. Att det är orden som leder iväg med mig. Jag är så mycket estet - och så fåfäng också - att jag annars lätt börjar skriva sådant som ser bra ut och inte alls det som jag hade avsett att göra...
Men varför? frågar ni kanske. Varför har jag nästan slutat att läsa? Om jag skall vara uppriktig, tycker jag inte att det är värt mödan. Jag upplever inte att jag lär mig något. Jag har en känsla av att jag redan vet det mesta - och om jag nu inte skulle göra det, så kan jag i alla fall inte läsa mig till det. - Ja, nu tänker jag förstås på mänskan och hur hon har det här i världen. Inte på hur man gör en hemsida eller stickar ett par strumpor. Jag tänker inte på bloggläsande heller. Det är ju nästan som att lära känna mänskor, tycker jag.
Jag tror det är de andra tänkarna som jag undviker. De som också har sina funderingar, för det mesta mera invecklade än mina. Inte för att det inte kan ligga mycket i vad de säger. Men för att det inte är någon mening. Antingen vet jag själv eller också vet jag inte - och då har jag bara slösat bort min tid. Sådant där går inte att lära ut. Jag kan bara känna igen det som jag redan vet. Det kan förstås ge en känsla av bekräftelse. Men ofta är det bara jobbigt. De använder ju andra ord och begrepp än vad jag gör och bygger upp sina sammanhang på ett annat sätt. Det tar tid, innan jag har kommit fram till vad jag säger ja eller nej till. Först blir jag bara förvirrad eller kanske så imponerad att jag börjar tvivla på mig själv...
Jag tror inte att jag skall fortsätta längre. Petra sade till mig i en kommentar, att jag visste innerst inne. Nu skulle jag vilja sända tillbaka detdär. Det tror jag du gör också. Men du är kanske pedagogisk, Petra? Försöker få folk att tänka genom att ställa alla dessa teorier bredvid varandra. Nej, kanske ändå inte. Jag undrar om det inte är dig själv som du försöker sätta igång...?
Nej, nu skall jag inte skriva mera. Jag hoppas att det inte blev för personligt här på slutet...
Andra bloggar om: andlig, andlighet, böcker, carulmare, erfara, erfarenhet, intellektuell, intellektualism, kunskap, lära, lärande, läsa, läsning, mänskosyn, teorier, veta, vetande
Kära!
SvaraRaderaDet är ingen fara - jag tål rätt mycket och dina ord var ju heller förstås inte särskilt "kritiska" utan jag fick mer känslan av att du blivit ledsen eller känt dig lite sårad eller så av mitt inlägg -och är det så, så måste jag ju genast be om förlåtelse!! Det är ju självklart inget jag har önskat, att skriva sårande och kränkande!
Att det var många namn i texten beror på att - precis som du säger - jag använder bloggen till lite olika saker...dels att skriva ut om allt det här kring cancern, dels att lägga ut vissa texter för att se om man får rekationer och isåfall vilka - men dels också för att sortera mig själv liksom...samla ihop mig med allt mitt skrivande som har varit rena vattenfallet i massor av år, utan att jag riktigt nånsin har sorterat det. Å andra sidan vil jag gärna slå ett slag för vissa bra författare som jag läst - Rollo May tex, eller Frankl....jag läste dem när jag var ung - precis som du - och castaneda förstod jag mig verkligen aldrig på i motsats till hela min omgivning som i stort sett läste honom som Bibeln!
Jag vill också gärna försöka reda ut mina olika trådar som jag märker att jag återkommer till och då blire det kanske lite väl mastigt och överväldigande att lägga ut saker och ting såhär i en blogg....framförallt vill jag ju inte såra - särskilt inte dig!! Jag uppfatta ditt skrivande som i en lite liknande fas - att du håller på att söka dig fram till din skrivaridentitets OLIKA sidor - för att det just finns olika sidor....jag tror detta är en komplicerande faktor - de flesta har nog en viss skrivarådra och kan utveckla den....själv känner jag att jag faktiskt har flera olika idenitetetr - ungefär som flera olika språk...och då tar det ju tid att renodla dem...
Ja, detta blev mycket och snarare kring mina motiv bakom skrivandet än själva innehållet...
låt oss återkomma i ärendet!
kram
Petra
Tack skall du ha, för att svarade så snabbt - så slapp jag oroa mig. Nej, jag är inte alls sårad, inte på något sätt. Hur skulle du kunna såra mig, när du inte har skrivit något med hänvisning till mig...?
SvaraRaderaMen det gjorde ju jag och det var kanske inte så välbetänkt. Det är ju det som är så bra med att blogga - att man kan skriva vad man vill och bara den som vill behöver ta det till sig. Man kan undvika att truga på någon sina tankar. Men samtidigt är det ju fint med personliga kontakter också, denhär närheten. Det gäller att hitta någon slags balans - och den söker jag fortfarande...
Jag vet inte riktigt vad du menar med skrivaridentitet... Jag tror inte att det är det jag söker. Mera handlar det om att komma fram med tankar som jag länge bara har haft inom mig. En sorts helhetssökande. Ett behov av "förlåtelse" för det som är jag. Jag har hållit så mycket hemligt. Men jag började märka att det inte gick längre. Att livsglädjen försvinner om man inte på något sätt står för det man är.
Visst experimenterar jag med skrivandet också, rent tekniskt. Försöker göra mitt språk så enkelt som jag kan och ändå behålla något slags stil och skönhet (Ockhams rakkniv!). Men det var väl inte det du menade.
Du skriver intressant och bra. Sätter myror i huvudet på folk, som läser dig - och det är tänkt som en komplimang! På sätt och vis är det roligt att komma ihåg dedär namnen också. Men jag kände nog ett motstånd också, skall jag verkligen börja tänka på detdär igen...! Eller kanske är det som du säger - det blev litet mycket på en gång...
Vi får väl se hur det går. Jag är glad och tacksam för att du tog dethär så bra.
P.S. Din son verkar vara mycket språkbegåvad. Han är visst bara sjutton? Jag läste hans charmiga inlägg om mammas framgångar på nätet...!
va kul att du också svarade så snabbt - såna här saker bör ju diskuteras - det är väldigt mycket som iallafall jag själv bär på som liksom är mer eller mindre oformulerat...jag förstår nu hur ditt skrivande käns för dig och jag kanske har misstolkat det lite...jag tycker du har en så utvecklad, egen stil och därför tänkte jag snarare att du höll på att sortera upp vilka olika sammanhang du vill skriva om - än att du skriver ut om saker för första gången - det märks inte.
SvaraRaderaMen det du säger om att till slut nästan tvinga sig själv att vara den man är fullt ut känner jag ju självklart väl igen! Ocvh att det faktiskt kommer en dag då det handlar om liv eller död - att våga ta detta steg fullt ut.
För mig handlar det där med "skrivaridentitet" kanske snarare om textidentitet - dvs att särskilja vad det är jag skriver om egentligen? Jag märker att jag har ett flertal olika spår och dess behöver jag definiera och avgränsa - det är det jag menar, om det då blir klarare?
Intressant att höra ditt svar -
Ja, apropå min son ja...visst, han är sjutton men väldigt framåt - vi har det verkligen kul ihop men jag inser fuller väl att man måste "ta livet av sina föräldrar" på ett eller annat sätt - och i detta fall var det väl inte så kul för honom att först inviga mig i detta med bloggandet för att därefter märka att jag trivdes perfekt...det är ju ändå som att inkräkta lite på "hans "område...även om jag suttit vid dator och skrivit dagligen i snart tjugofem år...
Min dotters blogg är också jättefin - ibland är det om hennes musikidoler och det är inte alltid så hemskt kul kanske - men så skriver hon en del personliga inlägg som är väldigt roliga att läsa - och hon är bara tretton år.
(Klicka på "Kellys blogg" under mina länkar)
kram så länge
Petra
Jo, nu blev det nog klarare. I alla fall tyckte jag att du återgav mina tankar på ett bra sätt. Jag tycker nog att jag förstår dig också, fast det är förstås din sak att avgöra. Skulle det vara någorlunda rätt att säga att du tar upp tankar från olika perioder av ditt liv, tittar på dem och låter andra kommentera - kanske med avsikten att komma fram till var du står idag...?
SvaraRaderaOm mitt skrivande. Jag är nog en ganska van skribent, men ändå är det mesta nytt som jag skriver. För mig går det en gräns vid år 1998 - det är före och det är efter. Jag skulle inte kunna tänka mig att publicera det jag skrev före det året. Inte för att det skulle vara illa skrivet, men det har liksom ingen betydelse längre. Jag känner att jag har förändrats så mycket...
Din cancer... Den har inte åstadkommit någon sådan vattendelare i ditt liv...?
Hej och kram! Carul
Jo absolut att cancer har åstadkommit en närmast total vattendelare! Jag fattade en mängd beslut veckorna efter mitt cancerbesked, och bla att sluta på KMH, det ställe som jag hade pluggat o jobbat på i tio år. Jag skickade bara ett kort mail och sa att jag inte komer tillbaka. Ganska melodramatiskt förstås...men effektivt. Ibland måste man bara drastiskt skära bort nånting ur ens liv - inklusive cancersvulster...
SvaraRaderaJag förstår det där du säger också om "före och efter" - lustigt nog, väldigt väl...jag har funderat på just det hela dan idag efter ett mail ja fick från "inteförintet- IFI" där hon beskriver nåt som jag ibland känner igen....nämligen detta: vi som av olika anledningar haft en tuff ohanterlig uppväxt, kanske med drogande eller psykiskt sjuka föräldrar, vi lever ofta i en sorts svartvit tillvaro där vi aldrig lärt oss att existera i någon form av mellanting, nyanserad med inslag av både sorg och lycka och allt däremellan....vi har alltid existerat i en sorts antingen-eller-tillvaro och det gör att man lätt känenr just detta med "före- och efter" Jag har en konstig, lite oförklarlig känsla av att jag "förr" gjorde så och så, främst ifråga om skapandet. jag tycker att jag hade en identitet förut (kan inte precisera när) med större skaparkraft och intensitet. Som "vuxen", medelålders tycker jag mig ha lämnat allt sånt och strypt mig själv, - även om detta fick en drastisk förändring i och med cancern som sagt. Då fattade jag beslutet att återuppta mina kreativa spår i livet på allvar och verkligen göra nåt av dem.
Jag märker att mina beskrivningar här slirar...jag får kanske återkomma och försöka igen...stackare,har du ens nån aning om vad jag svamlar om?
kram
Petra
Kanske förstår jag inte riktigt.
SvaraRaderaFör mig var det ju nästan tvärtom. Mina föräldrar var (och är) så skötsamma och så kristliga och så inriktade på att passa in...
Ja, jag kommer nog från ett av de minst sekulariserade områdena i Norden, där det fortfarande hör till att vara kristen... Fast vi är ungefär jämngamla, så känns det nästan som om jag skulle komma från en generation före dig - och ha revolterat tillsammans med dina föräldrar..!
När jag var ung, var jag nyfiken på alkohol och droger, skrev ut mig ur kyrkan, blev nästan kommunist, luffade ensam runt i världen och såg till att jag fick ett barn utan far...! Allt för att glädja mina föräldrar, skulle jag tro. Hur mycket gör inte barn för sina föräldrars skull...? ;)
Mina föräldrar var snälla, pålitliga, alltid villiga att hjälpa - bara det inte gällde att göra något farligt. Men allt som jag ville var farligt - verkade det som...
Jag försökte revoltera, men det lyckades inte så bra. Mycket av vad de hade sagt och gjort hade gått långt in i mig, så långt att jag inte kunde komma åt det. Deras rädsla levde inom mig också, hindrade mig hela tiden. Jag måste handla med kraft för att inte duka under för den. Det var nog därför som jag blev så radikal.
Men ändå var det rädslan som vann. I slutet av trettioårsåldern levde jag inte alls som mina föräldrar gjorde, men jag var kanske ännu mera insnärjd. Det var en lugn tid. Min son började bli stor, det gick någorlunda bra för honom i skolan. Då hände det. När jag inte längre hade något att kämpa emot, kunde jag känna hur jag verkligen mådde. Hur död jag kände mig inuti. Det var året 1998. Det år som min stora kris började.
Det var ett paradigmbyte, skulle jag kanske kunna säga. Inte bara en uppgörelse med mina föräldrars sätt att tänka utan något mycket mera. Det var så mycket jag tog farväl av. Något så smärtsamt har jag aldrig upplevt, varken förr eller senare. Jag trodde inte att jag skulle överleva det... Men kanske var det nödvändigt. Nu, många år senare, verkar det som om livet skulle flöda inom mig igen...
Jag skall sluta med att ta tillbaka vad jag har sagt. Eftersom vi båda skriver, vet vi kanske att det inte finns några sanna historier. Dethär var bara det synsätt som jag valde idag... Håller du med om det...?
Ha det så bra idag, Petra! Det är roligt att du bloggar här bredvid...! Nu skall jag se, om jag kan komma någonstans med min bok..,
Oj, ja det var oväntat det du skriver...
SvaraRaderajag får be att få återkomma - och svara...lycka till med boken!!
Petra
Alltid välkommen!!
SvaraRadera