lördag 1 april 2006
Bara grus
Jag. Jag är bara grus. Jag är de sista resterna av ett gammalt tempel. Det är nästan ingenting kvar av mig. Inga pelare och inget tak. Inget skydd mot väder och vind. När det är kallt, fryser jag. När det regnar, gråter jag. När det stormar, flyger jag med vinden. Jag väger nästan ingenting. När solen skiner in, då känner jag mig varm. Då tror jag jag är älskad.
Andra bloggar om: dikter, grus
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
mycket vackert skrivet!!
SvaraRaderaNjutbart och samtidigt upplysande, väckande!
Petra
Tack!! Roligt att du tyckte om den. Prosadikten.
SvaraRaderajaa, jag gillar verkligen den litterära formen!
SvaraRaderaHar nu för övrigt skrivit min epilog efter den hemska berättelsen - tack för alla dina komentarer - har du frågat din bror om swamin förresten???
jag har sedan dess aldrig närmat mig yoga igen - fast prövat annat förstås....Tarot tex - det höll jag på med i en grupp....wow, det blir nog nästa berättelse - kul att du påminde mig indirekt om det - hade helt glömtdet!!
Din lilla kortis om det där med pingstpastorn - skulle man ju verkligen vilja få gestaltat för sig...kan det gå tro? var ju suggestiv som sjutton! Men fullt begriplig! Har en nära vän som är en vettig och klok konstnär men som i sitt förflutna har varit just - pingstpastor på Åland!!!
kram så länge
P
Tack, båda två!
SvaraRaderaPetra: Jag sände just iväg ett mail till min bror. Jo, jag håller med dig. Detdär med pingstpastorn är nog värt en historia. Men vi får se hur det går. Idag har jag skrivit kommentarer hela dagen...!
Inkan: Jag tycker om dedär orden - sång och vila och dans - känslor som sköljer igenom oss....