En fråga till (17)

an var inte klar. Det var ännu något som han ville fråga om, men han visste inte om han borde. Berthold började se så hängig ut. Han hade blicken i golvet, men säkert såg han inte något alls. Ögonen var halvslutna och de stora händerna låg stilla i famnen. Vinbägaren stod bortglömd på bordet. Antagligen skulle han vilja gå och lägga sig nu.

Men nu var den rätta stunden. Om han inte frågade nu, skulle det väl aldrig bli av. En annan gång skulle han kanske inte våga. "Orkar du med en fråga till?" sade han och skämdes. Han visste ju att Berthold inte skulle vägra, inte när det var om dem som han hade skrivit. Han var nästan säker på det.

Jo, han fick rätt. Men det tog en stund. Faktiskt tog det så länge att han trodde att han hade somnat. Men sedan svarade han ju och utan att behöva fråga något. Så då måste han ju ha hört. Kanske sov han inte precis, men säkert var det inte så långt ifrån. "Jag trodde väl att jag inte skulle slippa undan så lätt", sade han med ett slappt leende. "Få höra då, Hariberth."

Han borde väl inte ha sagt det, inte just då, men det gjorde han. "Jo, jag undrar över dendär adoptionen... Stämmer det verkligen detdär som jag skriver? Att du inte hann stoppa Wiba..." Där stannade han upp. Han ville säga det på ett skonsamt sätt, men det gick ju inte. Det fanns ju inte något sådants sätt. Hur han än vände på orden, måste han påminna dem båda om hurudan Berthold hade varit. Till slut sade han det bara. "Jag menar... varför förstörde du inte bara detdär papperet? Du.. du var ju inte så noga med lagar eller så. Eller..." han måste svälja emellan, "varför lät du mig inte bara... försvinna...?"

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: adoption, fråga, frågor, försvinna, försvinnanden, hågkomster, kall, kyla, känslokyla, lag, lagar, laglighet, minnas, minnen