Jag skulle kunna berätta, kommer jag fram till. Men inte på vilket sätt som helst. Det finns sätt att berätta som inte känns bra. Jag vill inte peka på mina föräldrar och säga att det är deras fel. Jag är övertygad om att de gjorde sitt bästa - precis som jag har gjort det för mitt barn. Inte heller jag var någon vidare bra förälder...
Om jag skall skriva, är det för att läka. Läka mig, läka dem. Det är det enda som jag bryr mig om. Jag kan beskriva hur det var, hur jag tror det hängde ihop, men jag vill inte anklaga. Hur skulle de kunna ge vidare något som de själva inte hade fått erfara...? På samma sätt skulle jag vilja behandla de andra också. Alla mänskor som jag har kommit i beröring med och som har sårat mig. Det finns skäl. Det finns alltid skäl.
Läkning. Man måste få skrika ut. Se mig! Se vad de har gjort med mig! Men det är bara ett skede. Sedan behöver man förstå. Inse varför det blev som det blev. Förlåta... Det betyder inte att man skall kasta sig i famnen på den som har gjort en illa. Verkligen inte. Man förstår, men ger inte mera förtroende än den andra kan klara av.
Det gör inte så ont längre. Jag tror att jag skulle kunna klara av det. Jag skulle i alla fall vilja klara av det. Om jag berättar på dethär sättet, skulle jag inte känna att jag 'viker ut mig'. Att försöka förstå andra, är att skydda sig själv också. Att bevara allas... integritet.
Har integritet med... förlåtelse att göra? Ja, så känns det i alla fall för mig.
Jag tänker inte bestämma mig nu. Vi får väl se hur det blir. Jag skall kanske börja med att berätta lite om min bakgrund...
Andra bloggar om: förlåta, förlåtelse, förstå, förståelse, föräldrar, föräldraskap, integritet
Hej, Jag kan förstå hur det känns. Man är ju formad av sin miljö och av alla runtomkring. Man bär med sig det lilla barnet även som vuxen. Att skriva är ett gott sätt att lära sig se, kanske även förstå och även att andra kan få något.
SvaraRaderaAtt skriva så är något av en reningsprocess, kanske en form av nyttig självterapi.
Man behöver ju inte vara privat - men man blir ju mycket personlig. Så det är en balansgång.
Så släpp inte "pennan" !
Hej, vilket bra resonemang du för. Du hittar nog absolut ditt sätt. Och precis som du säger, allt har en orsak och händelseförlopp som kan vara ganska långt. Det finns alltid så mycket mer än vad man ser och vet.
SvaraRaderaDen enda man kan titta på är sig själv, det här hände mig, så här upplevde jag det, så här påverkade den upplevelsen mig, det här behöver jag göra för att läka.
Just det du säger om att inte anklaga är otroligt viktigt tror jag. Precis så har jag också känt det. Jag kom ingen vart i skuldträsket, men däremot när jag började rota i vad jag själv kunde göra för att förändra saker och smärtan av minnen. Jag försökte se vart jag kom in i bilden i det som hänt mig. Fanns det något jag kunde göra för att förändra mitt känslotillstånd och livssituation.
Från början kändes det inte som att det fanns så mycket, men det gjorde det. Låsta positioner behöver ibland bara en liten skillnad, så rullar en ny väg upp sig.
Jag bara svamlar, hoppas du förstod något av det.
Jag ser fram emot att läsa det du skriver, vare sig du berättar eller ej.
Inkan: Jag har skrivit länge just som en reningsprocess... Jag tycker nog att det fungerar bättre för mig än terapi... Tack för din uppmuntran!
SvaraRaderaIfi: Du svamlar så bra! :) Roligt att du hakade på om detdär med att anklaga. Det är en viktig bit för mig...
SvaraRaderaKan det inte vara så, att för att finnas tillräckligt mycket, för att kunna förlåta, måste man vara sig själv så mycket, att intregitet är en förutsättning?
SvaraRaderaAtt integritet är en förutsättning för att förlåta? Är det det du säger, Bless...?
SvaraRaderaKan du utveckla lite...?
Lite kort i kväll frö jag är trött....Det där med att anklaga...nej, man måste ta ansvar för sig själv. Annars går det inte. Man kan inte lasta över ansveret för eitt liv och handingar på någon annan.
SvaraRaderaJag kan ändå känna att mitt fall är oavslutat för i kontakt med mina föräldrar så uppkommer nya saker som sårar. Den lilla kontakten jag har. Jag inser att de förändras inte och jag måste acceptera det.
Det är klart, det gör nt nånstans att min far tex aldrig sett twinsen. Att jag ringt och sagt att de finns och han inte gör nåt. Aldrig ringer.
Men jag kan inte begära så mycket. Jag återupptog kontakten efter 10 år men han hade inte lärt sig något. Och inte nu heller. Han förändras inte utan ger nya sår.
Anklaga? Nej, men vissa relationer funkar helt enkelt inte. Jag accepterar att jag inte har föräldrar. Är det förlåtelse?
Jag förstår varför de gjorde som de gjorde och det var feghet, ryggradslöshet och dumhet oftast. de gjorde alltid vad som var bäst för dem. Jag vet det också. Jag ser det.
Men det finns inget liv med dem. Mitt liv kan bara vara lycklig utan dem. Jag accepterar det. Jag har gett upp drömmen om föräldrar och är lycklig ändå.
Kan inte förklara bättre men det ger tankar - ich gar har en twin som gråter nu så jag kan inte knyta ihop trådarna.
Jag vet inte om det här blir inveckling eller utveckling, men här kommer flera ord på temat integritet och förlåtelse.
SvaraRaderaMin tanke är att integritet får/har man när man värderar sig själv som viktig. Att man inte går runt och spiller ut sig själv eller dräller sitt själv lite här och var och hur som helst. Utan att man inser att man är värdefull och dyra droppar som endast bör användas när stunden kräver det.
För att kunna förlåta måste man vara någon. Ingen kan inte förlåta. Någon kan förlåta. Någon märker man att man är, när man förstår sitt värde, att man är värdefull. Om man upplever sig som värdefull så blir de dumheter man fått möta mindre och hanterbarare. Om man upplever sig som värdelös blir samma dumheter som man fått möta ödesdigra och svårare.
Min förståelse av att vara värdefull och ha integritet är att en människa inte ska behöva stå ut med vad som helst från andra människor. Det inrymmer också förståelsen av att en människa kan göra vad som helst. En människa som ser sig som värdelös och inget att hushålla med förlorar inget på att göra vilka dumheter som helst. Till skillnad från människan som ser sig som värdefull, något att bevara, som kan förlora vad som helst på att vara dum och därför hellre agerar för sitt bevarande och värde. Sin integritet. Sitt själv. Kanske det är något som qi.
I att se sitt eget värde finns också en förståelse för den smärtan/svärtan som den som inte har sett sitt värde bär på. Den förståelsen är grunden till förlåtelsen.
Att förlåta är inte att säga: det gjorde inget. Det är mer: Du har skadat mig. Det gjorde ont. Jag läker mig. Och jag kommer inte att hålla skadan mot dig.
Invecklat eller utvecklat?
Intressanta och tankeväckande resonemang.Jag tror jag tänker som bless när det gäller förlåtelse.
SvaraRaderaBless: detdär var bra!!
SvaraRaderaFår jag en fråga till? :) Hur övergår man från att vara ingen till att bli någon...? Vad behövs för att en mänska skall se sitt värde, för att hon skall börja ta hand om sig...?
Ja, jag frågar inte bara av Bless...
Manon: Det finns ju sorg också. Att historien inte får det slut som man hade hoppats på. Ungefär som du själv säger det: Jaha, då har jag väl inga föräldrar då... Ja, jag tror att förlåtelsen kan se ut på det sättet också. Kan man inte se det som ett slags respekt för dem? De får göra sitt eget val, ändra sig om och när de vill...
SvaraRaderaMen jag är ledsen för din skull. Med mina föräldrar är det bara vissa samtalsämnen som jag behöver undvika...
ja, allt har en orsak.
SvaraRaderaVad behövs för att en människa ska se sitt värde? Jag har precis skrivit ett inlägg som tangerar ämnet, tror det besvarar till viss del...!
SvaraRaderaMan inser sitt värde genom andras kärlek. Att ha mött kärlek NÅGON GÅNG. Genom små små uppmärksamheter som får en att tänka. Genom att NÅGON räknar med den.
Ja, mina föräldrar får leva sitt liv och jag mitt. Det är enda sättet. Mer orkar jag inte skriva här. Tror historien börjar vilja komma ut...
Du behöver inte vara ledsen för minskull:)Jag är van och accepterar och har en underbar familj i dag!
Tänker vidare...
Vad mycket bra skrivet!
SvaraRaderaJag tycker också Bless beskriver det bra.
Till frågan hur man blir någon, det tror jag är väldigt individuellt, och hur svår den vägen är beror väl på individen parad med upplevelsen/traumat/uppväxten, vad det nu är som gör att man tappat sitt någon.
Jag tror VILJAN är det viktigaste. Vill man så tar man sig fram, kanske på väldigt krokiga vägar.
Jag har, tvärtemot Manon, inte kunnat ta emot kärlek, eller ge fullt ut, på grund av mitt svaga någon. Är man inte någon kan man heller inte bli älskad. Så jag måste hitta detta i mig, men jag kan inte göra det själv, så jag har gjort mängder med försök på olika sätt. Passerat olika milstolpar, haft tusen bakslag.
Jag undviker folk som stjäl min energi, tillbringar mycket tid ensam, med djuren. Är bara med människor jag verkligen trivs och känner mig avslappnad med. Och de är få. Och så ska jag gå i terapi, något jag har fått kämpa som en idiot för att få. Tyvärr. Det tog många år att samla ihop den beslutsamheten och drivkraften.
Jag har svårt att avsluta. Intressant diskussion. Jättegivande.
Det låter mer än bekant, temat här...carul mare, du MÅSTE VETA ATT DU SKRIVER ALLDELES ENORMT VACKERT? Att skriva är nog ditt redskap!!
SvaraRaderaDet var nån som förespråkade övningar i ren iakttagelse UTAN att omedelbart ge sig hän åt bedömningar och tolkningar. Det skulle t.ex kunna betyda, att jag försöker enbart iaktta min farsa; registrera han utseende, vanor, vad han säger, tar sig för. OCH STANNAR DÄR ETT BRA TAG. Det kunde t.ex betyda att jag konstaterar: en man kring xx år som inte ringer till mig.
Tror det handlar om att inte blanda ihop två saker: med all kraft fördöma det onda men kunna "behåda" den som gjorde det. Det kom en bok i höstas av A-L Valtavaara som heter Ainako anteeksi? och hon gör skillnad på ömsesidig o ensidig förlåtelse. Jag tror jag har kommit till en punkt där jag ensidigt förlåtit farsan. Men vi har inget gemensamt, som ju nån annnan också skrev om. Men han/relationen tar inte särskilt mycket energi mera. Det är över!
Hur man blir nån? Jag tror inte riktigt på dendär funderingen om att man blir nån NÄR NÅN ANNAN ÄLSKAR MEJ...Såklart att vi inte lever i vakuum, men ÄNDÅ, jag tror på nåt sätt att jaget behöver mera sin egen bekräftelse än dendär bekräftelsen utifrån. Annars är det ett väldigt sårbart, instabilt och beroende JAG? Tänk om/när denna någons kärlek tar slut eller hon/han dör, är det finito med mej då på direkten? Jag hoppas o vill att mitt "någon" vilar på bekräftelsen i mig själv, jag tror jag är en ganska trevlig prick och om mina närmsta älskade människor sku försvinna sku det vara förfärligt men trots det skulle jag fortsätta vara "någon" om än gråtande o bedrövlig...
SvaraRaderaMed att ha mött kärlek menar jag inte att hänga upp sitt liv och "någon" på någon annan och dess uppmärksamhet och kärlek.
SvaraRaderaJag menar bara att förmåga till kärlek inte kommer automatiskt utan man måste ha mött det någon gång för att kunna ge det.
Visst är det så att man måste söka bekräftelsen i sig själv. Men ensam är man inget. Man är någon i samspel med andra. Att det är så betyder inte att man hänger upp sig pånågon eller att om man förlorar någon kärlek så är man ingen. Minnet av att ha mött och det finns finns kvar. Det är gödsel. Då är man också någon om man är ensam.
Även om jag vet vem jag är så behöver jag andra. Jämbördiga vänner. Annars vore det tråkigt att leva. Men det betyder inte att jag hänger upp min identitet på dem.
Man kan inte leva kärlekslöst.
Har inte tid att beskriva bättre.
Jag blir så glad av era kommentarer..!! Dethär börjar kännas som ett sällskap där man vågar berätta, om man så vill. Jag kan knappt komma på något bättre som vi skulle kunna säga om oss själva och varandra... Hurra för oss!
SvaraRaderaJag hälsar artigt på Liten tant ;) och hoppas att hon skall känna sig välkommen! Har du skrivit några flera sonetter till vår samling...?
Välkomnar Emmelie också!
Roligt att höra av dig också, Marakatten! Jag började känna mig så osäker, om du alls tycker om min blogg...
Marakatten är den andra personen som känner mig både här och i mitt vanliga liv. Vi har känt varandra länge, ända sedan tonåren...
Fast inte vet jag varför hon skulle ha detdär namnet, för hon är verkligen ingen 'marakatta'...! Det sprakar lite om henne, men det tycker jag ju om! Hon är öppen, rolig, sprallig, känslofull och skärpt...! Nåja. Hmm. Kanske var det ett passande namn i alla fall. Du vet säkert bäst själv.
Välkomnar dig med en stor kram, kära Marakatten!
Jag menar - ett barn överlever inte utan kärlek. Genom att ha mött det och inse att h*n duger oavsett vad h*n gör så kommer självkänslan och hänger kvar i vuxen ålder.
SvaraRaderaFår man inte detta så tar det krångligare vägar som vuxen och är mycket svårare att känna sig som någon.
Åh, vad svårt att förklara vad jag menar. Jag menar definitivt inte en kärleksrelation.
Med kärlek, jag menar i vidare mening. Att ha mött godhet och acceptans. Ett barn som aldrig mött acceptans har svårt att acceptera tex.
Att jag fått mycket kärlek av min farmor då jag bodde hos henne som småbarn grundade mycket att jag klarade mig så bra. Jag hade MINNEN av att kärlek fanns!
Carulmare, jag blir också glad av det här. Även om vi tappar ord och snurrar in oss i viljan att förklara vad vi menar, så vet jag att vi fattar.
SvaraRaderaSom det Manon tillägger, precis så är det ju. Det är det som är skillnaden. Utan att ha upplevt kärlek som barn är det mycket svårt att finna sin egen bekräftelse och bli trygg i andras bekräftelse av en.
Jag fick den där kärleken av min mamma när jag var liten, att hon och pappa tappade bort sig själva och varandra i början av mina tonår var svårt. Och gjorde min väg krånglig och krokig, men utan att fått det där lilla i barndomen hade jag varit förlorad. Men under tonåren är man givetvis också mycket känslig, och jag kämpar fortfarande med att bli en person som vågar älska och bli älskad.
Ifi och Manon: Om goda hjälpare: För mig har det varit mina vänner. De har sett mycket av det som mina föräldrar inte kunde se. Bekräftat mig...
SvaraRaderaJo, det är besvärligt med orden. Vi använder dem alla på lite olika sätt.
Vi får väl försöka vara både tydliga och tålmodiga...