Äventyret

Jag var ju inte ensam. Jag behövde ju inte vara ensam om mina äventyr. Säkert är det därför också som jag har så många roliga barndomsminnen. Min bror hade ju samma omgivningar, men han verkar inte minnas så mycket och det han kommer ihåg är bara tråkigheter...

Jag hade ju en vapendragare, en lansbärare... Vi lekte ihop från det jag var sex och han fyra och nästan ända fram till den dag då vi flyttade bort. Det var när jag nyss hade fyllt tolv.

Vapendragare. Lansbärare. Det låter som om jag skulle ge huvudrollen åt mig själv. Men det var inte på det sättet, åtminstone inte vad jag vet. Jag har ingen upplevelse av att jag skulle ha kommenderat honom eller att han skulle ha gjort det med mig. Det var harmoni mellan oss, det sade de vuxna också. Om jag ändå använder dedär orden, så är det för att jag var äldre - och för att jag vet hurudan jag var. Det var jag som hade orden, som satte ihop historierna som vi gick in i. Det måste ha varit på det sättet, fast jag inte har något minne av det. Inte heller kan jag minnas att jag skulle ha behövt övertala honom. När jag tänker tillbaka, kan jag inte skilja våra sinnen från varandra. Den ena började och den andra fyllde på och så var äventyret där.

Vad gjorde vi då? Säkert inte så ovanliga saker. När jag tänker på vad Astrid Lindgren har berättat, kommer jag fram till det. Men vi härmade ju inte heller. Vi uppfann bara hjulet på nytt.

En hopptävling hade vi, förstås. Hur högt ifrån kan man hoppa utan att skada sig? Fast tävling är kanske inte det rätta ordet, inte i vårt fall. Det var inte så mycket fråga om att besegra den andra som att reda ut hur det förhöll sig. Ett vetenskapligt syfte, nästan. I alla fall hoppade vi som vänner och det var väl därför som ingen hamnade på sjukhus. Vi slutade långt före det.



Sakletare var vi också. En dag, när vi var sex och fyra, drog vi ut mot den farliga bydelen... Nej, nu måste jag rätta mig igen. Visst var vi sakletare, men det var bara medan vi gick, medan vi väntade på att något skulle hända. Medan vi väntade på Äventyret. Det var det som vi målet för vår expedition. Därför var ju riktningen ganska självklar. Vem skulle nu söka efter äventyr i den snälla bydelen...?

Ett vagt minne. Min vapendragare tvekade, undrade om vi inte borde börja gå tillbaka, men jag ville fortsätta. Här var vi faktiskt av olika meningar, men det var övergående. Han tyckte nog att det var lite tråkigt att vara sakletare. Nu minns jag faktiskt att jag övertalade också. Jag försökte få honom att begripa att det var stora skatter som vi hade hittat, särskilt dendär lilla stickade nallebjörnen, och att ännu större var på kommande. Men jag kände att han höll på att förlora modet. Han började till och med tala om sina föräldrar, vad de skulle kunna tycka om denhär utflykten.

Som tur var var Äventyret nära. Det fanns redan bakom nästa krök... Eller skall jag kalla det en sak som vi hittade? En jättestor sak, i så fall. Vad som hände var i alla fall att vi fick syn på ett hus. Jag har ett minne av en konversation mellan oss. Min vapendragare: Det bor ingen där. Jag: Då kan vi väl gå in? Där kan det ju verkligen finnas skatter! Det övertygade honom. Nu var vi båda eld och lågor. Alla tankar på vad föräldrar skulle kunna tycka var som bortblåsta. Vad förstod sig föräldrar på äventyr...? Vi kände på dörrhandtaget, men det var låst. Varför i hela friden måste de låsa ett tomt hus? Det skulle förstås kunna tyda på att det fanns något värdefullt därinne. Vi gick runt huset och försökte hitta ett öppet fönster. Men det fanns inga.

Jag minns hur modet började sjunka. Skulle vi inte komma in? Skulle dethär vara slutet på ett äventyr som hade börjat så lovande? Nej, så fick det inte vara...! Jag minns inte vem som sade det först, vem som kom med förslaget. Antagligen var det jag. Jag var nog inte så rädd för mina föräldrar som min vapendragare, hade väl inga skäl att vara det. Förmodligen var det jag som sade det: Vi skulle kunna ha sönder glaset i dörren, sticka in handen och öppna den...

Jo, vi gjorde det. Men det var också det sista spännande som hände. Det var verkligen ett tomt hus, så bokstavligt som det bara är möjligt. Vi gick från rum till rum och hittade absolut ingenting. Det var bara att gå hem igen. Hemvägen minns jag ingenting av. Inte heller vet jag hur mina föräldrar fick reda på vad vi hade gjort. Men det fick de. Som en epilog kan jag berätta att jag blev tvungen att betala fönstret med min sparade veckopeng. Mina föräldrar förklarade att man inte fick gå in i hus, bara för att de var tomma. Att det ändå var någon som ägde dem. Jag lyssnade och lade på minnet också. I alla fall har jag inte gjort några flera inbrott sedan dendär gången. Men kvar blev ändå en känsla av missförstånd. Det hade känts så naturligt att göra det vi gjorde. Hur kunde det vara fel? Dessutom: en känsla av besvikelse. Vad den verkliga världen var tråkig...! Regler, regler, regler...!

Till epilogen hör också ett yttrande från flickorna i samma klass som jag (jag började skolan som sexåring). De visste också vad som hade hänt. Nu hade de överlagt och kommit fram till ett beslut: Vi skall nog leka med dig, fast du har gjort detdär.

De var nådiga och jag förstod att jag borde vara tacksam. Till en del var jag nog det, inte ville jag ju bli utfryst. Men en annan del av mig var chockad. Att föräldrar inte förstod sig på äventyr, det hade jag nog på känn. Men att deras barn tänkte på samma sätt - det skakade om mig. Först nu började jag förstå att andra inte såg världen på samma sätt som jag gjorde.

Andra bloggar om: barn, barndom, carulmare, hus, lansbärare, leka, lekar, oskuld, tomma hus, vapendragare, äventyr, ödehus