Barnsligheter (15)

erthold ryggade nästan tillbaka. "Hariberth... Jag försöker inte försvara mig. Jag vet inte ens om jag själv vill ha tillbaka Bertholia... Men folk gör ju inte uppror bara för att de blir... illa behandlade. De måste ju inse det också - och det var det du fick dem att göra. Aldrig förr hade silvarerna fått en så tydlig vink om att deras liv kunde förändras. En silvar kan bli hochherre också, sade du till dem..."

Kanske hade han rätt. Något sade honom att det kunde vara på det sättet. Men det var inte rättvist. "Men jag ville ju inte betyda sådär mycket. Jag kunde väl inte hjälpa vad alla kom att tänka på... och det var ju Wiba som bestämde att jag skulle ärva Adalheim..." Han måste harkla sig, innan han kunde fortsätta. Rösten blev så konstig på något sätt. Så gäll. "Berthold, förstår du inte? Jag var ju bara ett barn..."

Han nickade, men lät inte alls så medkännande. "Jo, jag vet. Men lugna ner dig nu. Du låter ju som en barnunge nu också. Tror du kanske att jag kommer att bli förbannad på dig, om du erkänner hur viktig du var...? Men det är ju precis tvärtom! Jag är trött på att höra om hur oskyldig du var...!" Han fortsatte snabbt, säkert för att han inte skulle börja säga emot. "Jo, jag vet. Det var inte ditt fel. Men du fick ju så mycket att hända, Hariberth...! Du ställde verkligen till det för mig. Så mycket tycker jag att du skulle kunna medge. Kanske skulle det lätta för oss båda, om du kunde göra det..."

Men han kunde inte. Det kändes fortfarande som om Berthold ville ge honom skulden. "Varför är det jag som skall börja?" Han hörde själv hur han lät. Trumpen. Han visste att han var barnslig, men ändå kunde han inte vara tyst. "Du skulle ju också kunna ändra dig. Sluta att bli så arg på mig..."

Kanske blänkte det till i ögonen på honom, men det tänkte han väl inte på. Sedan såg han ju bort också. Det tog några ögonblick, innan han fick ett svar på detdär. "Jag skall försöka", sade han då. Det kom så ovanligt spakt.

Men han tänkte inte på det heller. Inte just då. "Sluta att hota med stryk också", lade han till. Han ville väl göra sig av med allt det barnsliga på samma gång.

"Hota?" Berthold höjde på ögonbrynen. "Om du menade nyss, så tror jag att vi talade om vad som kunde ha hänt och i så fall för mer än tjugofem år sedan..." Antagligen ryckte det i ansiktet på honom också. "Skulle du inte kunna förlåta mig dedär orden nu?"

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: barn, barnslig, erkännande, förödmjuka, förödmjukelse, hot, hota, oskuld, oskyldig, rättvisa, skoj, skoja, skuld, straff, straffa, stryk