Som fick Bertholia att falla (14)

luta nu!" sade Berthold. Då hade han redan nästan hunnit dricka ur. "Häll inte i dig på detdär sättet. Jag tänker inte säga emot dig, inte så mycket i alla fall..."

Han andades ut. Något hade han ändå förstått, det hörde han på tonfallet. Han skulle i alla fall inte bli avvisad.

"Det var ju inte så snällt sagt. Det kan jag nog erkänna. Jag vet inte vad som flög i mig... Det hände väl detdär som vi talade om förut. Gammalt agg kommer upp igen. Jag sade ju att du skulle vara beredd på det. Det måste ju nästan hända, när vi börjar röra i denhär grytan... Men Hari, måste du bli så arg? Kanske ville jag komma åt dig, ge dig ett tjuvnyp, men det var inte mera än så. Det är ju sant som jag sade också. Det var bara på skoj..."

Han kände på sig att Berthold såg på honom, att han ville möta hans blick. Men han kunde inte, inte då ännu.

"Men detdär andra..." Nu lät han mera fundersam. "Jag undrar verkligen om jag förstår dig rätt. Du verkar ju se... stryk... som... som... ett slags erkännande också. Det har jag aldrig tänkt på förut, aldrig hört någon annan säga heller... Men kanske har du rätt. Jag kan ju inte föreställa mig att någon skulle ta i en annans unge, en främmande unge, på det sättet..."

Jo, Berthold förstod. Först var han rädd att han inte skulle göra det, men nu slog det plötsligt om. Han fick ju inte begripa för mycket heller. "Var det så du menade?" hörde han honom fråga. Nu ville han ha en bekräftelse också. Han tvingade sig att titta upp och nicka.

"Men, Hari..." Han försökte le, men det var inte mycket till leende. Sällan hade han sett honom så osäker på sig själv. "Om det är så du tänker, förstår jag inte heller varför du blev så upprörd. Du märkte ju det själv - jag har ändrat mig. Idag skulle jag visst inte tveka att lägga dendär silvarpojken över knäna..."

Han ville inte förklara sig. Det var alldeles för tidigt. Men han blev ju inte tyst heller. Berthold märkte nog ingenting. Som tur var hade han något annat att säga också. "Men du är så orättvis, morbror", klagade han. "Jag kan förstå att det fortfarande gör ont och att du vill ge tillbaka på något sätt, men varför just på mig...? Du kan väl inte mena att det var jag som fick dig avsatt. Jag gjorde ju nästan ingenting..."

"Nej", medgav han. "Jag vet detdär - och ändå kan jag få dendär känslan. Jag vet inte vad det är. Av någon orsak vill jag bara komma åt dig ibland..."

Han drog sig fundersamt i hakan. "Kanske har det inte så mycket att göra med vad du gjorde... som med den du var. En silvarpojke som skulle bli Adalheims hochherre. Det väckte så starka känslor hos alla. Du fick silvarerna att börja hoppas och vi bertholdare - ja, vi kände oss förstås bara hotade..." Han nickade för sig själv. "Jo, det är nog förklaringen. Fast du knappt lyfte ett finger, så tänker jag ändå att det var du, att det var du som fick Bertholia att falla..."

Men det kunde han inte heller tåla. Igen for känslorna iväg med honom. Det var inte hans fel. Han behövde inte ta på sig skulden för detdär. "Lika gärna kan det väl ha varit du, Berthold - du och ditt tyranniska styre...!"

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: erkännande, förödmjuka, förödmjukelse, omgång, skoj, skoja, skuld, straff, straffa, stryk, tjuvnyp