Tretton och fyrtio (16)

en det ville han inte. Han kände sig inte det minsta förlåtande. "Men det var nu du menade, Berthold. Det har du ju erkänt. Nu igen ville du straffa mig - inte för något som jag har gjort utan för den som jag är. Var det inte så du sade, morbror...?"

Ju mera han tänkte på det desto argare blev han. "Det är ju inte första gången heller. Kommer du ihåg när du var ny här på Adalia? När du tyckte att jag inte skötte mig som hochherre? Då kunde jag minsann också få höra ett och annat..."

Detdär hörde kanske inte dit. Visst hotade han då också - ja, mera än så. Men orsaken var ju inte densamma. Han hade inte försökt komma åt honom, inte försökt ge igen. Egentligen var det ju tvärtom - han hade försökt stötta honom. Det var därför som han hotade och bar sig åt. Han hade trott att han kunde göra honom en tjänst. - Men det var förstås inte förrän senare som han kom att tänka på det. Just då mindes han bara att han hade hotat.

Berthold blev tyst igen. Han tyckte nog att det var något konstigt med honom. Han var så stilla på något sätt. "Vad vill du att jag skall säga, Hari?" sade han till slut. "Tänk på att det är en gammal bertholdare som du har att göra med. Jag tycker nog att du har lyckats tämja mig ganska bra. Här sitter jag så snällt och hör på alla dina klagomål..."

Jo, han hade försökt vara tålmodig. Det kunde han väl hålla med om. Men nu gick det inte längre. Just som han sade detdär, tog tålamodet slut. Han lyckades inte ens bli klar med dendär meningen. Med ens vände han sig bara bort.

Det var förstås helt i onödan. Han hade inte alls behövt vända ryggen till. Ändå märkte han ju det. Fast han var så inne i sina egna känslor, förstod han ju genast hur det var fatt. Det var inte ljudet. Egentligen var han ganska tyst. Men de breda axlarna skakade. Han skrattade så han skakade, den förbannade knölen. "Om du inte slutar, häller jag vin i nacken på dig", hotade han.

Det hjälpte inte alls. Berthold började bara skratta högre. Ändå lät han vinkruset vara. Kanske höll han på att bli vuxen igen? Han kom i alla fall fram till att det inte skulle vara så klokt. Om han kände Berthold rätt, skulle han inte tacka nej till en sådan utmaning. Han skulle bli förtjust - och sedan skulle han få tillbaka, med råge på...

Så han lät honom skratta. Själv fick han ju tid att tänka efter. "Du tycker att jag uppför mig som en trettonåring", sade han efter en stund.

Berthold vände sig tillbaka igen. "Bara delvis, Hariberth. Det var förresten det som var så roligt." Han torkade sig ur ögonen med skjortärmen. "Du får förlåta mig, men jag visste verkligen inte hur jag skulle bete mig. Du verkade ju vara både tretton och fyrtio - på samma gång."

Han försökte inte säga emot. Det var ju sant. Han hade ju märkt det själv också. Men det hade inte stoppat honom. Av någon anledning hade han velat vara just så barnslig. Han hade menat vad han sade också, i alla fall i det ögonblicket.

Men nu kändes det annorlunda. "Jag är ledsen att jag var så... otacksam", sade han plötsligt. "Jag förstår nog hur du har ansträngt dig för min skull."

fortsättning följer... läs från början...