Goda råd (12)

å, hur var min bror?" frågade hon igen.

Hariberth ryckte på axlarna. "Jag har inte sett till honom så mycket. Enda gången som han talade med mig var när jag just hade kommit. Då kallade han in mig på sitt arbetsrum."

"Och vad sade han den gången?"

Igen ryckte han på axlarna. Han försökte verka likgiltig, men hon kunde nog se att minnet plågade honom. "Han sade att silvarer inte förstår sig på att styra. Men att jag kanske ändå skulle få bli hochherre, om jag gör precis som han säger..."

Hon nickade bistert. Detdär lät nog som hennes bror.

"Men jag får inte göra emot honom, inte det allra minsta. Om jag gör det, sade han, skulle... skulle han... se till... så jag inte överlever..."

"Vad? Hotade han dig till livet?!" Hon ville inte tro det. Inte ens hennes knöl till bror kunde väl säga något sådant till en trettonåring?

Men hon kunde inte se på honom. Varför skulle hon plåga sig, när hon ändå inte kunde hjälpa honom? Hon visste ju redan vad hon skulle säga, vad hon måste säga. "Hariberth", började hon, "jag förstår nog att du har haft det besvärligt i Berthburg, men ge inte upp. Bry dig inte om Bertholds pikar. Min bror har en elak tunga och du är minsann inte den enda som fått lida för den. Han strör omkring sig elakheter bara för att sätta folk på prov, för att se vad de är gjorda av för virke. Försök bara att behärska dig. Det brukar göra intryck på honom."

Orden rann ur henne, precis som om hon skulle ha övat på dem. Senare skulle hon undra över det. Tänk om hon hela tiden hade vetat? Kanske hade hon känt på sig att hon en dag skulle bli tvungen att säga just dehär orden...? "Inte heller skall du ta så allvarligt på hans krav på lydnad. Just nu skall du förstås inte gå emot honom, men senare, när du är Adalheims hochherre, kommer du att ha mera frihet. Då har du en egen maktställning att stöda dig på. Den kan rentav bli så stark att det är königen som frågar efter din vilja och inte tvärtom..."

Kanske hade hon övat. Men i så fall hade det inte varit någon nytta med det. "Kan ni inte ordna så att jag får undervisning här på Adalia istället, mor?" hörde hon Hariberth säga. Han hade ju inte ens hört på...!

Han lät så hoppfull, men själv kände hon sig bara mera eländig. Hon tvivlade ju inte på att det var hennes skyldighet att beröva honom beröva honom detdär hoppet. "Att bli undervisad på Adalia skulle inte vara detsamma, Hari. Hochherre blir man på slottet eller så blir man det inte alls. Vem skulle bry sig om dina anspråk på Adalheim, om du inte har fått din skolning på slottet...?" Hon skakade långsamt på huvudet. "Nej, Hari, du måste nog härda ut i Berthburg. Lär dig att handskas med dina fiender och försök också att hitta några vänner..."

Hariberth svarade inte. Plötsligt reste han sig bara upp och gick mot dörren. Hon skulle just be honom komma tillbaka, när han själv vände sig om. "Då tror jag inte att jag vill bli hochherre, mor. Ni får nog försöka hitta en annan arvinge till Adalheim."

Kanske darrade han på rösten. Han var nog inte så lugn och kall, som han försökte verka. Fast kanske var det inte förrän senare som hon kom att tänka på det. Just då blev hon väl bara stum. Tankarna blev så orediga att hon inte kunde säga något alls. Berthold! kom det för henne. Sådär brukar han också låta. Tydligen är det på honom som han brås... Under ett kort ögonblick glömde hon bort att de egentligen inte var släkt med varandra.

Sedan ville hon ha en ursäkt. Han skulle inte tala till henne på detdär sättet. Det var ouppfostrat och dessutom hade han ju ingen orsak. Hon hade ju bara tänkt på hans bästa. Han borde ha lyssnat, för det var goda råd som han hade fått. Det var hon säker på... Hon skulle just säga det till honom, när hon märkte att hon var ensam. Hariberth hade redan gått därifrån.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: arv, arvingar, elakheter, gräl, kungar, makt, möten, samtal, skolning, ärva