Första mötet med Berthold (11)

u har inte sagt så mycket om Berthburg", började Wiba försiktigt. "Hur du har haft det där. Har... har min bror behandlat dig väl...?"


Säkert var det en ganska mörk blick, som hon fick. Måste hon fråga detdär? Hon om någon borde väl veta hurudan königen var...

Igen måste han komma ihåg. Det var samma dag som han blev föreställd vid hovet. Det var då det hände, men inte förrän högtidligheterna var över. Medan de pågick, hände ju ingenting. Vad han kunde minnas var det ingen som sade eller gjorde något utom det vanliga. Han antog att det var Berthold som han skulle tacka. Han ville väl ha det på det sättet. Först senare, när de blev ensamma med varandra, lät han honom veta vad han verkligen tyckte.

Men då förstod han ännu inte. Han kunde inte gissa vad Berthold skulle säga till honom. Men rädd var han ju. Han kunde ju inte sitta ner, medan han väntade på att bli insläppt. Så mycket hade han ändå hört om sin morbror. Han förstod att det skulle kunna bli obehagligt - och ändå kunde han ju inte ana. Aldrig hade han kunnat tänka sig att det skulle bli så obehagligt som det faktiskt blev.

Berthold satt bakom ett skrivbord. Han såg upp, när han kom in, men reste sig inte. Istället vinkade han. Han vinkade och vinkade och ville hela tiden att han skulle komma närmare, gav sig inte förrän han hade gått runt skrivbordet och stod nästan inpå honom. Han ville tydligen se på honom. Noggrant. Han for med blicken över honom, upp och ner och upp igen. Själv visste han inte alls vart han skulle se.

Svetten rann längs ryggen på honom. Han visste inte var han skulle ha ögonen. Men ändå lade han ju märke till det - hur lika de var. Berthold var förstås större. Till och med när han satt, kunde man se hur storväxt han var. Men Wiba var också lång och kraftig, åtminstone för att vara kvinna, och de hade precis samma slags hår. Brunt, men ändå så färglöst på något sätt. Det bruna gick väl mot grått, men säkert berodde det på hårstråna också, att de var så raka och stela. Raka och stela, upprepade han för sig själv. På något sätt förstod han att det var rätt. Det var en bra beskrivning på de båda syskonen. Raka breda axlar. Stora grova fingrar. Grova regelbundna ansikten.

"Jaha", sade Berthold till sist. "Du är alltså dendär silvarpojken som min syster har tagit till sitt hjärta. Som hon till och med har gjort till sin arvinge." Han log, när han sade det, men inte var det något varmt leende. Men han var belåten, det märkte han nog. Kanske förstod han varför också. Berthold hade tyckt om vad han såg - eller rättare sagt vad han inte såg. "Inte vill jag ju verka besviken", fortsatte han, "men nog hade jag väntat mig att min... systerson skulle vara lite... ståtligare. Silvarerna är ju inte så långa, men de brukar ju vara ganska stadiga. Men du, min pojke, har visst varken längd eller bredd."

Men ögonen - de var inte lika. Jo, Wibas ögon var väl också blå, men ändå inte alls som Bertholds, inte alls så ljusa och klara. Han hade aldrig sett någon som hade sådana ögon - det lyste ju nästan om dem. Det var vackra ögon, det tyckte han nog, men skrämmande. De gav ljus ifrån sig, men inte någon värme. Han kom att tänka på istappar.

Inte tänkte han väl detdär. Kanske var det mera något som han kände. Egentligen kunde han ju inte tänka. Han förstod att han blev förolämpad och försökte komma på något. Han hade så gärna velat säga något tillbaka, något lika elakt. Men det kom inga tankar. Det enda han visste var att han kände sig het. Antagligen var han röd i ansiktet. Det var väl därför som Bertholds leende blev ännu bredare.

"Det skall du veta, Hariberth av Adalheim." Det lät konstigt, när Berthold använde hans titel. Han betonade den alldeles för mycket. "Du skall veta att jag skulle ha hindrat henne, om jag bara hade anat. Men inte kunde jag gissa vad Wiba hade i tankarna. Att hon var så maktgalen att hon inte kunde ordna med en arvinge på det normala sättet, genom att gifta sig." Han skrockade till, med ens nästan belåten med systerns tilltag. "Om hon hade gift sig, förstår du, skulle hon ju inte ha kunnat fortsätta som hochherrinna. Då säger lagen att det är maken som skall styra. Men det kunde hon inte finna sig i. Tydligen kunde hon inte släppa makten, när hon en gång hade fått tag i den."

Sedan såg han så förväntansfull ut att han förstod att det skulle komma något ännu elakare. "Så hon behövde dig verkligen, Hariberth. Bara ett barn som du, ett som saknar föräldrar, kunde rädda hochherrskapet åt henne. Det förstår du väl? Hon hade ju inte kunnat adoptera dig, om du inte hade varit ett hittebarn." Han visste att det var sant, för Wiba hade också talat med honom om detdär. Hon hade inte använt samma ord eller tonfall, men betydelsen hade varit densamma. Den gången hade han knappt hört på, det hade inte verkat så viktigt just då. Men nu kände han sig förnedrad. När han kom ihåg att det var det som var meningen, knöt sig nävarna av sig själva.

Berthold skrattade, men ändrade genast sätt. "Seså, pojke", sade han sakligt, "lugna ner dig nu. Du får nog lov att vänja dig vid sådana där anmärkningar. Du kommer snart att märka att berthburgarna inte är så glada åt att ha en silvar ibland sig. De menar att silvarerna skall sköta sina jordlappar och inte blanda sig i landets styrelse, som de ändå inte begriper sig på. Det tycker jag själv också, men ändå har jag beslutat att du skall få stanna här. Inte för att jag tror att du är mera lämpad att styra än andra silvarer, men för att olyckan redan är skedd. Det var ett misstag av Wiba att göra dig till sin arvinge, men hon gjorde ändå klokt i att sända dig hit. Om någonting kan rätta till detdär misstaget, så är det säkert denhär skolningen. Du kommer att bli undervisad tillsammans med de andra hochherresönerna, landets framtida styresmän.

Men det skall du komma ihåg, min lille silvar." Med ens var sakligheten också borta. På slutet var det bara tänder och klor. "Din ställning är inte säker. Långt därifrån. Kanske låter jag dig ärva Adalheim eller också gör jag det inte. Din enda möjlighet är att vara uppmärksam - inte bara på dina lärare utan på mig också. Framför allt på mig. Lyssna noga på vad jag vill att du skall göra, nu och i framtiden, så kanske det blir som du vill... Men jag varnar dig, Hariberth. Försök inte gå emot mig, inte det allra minsta. Då är det inte bara din ställning utan också ditt liv som är i fara. Förstår du vad jag säger, pojke?"

Han spände ögonen i honom, fordrade att han skulle svara, men läpparna var så torra. Hur han än försökte, kunde han inte få fram något ljud. Så han nickade bara och Berthold nickade tillbaka. Han blev så lättad när han gjorde det - att han godtog hans svar, att han äntligen fick gå därifrån.

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: arv, arvingar, förnedring, hittebarn, kungar, makt, möten, romaner, samtal, styra, styresmän, ärva