söndag 9 april 2006

Första mötet med Berthold (11)

u har inte sagt så mycket om Berthburg", började Wiba försiktigt. "Hur du har haft det där. Har... har min bror behandlat dig väl...?"


Säkert var det en ganska mörk blick, som hon fick. Måste hon fråga detdär? Hon om någon borde väl veta hurudan königen var...

Igen måste han komma ihåg. Det var samma dag som han blev föreställd vid hovet. Det var då det hände, men inte förrän högtidligheterna var över. Medan de pågick, hände ju ingenting. Vad han kunde minnas var det ingen som sade eller gjorde något utom det vanliga. Han antog att det var Berthold som han skulle tacka. Han ville väl ha det på det sättet. Först senare, när de blev ensamma med varandra, lät han honom veta vad han verkligen tyckte.

Men då förstod han ännu inte. Han kunde inte gissa vad Berthold skulle säga till honom. Men rädd var han ju. Han kunde ju inte sitta ner, medan han väntade på att bli insläppt. Så mycket hade han ändå hört om sin morbror. Han förstod att det skulle kunna bli obehagligt - och ändå kunde han ju inte ana. Aldrig hade han kunnat tänka sig att det skulle bli så obehagligt som det faktiskt blev.

Berthold satt bakom ett skrivbord. Han såg upp, när han kom in, men reste sig inte. Istället vinkade han. Han vinkade och vinkade och ville hela tiden att han skulle komma närmare, gav sig inte förrän han hade gått runt skrivbordet och stod nästan inpå honom. Han ville tydligen se på honom. Noggrant. Han for med blicken över honom, upp och ner och upp igen. Själv visste han inte alls vart han skulle se.

Svetten rann längs ryggen på honom. Han visste inte var han skulle ha ögonen. Men ändå lade han ju märke till det - hur lika de var. Berthold var förstås större. Till och med när han satt, kunde man se hur storväxt han var. Men Wiba var också lång och kraftig, åtminstone för att vara kvinna, och de hade precis samma slags hår. Brunt, men ändå så färglöst på något sätt. Det bruna gick väl mot grått, men säkert berodde det på hårstråna också, att de var så raka och stela. Raka och stela, upprepade han för sig själv. På något sätt förstod han att det var rätt. Det var en bra beskrivning på de båda syskonen. Raka breda axlar. Stora grova fingrar. Grova regelbundna ansikten.

"Jaha", sade Berthold till sist. "Du är alltså dendär silvarpojken som min syster har tagit till sitt hjärta. Som hon till och med har gjort till sin arvinge." Han log, när han sade det, men inte var det något varmt leende. Men han var belåten, det märkte han nog. Kanske förstod han varför också. Berthold hade tyckt om vad han såg - eller rättare sagt vad han inte såg. "Inte vill jag ju verka besviken", fortsatte han, "men nog hade jag väntat mig att min... systerson skulle vara lite... ståtligare. Silvarerna är ju inte så långa, men de brukar ju vara ganska stadiga. Men du, min pojke, har visst varken längd eller bredd."

Men ögonen - de var inte lika. Jo, Wibas ögon var väl också blå, men ändå inte alls som Bertholds, inte alls så ljusa och klara. Han hade aldrig sett någon som hade sådana ögon - det lyste ju nästan om dem. Det var vackra ögon, det tyckte han nog, men skrämmande. De gav ljus ifrån sig, men inte någon värme. Han kom att tänka på istappar.

Inte tänkte han väl detdär. Kanske var det mera något som han kände. Egentligen kunde han ju inte tänka. Han förstod att han blev förolämpad och försökte komma på något. Han hade så gärna velat säga något tillbaka, något lika elakt. Men det kom inga tankar. Det enda han visste var att han kände sig het. Antagligen var han röd i ansiktet. Det var väl därför som Bertholds leende blev ännu bredare.

"Det skall du veta, Hariberth av Adalheim." Det lät konstigt, när Berthold använde hans titel. Han betonade den alldeles för mycket. "Du skall veta att jag skulle ha hindrat henne, om jag bara hade anat. Men inte kunde jag gissa vad Wiba hade i tankarna. Att hon var så maktgalen att hon inte kunde ordna med en arvinge på det normala sättet, genom att gifta sig." Han skrockade till, med ens nästan belåten med systerns tilltag. "Om hon hade gift sig, förstår du, skulle hon ju inte ha kunnat fortsätta som hochherrinna. Då säger lagen att det är maken som skall styra. Men det kunde hon inte finna sig i. Tydligen kunde hon inte släppa makten, när hon en gång hade fått tag i den."

Sedan såg han så förväntansfull ut att han förstod att det skulle komma något ännu elakare. "Så hon behövde dig verkligen, Hariberth. Bara ett barn som du, ett som saknar föräldrar, kunde rädda hochherrskapet åt henne. Det förstår du väl? Hon hade ju inte kunnat adoptera dig, om du inte hade varit ett hittebarn." Han visste att det var sant, för Wiba hade också talat med honom om detdär. Hon hade inte använt samma ord eller tonfall, men betydelsen hade varit densamma. Den gången hade han knappt hört på, det hade inte verkat så viktigt just då. Men nu kände han sig förnedrad. När han kom ihåg att det var det som var meningen, knöt sig nävarna av sig själva.

Berthold skrattade, men ändrade genast sätt. "Seså, pojke", sade han sakligt, "lugna ner dig nu. Du får nog lov att vänja dig vid sådana där anmärkningar. Du kommer snart att märka att berthburgarna inte är så glada åt att ha en silvar ibland sig. De menar att silvarerna skall sköta sina jordlappar och inte blanda sig i landets styrelse, som de ändå inte begriper sig på. Det tycker jag själv också, men ändå har jag beslutat att du skall få stanna här. Inte för att jag tror att du är mera lämpad att styra än andra silvarer, men för att olyckan redan är skedd. Det var ett misstag av Wiba att göra dig till sin arvinge, men hon gjorde ändå klokt i att sända dig hit. Om någonting kan rätta till detdär misstaget, så är det säkert denhär skolningen. Du kommer att bli undervisad tillsammans med de andra hochherresönerna, landets framtida styresmän.

Men det skall du komma ihåg, min lille silvar." Med ens var sakligheten också borta. På slutet var det bara tänder och klor. "Din ställning är inte säker. Långt därifrån. Kanske låter jag dig ärva Adalheim eller också gör jag det inte. Din enda möjlighet är att vara uppmärksam - inte bara på dina lärare utan på mig också. Framför allt på mig. Lyssna noga på vad jag vill att du skall göra, nu och i framtiden, så kanske det blir som du vill... Men jag varnar dig, Hariberth. Försök inte gå emot mig, inte det allra minsta. Då är det inte bara din ställning utan också ditt liv som är i fara. Förstår du vad jag säger, pojke?"

Han spände ögonen i honom, fordrade att han skulle svara, men läpparna var så torra. Hur han än försökte, kunde han inte få fram något ljud. Så han nickade bara och Berthold nickade tillbaka. Han blev så lättad när han gjorde det - att han godtog hans svar, att han äntligen fick gå därifrån.

fortsättning följer... läs från början...

16 kommentarer:

  1. Läser med intresse och blir så imponerad - och nyfiken.
    Du skriver så proffsigt!
    ÄR du författarinna - men döljer det? Jag undrar faktiskt...

    Men det är spännande att du så generöst ger oss en berättelse som en följetong här på din blogg.

    ;) Inkan

    SvaraRadera
  2. Tack Inkan! Det är roligt att just du följer med vad jag skriver! Det har jag också undrat - om du skriver och fotograferar på heltid...?

    Lite om mig och skrivandet:

    Jag var väl ett konstnärligt ganska begåvat barn - lite bra på att skriva, lite bra på att teckna och måla...

    Men jag tyckte egentligen inte så mycket om att skriva. På något sätt orkade jag inte leva upp till mina egna krav på hur texten skulle börja se ut.

    Men nu är det berättelsen som tvingar mig. Längtan efter att få berätta, att få uttrycka mig, är så stark att jag är villig att ta upp kampen med esteten inom mig: Nu skall jag berätta och så får du säga vad du vill...!

    Nej, jag är inte författare. Men visst har jag skrivit ganska mycket, inte minst erotiska fantasier... De behövde ju inte vara så litterära, men gav ändå bra träning... ;)

    Från början hade jag nog tänkt försöka få min roman publicerad, men nu får vi se. Jag är inte säker på att jag klarar av att ge mig in i förlagsvärlden, om mina nerver klarar det...

    SvaraRadera
  3. carulmare - vi drivs av samma behov förstår jag. Jag har skrivit sedan jag var barn egentligen.
    Men jag är inte proffs.

    Jag har haft lite publicerat; en artikelserie (9 avsnitt)en essay, poesi,någon berättelse, och så olika saker som har med släktforskning och släkthistoria att göra.
    Du kanske har läst om hur jag hittade igen min morfars hemliga och okända familj -via länken på min blog ? Den är på engelska eftersom jag har den berättelsen på en amerikansk site.

    Jag har publicerat i olika lokaltidningar, magasin samt lokala årsböcker ( i Jämtland)Tycker mycket om att fotografera - är bara en glad amatör:)

    SvaraRadera
  4. Du tycker nog mycket om fåglar...! Jag börjar också tycka om dem, när jag är på din blogg. Idag hörde jag på storlommen och kände igen den också; vi har den på sommarstugan...

    Kanske har jag i hela mitt liv tyckt om fåglar, men jag är så närsynt. Det är hemskt att vara ute med fågelskådare och vara närsynt, skall du veta...!

    Jag höll nästan på att bli journalist i min ungdom, vikarierade flera somrar på en lokaltidning och på lokalradion...

    SvaraRadera
  5. Å curulmare - journalist och lokalradio vikariat - vilka härliga sommarjobb! Sådant som jag en gång bara vågade drömma om...

    Jag gjorde ett litet poesiprogram
    på Radio Stockholm för länge sedan omkring 1981 - det var efter att jag deltagit på en poesikväll -och blev inbjuden. Det var intressant och spännande för jag valde själv dikter (mina egna) och musik till.


    Du vet väl att fåglar ofta hör ihop med dem som skriver. Det är många poeter som har en närhet till fåglar - de inspirerar väldigt mycket. Fåglar är poesi. Och många författare använder fåglar som symbol eller metafor.

    Och börjar man mera medvetet följa fåglar -så blir man så fängslad. Jag har följt fåglar i många år -utan att vara aktiv ornitolog. Min nyfikenhet började nog som barn, men först som vuxen började jag våga skriva om fåglar.
    Jag har fått stor uppmuntran av en god vän i Norge som är poet.

    Jag tror att även du skulle finna en hel del som ger dig inspiration! Du vet : fåglar och myter -även rent historiskt.

    SvaraRadera
  6. Fåglar, vingar, flyga... att flyga i drömmen... drömmar om att segelflyga.. det liknar ju fåglarnas sätt...

    Jo, jag kommer nog att följa med dina fåglar - och dina dikter...

    Det var faktiskt först när vi började prata som jag förstod något nytt om dikter, att man kan vila i dem. Att man inte behöver förstå. Jag tyckte om detdär. En motvikt till allt utredande här i världen. Att dikten kan vara som ett landskap att stiga in i, att bara vara i, utan krav på att göra något. Som en naturupplevelse ungefär...

    Din morfars hemliga familj låter som en läsvärd historia. Jag skall kolla upp... :)

    SvaraRadera
  7. Hej, vill först tacka dig för att du, en av få vågar och vill kommentera min berättelse, det betyder mycket.

    Sen vill jag säga att jag tycker mycket om ditt sätt att skriva. Om du inte misstycker skulle jag vilja ha ditt tillstånd att skriva ut den berättelse för att läsa den i lugn och ro, bekväm i soffan, från början. Den är för bra för att läsas på hård stol framför datorn.

    SvaraRadera
  8. Det är inte så lätt att hitta ord, när någon berättar om något svårt - men jag ville ju inte lämna dig ensam heller...!

    Roligt att du vill läsa min bok! Det är där det finns, det som hände med mig. Det gick liksom inte att berätta bara rakt upp och ner... Det skulle ha blivit för tungt, för humorlöst - och antagligen för obegripligt också....

    Du får gärna göra dig en egen kopia. Jag är mycket glad att du vill ta del av denhär historien. Den betyder så mycket för mig...

    SvaraRadera
  9. hej alla ni kära
    det är alltid superspännande att ta del av alla kommentarerna här på din sida Carulmare!! Du tycks sannerligen väcka nåt i oss alla!
    Dels den här intressanta diskussionen kring integritet och att "Vara Någon".....och dels detta med att å ena sidan sörja sina oförätter från barndomen men å andra sidan parallellt med sorgen faktiskt hitta sina strategier för att överleva och inte bara det; också LEVA!
    Jag har känt igen mig i mycket av det som diskuterats i dina senaste inlägg och dess kommentarer - detta med att försöka hitta sina egna gränser; var slutar jag, och var tar omgivningen vid. Att inte "läcka", att inte dräneras och på så vis bli använd av andra. Men samtidigt ändå få ge obegränsat av den kärlek som man själv VILL ge - det är en jättesvår balansgång som det tar lång lång tid att lära sig verkar det som...
    Och det där med fåglar var ju lustigt...jag har alltid varit superintresserad av fåglar och levde faktiskt ihop med en ornitolog i sex år (pappan till mina twins) och spanar alltid upp mot skyn - det finns mycket att se även i innerstan....på södermalm finns en hel del mindre rovfåglar tex...
    Petra

    SvaraRadera
  10. Hej, Petra!

    Roligt att du är tillbaka! Jag hoppas du tog med dig lite sol från Kanarieöarna till oss, smugglade ut den genom tullen...

    Tack för dina snälla ord! :) Jag hoppas att jag skall... tåla dem... Har du tänkt på att det inte är bara klander som kan få en att tappa bort sig själv? Kanske är det ännu svårare att hålla balansen, när folk säger snälla saker... Det är så roligt att man genast vill försöka vara ännu mera till lags...!

    Jo, jag är säker på att du har tänkt på det. Är det inte just det du vill få fram härovan...?

    Ta nu inte dethär som någon uppmaning att sluta säga snälla saker till mig...! Jag är mycket tacksam - och dessutom skall jag kanske köpa en enhjuling! :) Med den skall jag minsann träna upp min balans...!

    SvaraRadera
  11. Carul Mare - ska du inte skriva en bok alltså? Eller har jag fattat fel:).

    Tänkte på det förut att om du skulle skriva en bok så är den ju på ett sätt redan publicerad efetrsom du skriver den här...

    Själv har jag 1-2 idéer men tiden räcker inte till. Det kräver mycket tid att skriva...

    SvaraRadera
  12. Jag har förstått det, att det är i historien det finns. Och jag vill läsa som du läser mig. SE vad där står.

    Kram och önskar glad påsk, eller en skön helg

    SvaraRadera
  13. Manon: Du har rätt, förstås - fortsätter jag på dethär sättet blir den på sätt och vis publicerad här... Det betyder kanske att en förläggare som eventuellt skulle ha velat ge ut den, inte längre vill göra det. Du kanske vet mera om detdär, hur det är...?

    Vi får se hur jag gör... Just nu känner jag mig så osäker. Min bok är viktig för mig, men har den något värde för någon annan...? Det handlar ju inte bara om att kunna skriva utan om bokens innehåll också... Kanske finns det inga läsare för denhär boken? I så fall är dethär det bästa jag kan göra för den...

    Jag tycker ju det själv också: denhär boken är en underlig skapelse. Den är inte så mycket något som jag har tänkt ut som något som har trängt sig fram och jag undrar verkligen om den har någon framtid i bokvärlden... Konstigt nog hindrar det mig inte från att sätta arbetet med att göra den klar före nästan allt annat... Är man galen, så är man...:)

    Men du då, Manon? Vill du berätta mera om dina skrivarplaner - eller är det kanske för tidigt...?

    SvaraRadera
  14. Glad påsk, allihopa!

    Fast räkna inte med att jag tänker vara tyst på långfredagen - nu när jag äntligen blir ledig...!

    Tack, Ifi! Fast det blir många sidor...! Om du ger upp, är det också okej. Jag tror du behöver känna att det är viktigt för dig för att orka... Hur det än går - din omtanke värmer...

    SvaraRadera
  15. Jag antar att man alltid undrar om det finns läsare för ens idé och bok:). Så tänker jag i alla fall:). Men är det inte så det SKA vara att storyn ska tränga sig fram? Vilja bli född...

    Jag har inte så mycket erfaremhet alls. Jag har varit med i en antologi och då har jag blivit tillfrågad för någon såg vad jag skrivit på nätet och verkat tycka om det (varit i diskussionsform). Det jag tänkte i alla fall att ta kontakt med samma förlag igen med min egna sjäölvständiga idé. Sedan, när den är klar...Att skriva tar mycket tid...

    Ville jag ge ut en bok så skulle jag skriva på hårddisken, men samtidigt ÄR det ju kul och bra att få respons så här! Kanske lösenordsskyddat?

    Jag vet faktiskt inte...

    Jag har som sagt en idé och den grunnar jag på men har inte tid...Kom på en mening att börja med men...Skrev om det på min blogg nyss faktiskt:).

    Måste gå oroligt bakom här:).

    SvaraRadera
  16. Manon: Det låter ju som en bra idé - att ta kontakt med en förläggare som redan känner dig lite... Skall kolla din blogg och se vad mera du berättar om dina skrivarplaner...

    Kanske är jag inte så rädd för att någon skall sno min bok - inte i dethär skedet, inte förrän den är färdig eller nästan färdig. Jag tror kanske inte att det går. Är den inte för personlig för det...? Jag kan inte begripa hur någon skulle kunna ta en del och sedan skriva fortsättningen själv...

    Fast det är ju inte bara det. Jag borde väl tänka på förläggaren också... Ja, jag skall nog tänka på detdär med att lösenordsskydda boken... Tack för tipset!

    Ett litet förtydligande: Jag har hela historien på hårddisken. Vad jag nu håller på med är att redigera och finslipa den...

    Jag tror nog också att böcker skall tränga sig på. I alla fall måste mina böcker göra det. Jag skulle nog inte hålla på med något så mödosamt som att skriva, om jag inte hade dethär djupt kända behovet. Jag är alldeles för bekväm och njutningslysten för det... Det är alltid i det helvetet som jag brukar hamna. :)

    Jag hoppas förstås att dethär betyder att andra också vill läsa min bok - att det personliga också skall vara det allmängiltiga... Men jag är osäker. Innan det som hände med mig verkligen hände, hade jag aldrig kunnat föreställa mig det. Min bok är förstås ingen exakt återgivning, men jag försöker lägga fram förutsättningarna för det som hände, försöker göra så att det blir trovärdigt. Men om jag lyckas - det vet jag inte...

    Därför är jag så glad för alla kommentarer. Tänk inte, Manon och ni andra, att ni bara får skriva snälla saker. Fast jag verkligen är mycket sårbar, så tror jag att jag vågar säga att jag tål en del också. Paradoxalt nog. Dethär är en möjlighet för mig att få en uppfattning av hur min bok kommer att bemötas. Ni tar inte på er något ansvar. Också om ni säger att ni inte förstår, att ni inte orkar läsa dethär, kommer det inte att hindra mig från att ta kontakt med förläggare. Men då är jag ju förberedd. Behöver inte bli så besviken, om jag får nej.

    Ni vet detdär uttrycket 'bigger than life'....? Jag skulle kunna säga detsamma om min bok: 'bigger than book' - i all ödmjukhet, hoppas jag. Jag försöker inte så mycket skriva en bok som förstå ett liv - eller möjligen livet.

    Så mycket vill jag lova: Om ni vill läsa min bok och också hjälper mig genom att ge mig kommentarer, då tänker jag se till att ni får fortsättningen också - också om jag i något skede bestämmer mig för att sluta skriva 'publikt'... Force majeur undantaget, förstås.

    SvaraRadera