Min ena avsikt är att vara anonym. Det betyder för mig att jag kan skriva vad jag vill. Att jag kan skriva om känsliga saker utan att behöva oroa mig för vad folk skall säga. Att ingen kan koppla ihop mina tankar med den person som jag är till vardags.
Men min andra avsikt är precis den motsatta - att sluta upp att vara anonym. En i taget släppte jag in mina nära vänner på bloggen. Jag ville att de skulle se vad jag tänkte för något. Jag ville att de skulle börja se mig som dendär personen som har dehär tankarna.
Det är verkligen ganska lustigt. Att man i fyra månader kan ha precis motsatta avsikter - utan att inse det. Lika lustigt är det att jag på något sätt ändå har vetat dethär. Ni har kanske märkt, ni som har läst mig, att jag hela tiden har varit ganska försiktig. Jag har berättat om mina tankar, men ganska lite om mitt liv och nästan ingenting om mina anhörigas liv. Plötsligt förstod jag varför. Jag ville inte att de en dag skulle komma att läsa om sig själva, om vilka misstag jag tycker att de har gjort...
Just nu undrar jag om jag behöver en blogg till. Denhär bloggen är till för avsikt nummer två. Här gör jag det som jag beskriver i Som när hanhundar pissar, jag utvidgar mitt revir. Jag tror faktiskt att det finns en gräns för hur mycket man kan dölja av sig själv och fortfarande må bra.
Men i den andra bloggen skulle jag vara hundra procent anonym. Andra skulle få kommentera mig, men jag skulle inte svara, inte söka kontakt heller. Här skulle jag bara skriva av mig. Göra mig av med sådana tankar som jag inte vill bry mig om. Så mycket om mina släktingar skulle det kanske inte bli. Det verkar faktiskt som om vi skulle ha förlåtit varandra. För det mesta är det så jag känner. Men om mamma är irriterande i telefon, då skulle jag skriva om det. Sådana saker skulle jag skriva. Dagbokstankar.
Andra bloggar om: anhöriga, anonym, anonymitet, avsikter, blogga, bloggande, bloggar, dagbok, dagböcker, familj, motsatser, motsatta avsikter, motsatta viljor, omedveten, omedvetenhet, revir, släktingar
Bra funderingar. Känner igen lite av mig i dina tankar.
SvaraRaderaJag bestämde mig från början att vara den jag är - vara mycket personlig - men inte FÖR privat.
Och jag försöker verkligen vara noga med vart gränsen går.
Jag har nog upplevt din blogg på samma sätt: personlig - men inte för privat.
Man kan nog inte vara helt opersonlig. Men självklart kan man gömma sig helt och fullt bakom en signatur och inte tala om det för någon annan.
Själv kunde jag inte ha en blogg så, jag ville vara jag och jag ville ha läsare och vart börjar man: jo med vänner,bekanta och yrkeskollegor - sedan sprider det sig.
Så för mig har det kännts bra.
jaa...det där är ju verkligen intressant och tål att diskuteras - för precis som har framkommit den senaste tidens olika händelser här i vår bloggvärld så är dett onekligen en helt ny kommunikatiuonsform - som vi inte behärskar riktigt än...detta har ju skrivits om regelbundet i olika bloggar - men kanske förtjänar det lite extra uppmärksamhet..
SvaraRaderakram
Förstår hur du menar! Jag har också folk jag känner som läser bloggen. Fsat de skriver ytterst sällan:), emn de kan ju nå mig på annat sätt! Nu inser jag att jag inte kan skriva av mig där om jag behöver:). Eller, jo, faktiskt! Kanske är jag enkel:). De som känner mig de känner mig. De vet var de har mig och vad jag tycker, hur jag lever. Jag har inga stadshemligheter. Det finns saker jag ALDRIG skulle skriva om på bloggen men som folk vet IRL istället.
SvaraRaderaMycket spar jag till min bok.
Jag älskar att skriva och diskutera och skriva och fantisera!
Och - det är faktiskt ett kul sätt att träffa folk på! När man inte SER hur personen ser ut - bara ser insidan - spännande!Kul att möta andra livsåskådningar, diskutera! Kul att bli utmanad ibland...Ibland vill jag bara skriva om nåt som faller mig in, ibland diskutera, ibland fabulera, ibland skriva strunt.
OCH skrämmande - för man kan välja att vara vad man vill vem man vill...utan att bli emotsagd. Läskigt liksom. Försöker rannsaka mig själv - är det här "jag" eller vad "jag" vill vara? Är detta något "jag" strävar efter? Flummigt:)
Jag vet inte hur jag ska ställa mig i de här frågorna, riktigt. Min blogg är intim och privat, men kanske inte så personlig. Den är ett projekt, en del av mina vänner känner till den och det är ok. För bloggen är i linje med mig. Att jag håller den anomym beror mest på att jag inte vill att mina barn ska få höra på skolgården att mamma har en sexblogg på nätet. Jag tror att jag är en tillräckligt udda fågel bland mammorna ändå, utan att barnen ska behöva bära den bördan också.
SvaraRaderaJag tror att bloggar visar något av den skrivandes personlighet -sedan kan man ju välja olika sidor av sin personlighet som man vill visa av.
SvaraRaderaDet har nog med ens egna behov att göra.
Om man väljer att ha en mer eller mindre "uppdiktad" personlighet -så är väl det också ett behov för den personen.
Och skriver man helt anonymt som du Bless -så måste det väl vara viktigt för dig att få skriva som du gör.
Lite svar till inkan: Jag gör överhuvudtaget inte saker som jag inte tycker är viktiga, så det är klart att det är viktigt för mig. Men det viktiga är inte att vara anonym, hade inte mina barn varit i skolåldern utan varit vuxna, hade jag inte besvärat mig om att vara anonym (jag hade inte skrivit ut mitt telefonnr heller). Men att blogga är hur man än vrider och vänder på det, som jag ser det att visa upp en del av sig själv. Vare sig man väljer medvetet eller omedvetet(för jag anser att det är val hur som helst). Helheten får antagligen inte plats i en blogg och kan ens egen subjektiva uppfattning om det egna självet vara en "sann beskrivning"?
SvaraRaderaLäser vad ni skriver och funderar...
SvaraRaderaEn sak är viktig, tror jag - och det är att man förstår varför man har sin blogg - eller sina bloggar.
Om man vet det, då tror jag det är lättare att inte dras med i bloggens upp- och nedgångar...
Att inte bli för stressad, inte börja känna sig för ensam, inte ta för allvarligt på missförstånd...
Jag började fullständigt anonym och är det fortfarande och vill så förbli. Ingen av mina vänner eller bekanta vet ens att jag bloggar. Bara min Gubbbe, ingen annan.
SvaraRaderaOrsaken är att jag vill kunna känna mig fri och obunden, även om jag ser till att alltid kunna stå för det jag skriver.
CarulMare!
SvaraRaderaSå känner jag med, att man ska inte ta allt så allvarligt.
Och så - att alla är inte lika god vän med ens texter som man själv *S*:)! Hoppas du förstår det rätt! Erkänner själv att jag inte alltid har tid att läsa igenom så noga...eller tänka efter - vår tids tidsbrist!
Läser igenom din berättelse här!
En sak som jag tycker är viktigt i relation till mina barn är att jag alltid tänker på att jag aldrig kan ta ifrån dem deras UPPLEVELSER - även om jag inte håller med i sak. Tänte på det och undade hur det skulle vara om 20 år och nån av dem bloggade...Eller öht berättade nåt från barndomen jag inte kände igen Då måste man stå pall!
Var bara tankar det du skrev som poppade upp i mig...
Flasknosen: Jag började också 100% anonym - och det är också ett sätt att stå för det man skriver! Det tycker jag i alla fall. Det är en möjlighet att få skriva om det som gör ont utan att någon känner sig utlämnad, baktalad... Viktigt!
SvaraRaderaMen nu är jag inte så anonym längre att jag kan fortsätta med det... För det mesta är det ju de personer som står en närmast som man helst skriver om. Man är orolig för dem eller också är det något som de har sagt eller gjort...
Manon: Man skall räkna med missförstånd och bli överraskad och glad, när något verkar gå hem (sagt med viss överdrift och glimt i ögat)...
SvaraRaderaDet du sade om att inte ta ifrån dina barn deras upplevelser gick rakt in i hjärtat.
Kanske är det på det sättet som de flesta familjegräl startar och fortsätter? Man kämpar om vems version som skall bli den dominerande...
Roligt att du läser min berättelse!
Manon och alla: Låt mig gärna veta om något är oklart, omöjligt att begripa. Ibland blir jag så blind för min egen text.