an nickade bara. Det var ju ungefär det som han hade väntat på. Så inte blev han ju sårad. Om det ändå var något som förvånade honom, var det detdär om att gå sönder. "Vad menade du med det?" ville han veta.Men Berthold svarade inte. En lång stund satt han bara och såg på honom. Tom i blicken och med en skarp rynka mellan ögonbrynen. Det stack till i honom. Han undrade just vad han hade trott att han skulle ta sig till egentligen. Leta upp något träd att hänga sig i, kanske? - Han skulle väl ha sagt något, men han hann ju inte. Det var ju nu som Berthold började begripa också - och det kändes så bra. Uppvägde så mycket. Han kunde se hur han slappnade av. Hur axlarna sjönk ner. Dendär rynkan slätades ut. Han fick en hoppfull glimt i ögonen.
"Jag är inte säker, Hariberth. Det är ju bara stämningar som jag minns, så det är inte så lätt att förklara." Nu lät han precis som han brukade. Inte alls så ansträngd. Så han måste ju ha förstått. Det hade varit helt i onödan. Han hade inte behövt försöka med så mycket. Inte behövt leta efter omskrivningar. Inte behövt tvinga fram något heller. Han hade ju gjort så mycket våld på sig själv! Men nu förstod han nog. Han kunde ju bara ha sagt det. Enkelt och utan åthävor. Det skulle inte ha lett till någon stor olycka. Inte för systersonen. Inte för honom själv heller. Båda kunde de ha tålt det.
"Då skulle jag väl bara ha sagt att du var för svag", fortsatte han. "Jag skulle säkert inte ha haft några andra ord... Men om jag hade kunnat förklara mig, skulle jag kanske ha sagt att du var... så naken. Så skyddslös. Så ärlig. Så obarmhärtigt ärlig... Jag tror jag menar mot dig själv. Andra kunde du väl ha lurat, men inte dig själv. Antagligen inte ens i nödfall. Om jag skulle ha tvingat dig... Ja, tvingat dig till underkastelse. Då tror jag att du skulle ha varit ärlig om det också. Du skulle ha vetat om att du hade förlorat din värdighet...
Ser att du beskriver hur tungt skrivandet på din bok är en del dagar. Det blir väl så när man har krav på sig själv också. Det ligger väl i själva beslutet att skriva en bok, en roman.
SvaraRaderaJag har ju aldrig försökt mig på att skriva en bok; Utan mest berättelser och så artiklarna som var nio stycken. Det märkliga med dem är att jag skrev som i trans -allt bara flöt.
Jag hoppas det flyter på för dig -om inte får du ksnske ta en paus. Åk till havet som jag!
Känner mig lite pånyttfödd idag.)
Det är inte så att jag fastnar, att jag inte skulle komma vidare. Inte i dethär skedet. Manuskriptet är ju klart, så det är bara att följa.
SvaraRaderaMen det är första gången som jag arbetar sas inför öppen ridå. Det är väl det som jag försöker vänja mig med.
Hur skall jag tex göra om jag får synpunkter som skulle kräva stora ändringar - och jag själv förstår att det kan ligga något i kritiken...? Svårt!
Hittills har jag skrivit mest för mig själv. Låtit mig styras av det som jag vill säga. Men nu är det inte längre på samma sätt...
Det är roligt att få feedback. En morot i ett som jag tycker ganska trist skede. Renskrivningen. Men det kan vara stressande också...
På något sätt måste jag krypa in i mig själv igen. Tänka att jag bara skriver för mig själv...
-------------
Ja, jag ser fram emot sommar och semester. Faktiskt finns det en liten stuga vid havet också... :)
Tack för dina ord, Inkan! Jag hoppas och tror att du har det riktigt skönt där du är!