å han väntade. Snart nog, trodde han, skulle hon komma med sitt erbjudande och när hon hade gjort det, då fick han ju se. Då skulle han nog veta vad som behövde göras."Ja, jag väntade", sade han igen, "men du kan väl tänka dig hur mycket jag tyckte om det...! Vad inbillade hon sig egentligen? Att hon kunde göra affärer med königen som med vem som helst...?" Han skrattade kort. "Men det kunde hon förstås - och det visste vi båda. Jag ville inte erkänna det, men nog förstod jag att hon hade mig fast.
Kanske var det det som gjorde mig mest rasande. Att hon kunde tvinga mig. Att jag måste finna mig i något som var så... så..." Han fick en snabb blick. Får jag säga det? "... motbjudande... Det var väl därför som jag inte brydde mig. Jag menar, jag kände mig ju inte det minsta bunden. Om jag bara hade sett en möjlighet, en liten liten möjlighet, skulle jag inte ha tvekat att lura henne. Det kan du vara säker på..."
Då förstod han. Först då kunde han verkligen förstå. Inte heller Berthold kunde strunta i vad han kände. Det blev ju aldrig någon affär. Det kom andra händelser emellan. Men om han hade sagt ja, då skulle han inte ha menat det. Han skulle bara ha gjort det för att vinna tid och den tiden skulle han ha använt för att försöka finna en annan lösning, en som inte var så... motbjudande.
"Men Berthold", stack han emellan. "Du hade ju henne fast också. Tror du verkligen att hon hade mera förståelse för dina planer? Du vet ju vad hon tyckte om dina krig. Jag undrar just... Tror du inte att hon också skulle ha gjort nästan vad som helst för att slippa dendär affären...?"
Berthold såg länge på honom. Detdär hade han visst inte tänkt på. Ibland var de så lika, dedär syskonen, men ingen av dem ville ju erkänna det. Så gick det nu också. I nästa stund sköt han ifrån sig tanken. "Kanske har du rätt, Hariberth, men vad har det för betydelse? Hennes historia låter ändå så annorlunda, också i mina öron."
Bättre, menade han - och det måste han ju hålla med om. Wibas historia lät bättre. Det tyckte nog alla. Men var den bättre? Hade de inte tänkt ganska lika...? Men Berthold skakade på huvudet. Av någon orsak ville han ha kvar dendär skillnaden. Han hade märkt det förut också. Jämt var han så försiktig med vad han sade om Wiba.
"Dessutom var det ju dig vi skulle tala om", påminde han. "Om mina planer för dig."
fortsättning följer... läs från början...
Andra bloggar om: adoption, affär, affärer, arv, arvinge, förstå, förståelse, god affär, kungar, känslokyla, lura, luras, motbjudande, planer, rasande, raseri, romaner, ärva
Jag har problem med denhär texten. Dethär samtalet är så långt, så svårt att få att flyta...
SvaraRaderaSäkert måste jag skriva om det ännu en gång, när jag har fått ut alla delarna. Jag kan inte se just nu vad som är viktigt och vad som borde tas bort...
Men sedan, när jag är klar med dethär samtalet, då skall jag låta det gå några dagar - och så skall jag läsa igenom på nytt. Se vad det är som stör....
Kanske ni som läser också skulle göra detsamma? Läsa hela samtalet på nytt, när ni har alla delarna...
Slutet på samtalet tror jag jag har. Det är mera dramatiskt. Lättare att se vad som skall vara med...
Å carul mare -jag vet inte om jag vågar peta i en text så; Det hade varit lättare om det varit en dikt eller en kort poetisk prosatext. Det har jag lärt mig lite om och att jag har en poet som tittar på många av mina dikter och diskuterar och förklarar varför när det är oklarheter han pekat på.
SvaraRaderaMen en text -som ska ingå i ett längre sammanhang är nog svårt.
Det handlar ju om hela "historien" dvs vad berättas,vilka är personligheternas karaktär, vad händer, när händer det och hur ska det sluta... Det där är verktyg jag lärt mig och som vi använde inom teatern -speciellt när en lång pjäs skulle kortas, men historien finnas kvar. Det är knepigt.
Just detta samtal, kanske du ska skriva ut och läsa allt i ett enda sammanhang - låta det sjunka in, sedan ser du nog vad som eventuellt ska bort eller klargöras. För du vet ju vad det samtalet syftar till och hur det ska vara en del av i handlingen.
Jag tror att du vet inombords!
Tack, Inkan!
SvaraRaderaJag förstår nog om du känner dig osäker. Det är ju bara jag som har historien i sin helhet...
Men om du ändå skulle komma att tänka på något, så säg det bara...! Jag lovar att inte bli sårad, att inte ta det för allvarligt, att inte se det som någon absolut sanning. :)
Det tror jag att jag kan lova, just för att ni andra ännu inte har helheten. I slutändan är det bara jag som kan avgöra vad som skall vara med...
Ändå är kritik till hjälp. Jag förstår hur min text uppfattas just i dethär skedet, just av denhär personen...
Jag har förresten gått med i Argus Punkt Nu, en mötesplats för alla slags skribenter här på nätet. Känner du till det stället? Jag tycker det verkar var att bra ställe. Aktivt. Tyckande. Kanske finns du redan med där...?
Nej jag är inte med på någon skrivsida -eftersom jag har min norske poet som lärare och jag har stort förtroende för honom.
SvaraRaderaOch så har jag två vänner som författare och som har åsikter om -om jag frågar. (de är ganska tuffa) Men det känns bra just nu.
Vi får väl se när den här dialogen du skriver är klar.... ;)
hej
SvaraRaderahoppas du känner dig kryare nu?
Du skrev att du behövde vila...?
kram så länge!
Tackar som frågar, Petra!
SvaraRaderaJo, jag mår lite bättre nu - särskilt när jag tänker på att jag har tre lediga dagar framför mig...! Jag njuter så av att få sitta ostörd och skriva... :)
Men hur är det med dig? Astman?
Det är ett så intresant ämne som du håller på med. Vänskaperna. Igen kommer jag att tänka på ordet symbios...
Tänker att vi alla går in i symbios med varandra, hela tiden, att det mera är en gradfråga. Att vi går in och vi går ut och att bindningen inte får vara för stark. Båda parter måste vara villiga att släppa taget, ge fri...
Det är inte så enkelt, inte för någon av oss. Handlar det inte om trygghet dethär? Att ha sitt fäste någonstans? Jag tror att det djupast är en existentiell fråga...
Kram!