I din famn
Jag är liten. Jag ligger i din famn. Känner lukten av din kropp. Jag tycker om den lukten. Jag önskar att du var min pappa.
Du håller i mig. Du sade 'så jag inte skall smita'. Du sade att nu får det vara nog och så tog du fast mig. Men jag vill inte smita. Inte nu längre.
Jag ligger lite upp och ner. Lutar mig över armstödet för att komma åt en sjal. Den hänger över en annan stol. Den har långa långa fransar som jag övar mig på. Jag har just lärt mig göra knutar.
Jag böjer mig framåt, men jag faller inte. Din stora hand håller mig tillbaka. Med andra handen stryker du mig över ryggen eller klappar mig i baken.
Jag hör dig tala, men det är inte med mig. Du sade 'jag talar med de stora'. Först försökte jag förstå. Jag frågade och frågade, men du sade att jag inte behövde. Att jag lika gärna kunde somna. Men jag vill inte sova. Jag gör knutar och hör på vad du säger. Jag förstår inte, men jag tycker om din röst. Den är lugn och djup.
Jag vill inte sova, men nu gäspar jag. Kanske börjar jag bli sömnig. Jag orkar inte göra flera knutar. Du breder ett täcke över mig. Jag trodde inte att jag skulle kunna sova, men nu gäspar jag igen.
Jag trodde inte att du tyckte om mig, men det gör du nog. Jag önskar att du var min pappa.
Andra bloggar om: dikter, erotik, erotiska dikter, gud, liten, pappa, somna, sova, överlämnande
Visst är det något visst med att vila i en famn?
SvaraRaderaÅh, jag blir sömnig av att läsa detta...:)
SvaraRaderaJa, jag hoppas att ni började känna er sömniga och avslappade...! Är själv ganska lik ett överaktivt barn och skulle nog behöva tas fast ibland och få somna i någons famn... :)
SvaraRaderaEn stor varm famn. JA.
SvaraRaderaMen vart finns den...?
Det var vackra tankar carul mare - och längtan och värme så fint beskriven!
Vilken underbar trygghet jag känner när jag läser!
SvaraRaderaInkan: Jag tror den finns i vår längtan efter att den skall finnas, i vårt magiska tänkande... :)
SvaraRaderaFlasknosen: Ja, det är trygghetstankar, för mig också...
Två famnar som omfamnar varandra...
SvaraRaderaskapar trygghet i en inre rymd.
En trygghet som kommer åter
i längtan.. i drömmen..
i en önskan att få
försjunka i din famn
ijän o ijän.
...jag tyckte denna din senaste text var sorglig, vemodig och lite skrämmande - och det är nog för att jag läser den mot min egen bakgrund...och det där senaste; att du trodde han inte älskade dig, men det gör han nog....
SvaraRaderaja, det gick in i mitt hjärta...
det du skriver om skam i din komentar på min blogg är verkligen rätt - det är svår sak det där med den egna skammen, den egna skamkänslan...det är nåt annat än tex skuld.
kram
Petra: Menar du denhär... eller det senaste avsnittet i boken...? Kanske denhär, kommer jag fram till...
SvaraRaderaJag tror du gör rätt i att läsa den mot din egen bakgrund... som jag väl inte delar i sak... men kanske däremot i känslolägen... Det finns flera vägar till Rom, som det ju heter - och därifrån också, skall vi hoppas... :)
Ja, skammen går djupare än skulden. Denhär grundläggande skammen, att jag inte är älskad, för min egen skull och utan villkor, den tror jag nästan plågar oss alla. Få eller inga mänskor kan älska på det sättet.
Jag tror att de är så, för varifrån skulle det annars komma - dethär starka behovet som vi har inom oss...? Älska mig! Snälla, älska mig! hör vi ju precis överallt. Tema nr 1 i all musik. Den pådrivande kraften när vi 'uppfyller jorden'...
Så länge vi kan tro att vi är älskade eller att vi kommer att bli det, kan vi hålla skammen på avstånd... Men själv kom jag för snart tio år sedan in i ett läge, där skam och självhat tog över... och nästan dödade mig...
Men slutet vet du ju. Jag dog ju inte... :) Jag vet inte... Kanske behövde du aldrig gå så djupt ner som jag...? I alla fall är det dethär som jag försöker skriva om i min bok - hur man kan överleva en sådan erfarenhet...
Jag hoppas och tror (annars skulle jag inte orka berätta) att det ändå mera är en bok som handlar om... kärlek!!
Kära du
SvaraRaderatack för detta svar - jag vill genast svara vidare...det du skriver om för det första detta kring omhändertaganden...ja, en anna svår sak i det är ju just att man inför barnet desavourerar föräldrarna så vansinnigt! Jag minns hur svårt det var att ens höra kompisars kommentarer om ens konstiga föräldrar...plötsligt blev man deras försvarare!
Och när mamma talade illa om pappa - ja, då kändes det som om det var en del av mig hon talade om verkligen!
jag tror jag ska skriva cvidare o detta - det är så intressant...
Och sen det andra - det du skriver om skammen och döden och mörkret - jodå visst har jag varit där....
Har hittills tvekat att skriva mer exakt om det - med hänsyn till mina barn som jag vet läser bloggen...
men jag vet vad du talar om...
Så skön text. Något lustigt inträffade när jag läste - jag fick ett doftminne. För det mesta brukar ju en doft trigga ett minne men nu blev det tvärtom. Jag kände en doft när jag läste. En mix av solvarm hud och rökdoft från öppen eld. Så luktade min pappa när han bar mig till bilen när jag som liten inte orkade gå sista biten tillbaka efter skogsutflykten.
SvaraRaderaLiten tant: Jag kan känna de dofterna, när du nämner dem... Härliga dofter...! Lukter är ju så starka minnen...
SvaraRaderaNär jag skrev dehär raderna, tror jag jag tänkte på värme, lite svett kanske, men inte på något obehagligt sätt...
Jag undrade om jag skulle skriva lukt eller doft, men bestämde mig för att ett litet barn som längtar efter trygghet kanske inte tänker på det sättet. Trygghet luktar antagligen gott hur den än luktar... :) Dessutom var jag lite rädd att någon skulle börja tänka på parfymer...