En god affär (19)

o, han förstod nog. Det var bara det att det tog emot. Han ville inte. Men sedan ändrade han ju sig. Han behövde bara blänga på honom en stund för att han skulle ge med sig. Först började det rycka i läpparna på honom och så kom skrattet. Detdär är verkligen något som han tycker om hos Berthold. Beundrar till och med. Att han kan skratta och ge med sig på samma gång. Själv skulle han nog bara ha sett trumpen ut. "Så jag får inte vara feg", sade han enkelt. "Som du vill då, systerson. Jag skall försöka komma ihåg hur jag tänkte. Men glöm inte att det var du som bad mig..."

Sedan började han berätta. Först gick det så bra. Ibland måste han stanna upp och fundera, men för det mesta flöt orden. Han verkade inte ha några svårigheter alls. Det var väl för att han bara talade om sig och Wiba. "Kanske hade jag inte så mycket makt som du tror, Hariberth", började han. "Det hette ju att königen var enväldig, men det skall nog inte tas så bokstavligt. Ingen kan väl göra precis som han behagar. Också för mig fanns det... obehagliga följder. Säkert skulle jag aldrig ha erkänt det, men jag drog mig verkligen för att stöta mig med min syster...

Det kunde du väl ha gissat", fortsatte han. "Jag menar, du har ju Wiba att säga det i dethär stycket. Hon talar ju om för dig hur självständig Adalheims hochherre kunde bli, också gentemot königen. Jag kan förstå att du inte ville lyssna på henne just då, men hon visste nog vad hon talade om. Redan hade hon Adalheim i sin hand och hon började få beundrare på andra håll i landet också..." Där fick han en hastig blick. "Inte många förstod hennes... pjoskande med silvarerna... och dendär adoptionen... Ja, i den frågan hade hon väl inget stöd alls. Att ha en silvarisk fosterson kunde kanske gå an, men att låta honom ärva...! Du minns säkert inte så mycket av detdär, Hariberth, men jag lovar dig. Det var en stor skandal..."

Jo, han hade förstått det. Men Berthold hade ju rätt. Det var bara som folk hade berättat. Själv kunde han inte komma ihåg något. Han var väl bara fem eller sex, när Wiba bestämde sig för att adoptera honom.

"Men ändå var det inte många som ville ha henne avsatt. Hon var alldeles för framgångsrik. Alla kunde vi se hur välmående Adalheim hade blivit... Visst fanns det avundsjuka också, men jag vet inte..." Han drog sig i hakan som han brukade. "Wiba hade ett sätt att handskas med den också. När någon ville komma åt henne, svarade hon med att erbjuda en god affär - och inte bara ur Adalheims synvinkel. Hon var verkligen noga med att det inte skulle löna sig att vara emot henne... Och budskapet gick fram. Folk började se Adalheims rikedom som en möjlighet för dem själva också. Till och med jag kunde tänka på det sättet.

Han sökte hans blick. "Där har du en förklaring till, Hariberth. Jag var rädd för att stöta mig med henne - och dessutom hoppades jag på en god affär. Det var därför som jag inte ingrep mot henne. Jag ville vänta och se hur mycket hon skulle erbjuda mig..." Han skrattade till. "Ja, vad hon skulle erbjuda, behövde jag inte fundera så mycket på. Egentligen visste jag ju redan. Hon skulle stöda mig i detdär kriget som jag planerade. Jag förstod ju det. Annars skulle hon inte ha vågat trotsa mig på detdär sättet..."

fortsättning följer... läs från början...

Andra bloggar om: adoption, affär, affärer, arv, arvinge, envälde, enväldig, fråga, frågor, god affär, hågkomster, kungar, makt, minnen, skandal, skandaler, trots, trotsa, ärva