Så mycket arbete... Jag sätter mig ner för att skriva, precis som jag brukar, men idag känns det så tungt. Jag förstår inte hur jag skall orka. Denhär boken. Ibland känns den som ett fängelse. Den är för stor, för tung. Den går inte att överblicka. Jag har inte makt med den. Jag kommer aldrig att bli färdig. Aldrig att slippa den.
Jag förstår ju inte. Så många gånger har jag försökt komma på ett annat sätt att skriva den. Inte ta med så mycket, försöka få den att minska i omfång. Men jag har aldrig lyckats... Eller kanske ändå. Lite grann. Den senaste ändringen, att låta allt hända på en enda dag, var nog bra. Den gav mig frihet att plocka som jag ville från det material som jag hade. Huvudpersonerna kunde med talets och minnets hjälp röra sig fritt mellan de olika tidpunkterna. På det sättet kunde jag lämna bort ett och annat.
Men ändå. Boken är fortfarande för stor... Dessutom är det något annat också. När jag började skriva på dethär sättet, så att allt händer på en enda dag, då fick det följder för läsbarheten också. Jag tror att den blev mycket tyngre att läsa. Det var ju denhär ändringen som gav upphov till alla samtal och hågkomster... Det är kanske inte omöjligt att skriva en intressant bok på dethär sättet - men det är svååårt...!
Jag känner mig så otålig. Jag vill inte hålla på så länge till. Ett halvår är okej. Men ett år? Två år? Ännu mera? Jag har ju redan hållit på så länge...! Skall jag aldrig bli färdig? Denhär boken - var det mitt liv? Är det så jag kommer att tänka, när det är dags att dö? Är den värd så mycket för mig? Men om jag ger upp och slutar skriva - vad skall jag då börja göra? Finns det något annat som jag längtar till...?
Jag vet inte om jag har något svar på den frågan. Utan att skriva skulle jag inte ha överlevt. Jag grep tag i boken som en drunknande och höll mig fast. Länge tänkte jag att denhär boken är mitt liv och att när jag är färdig med den - då kommer jag att dö. Då är livet slut. Magiskt tänkande. Men det kändes på det sättet. När boken var skriven, skulle jag dö. Ville jag dö. Måste jag dö. Hela jag skulle veta av det. Kropp själ och ande.
Men hur är det nu? Har något ändrat sig på denhär punkten? Finns det något annat som håller mig kvar? Som jag kan hålla mig till?
Tja. Jag kan väl alltid skriva en bok till - om samma ämne...
Andra bloggar om: bok, böcker, döden, evighetsböcker, fängelser, livbojar, livet, meningen, skriva, skrivande
Kanske är det så att du grep tag i boken för att överleva, nu lever du och ska skriva boken. Det är liksom en berättelse som ska skrivas, men som du har sett från två håll. Min tanke blir att det är kanske ett val av perspektiv som är det svåra.
SvaraRaderaJag får erkänna att jag inte läser din bok för att jag skulle inte stå ut med en berättelse utan slut och ände. Det blir för mycket mitt eget liv. Jag väntar på slutet, då börjar jag.
Kanske den här är "barnmorska" till en annan bok? En vän till mig började skriva BOKEN men eftersom den började leva ett eget oregerligt liv tappade hon greppet om den. Tungt och svårt. Den boken vilar nu och hon skriver på en annan med samma grundtema.
SvaraRaderaBless: Boken har ett slut. Manuskriptet är ju klart... Det är bara det att jag aldrig blir nöjd... Varje gång jag igen går igenom det jag skriver, så växer den...! Jag ännu ett steg ner i den, finner flera förklaringar, ett djupare sammanhang... Den är så djup att jag själv drunknar i den... :( eller ;)
SvaraRaderaLiten tant: Ja, det har jag tänkt på många gånger... Kanske är det så jag borde göra... Men när manuskriptet är klart...?
SvaraRaderaJa, jag vet inte...
Kanske är det dethär att jag publicerar på internet också...? Det gör det liksom ännu mera kravfyllt... Kanske skulle jag skriva bara för mig själv, bara för envishets skull. Göra boken färdig och sedan strunta i hur det går för den... Sedan börja om på nytt och kanske lyckas begränsa mig...
Jag vet en galning till. Tolkien. Han blev heller aldrig färdig, skrev på sitt Silmarillion hela livet, ändrade och petade...
Carulmare tar en paus , dansar, umgås och njuter av att röra sin kropp, rullar ut i naturen och njuter av fågelsången och alla dofterna , såver långa nätter vaknar pigare och piggare efter varje skön natt, äter nyttigt och basiskt, ser hur boken krymper itakt med att krafterna tilltar och vilan ger livslusten åter, njuter av lusten, vilar in mera lust, ijän o ijän.
SvaraRaderaSi
Du har så rätt, Si. Jag kom just precis på det själv också. :) Paus. Det finns ju något som heter det också... Efter en paus känns det annorlunda...
SvaraRaderaHaha! Jag skall skita i boken! Kanske en hel dag...!
Bra idé med paus. När jag skriver behöver jag ett väldigt strängt perspektiv, en tydlig röst, en subjektiv berättelse, en handlingens ledstång att väva kring. Annars går det åt alla håll. Dessutom tar det aldrig slut om det inte finns en dead line. Inte mycket i mitt liv skulle ske utan dead line, längst ut på den yttersta grenen med bokstäver som knott kring huvuvdet sliter jag ihop texten. Den kunde alltid ha blivit bättre, men då är det en annan text. Jag har vant mig vid att nöja mig med det jag kan just nu. Om det är bra eller dåligt? Men det gör att jag kommer til avslut och kan göra nytt, ibland bättre.
SvaraRaderaja fy sjutton var det kan vara ett fängelse med ett skrivprojekt - det har du verkligen rätt i!
SvaraRaderaMen den där känslan som du bekriver, tyngden, ledan, rastlösheten och flykttendensen - känner jag väldigt mycket igen från slutprocessen när jag varit inne i ett skrivarbete länghe - det är den känslan som brukar göra sig gällande för mig när det närmar sig slutet...jag tolkar det personligen (det får stå för mig alltså förstås!) som en sorts separationsångest - att jag vet att jag snart måste skiljas från det som jag så länge levt med...och då kommer mina försvar; att plötsligt känna leda, likgiltighet, oro och bara vilja bort!
Bless: På det sättet är det ju bra med nätpublicering. Det får en verkligen att sätta fart... kanske lite för mycket till och med. För just dethär att jag vet att andra läser vad jag skriver gör ju att jag anstränger mig ännu lite till... Men resultatet blir inte nödvändigtvis bättre... eller i alla fall inte mera lättläst...
SvaraRaderaPetra: Jo, jag vet vad du menar med separationsångest... Att hålla på med ett arbete i flera år gör ju att personerna i boken blir väldigt levande, blir som delar av en själv...
Suck. Ja, jag får se. Kanske skulle jag gå tillbaka till drömmarna, de som bildar skelettet i boken... De är spännande och erotiska och lätta att läsa... Det är dethär förklarandet som tröttar ut både mig och andra... Men i slutändan är det kanske roligare att se en mänska - och inte bara ett benrangel...?