Jo, jag skrev om att förlora kontrollen. Att förlora nycklarna. Att bli nedsövd. Dethär är, som jag ser det, livets ena sida.
Sedan har vi den andra sidan. Att hitta nycklarna igen (jo, jag gjorde faktiskt det!). Att vakna upp (det behöver jag väl inte säga att jag gjorde?). Att återfå kontrollen.
Dethär känns som något mycket grundläggande. Något som hela tiden pågår. Inom oss och utom oss. En livets egen rörelse. En pendelrörelse från det ena till det andra. Födas och dö. Vinna och förlora. Ge sig hän och ta kommandot. Ha orgasm och behärska sig. Förlora kontrollen och återfå den.
Jag skulle kunna lägga till ännu ett motsatspar: sadism och masochism. Skulle det vara rätt? Inte om vi med sadism menar någon som njuter av att plåga andra. Inte heller om vi med masochism menar någon som njuter av att själv bli plågad. Så säger väl ordboken, men jag undrar jag. Är det verkligen dethär som det är frågan om? Tänk om sadism är att vilja ha kontroll och masochism att vilja ge upp kontrollen? Tänk om alla är både sadister och masochister?
För några veckor sedan var jag på denhär bloggen
Jag tyckte om Kettingtjejens sidor, för här fanns eftertanke också. Det handlade inte bara om hur man gör utan varför också, om ni förstår vad jag menar. Det var framför allt två tankar som jag försökte lägga på minnet (jag visste att de passade in på något sätt, men inte när eller hur jag skulle använda dem). Två ahaupplevelser, faktiskt. Här kommer de, fritt enligt minnet (jag har nog sökt i hennes blogg, men jag hittar inte detdär stället igen)
- -slutmålet för en D (väl ungefär sadist) är att styra utan att skada
- -slutmålet för en ug (en masochist) är att kunna styra sig själv, att ta reda på hur mycket hon eller han klarar av
Vem skulle kunna säga att man inte har båda dehär böjelserna? Inte jag, i alla fall. Intressant är också att Kettingtjejen säger att bdsm inte handlar så mycket om sex som om själens längtan. Det verkar också ha något slags samband med vad jag skriver.
Ett förslag. Skulle det kunna vara så att alla har alla sexuella läggningar. Att all sex är lika normal - eller onormal, om man så vill. Men att behovet att leva ut en viss läggning kan vara olika starkt...
Om jag tänker på mig själv, så har jag ändrat lite grann. När jag var yngre, var jag kanske mest D. Men jag mådde inte så bra. Det var tröttsamt att hålla på sin värdighet och ensamt också. Framför allt hade jag inte roligt. Det var så mycket som jag inte kunde tillåta mig. Jag försökte vara D i sexuallivet också. Bara mina tankar kunde jag inte styra. I mina fantasier ville jag ge upp kontrollen. Släppa taget. Nu tycker jag nog att jag har gjort det. Jag har börjat tycka om mina fantasier och förstå vad de har att säga. Att dehär fantasierna, som jag skämdes så mycket för, egentligen är en skatt som jag har. Jag har blivit mera ug, både inåt och utåt. På ett sätt mjukare. Jag anpassar mig. Det mesta struntar jag i. Det är inte så viktigt. Men jag kan vara bestämd också, mera hänsynslös än förut. Men bara om det verkligen gäller. Jag tror att jag är en mjuk frukt som har en hård kärna. När jag var ung, var det nästan tvärtom. Jag var en hård frukt, men med en mjuk kärna. Jag visste inte vad som var viktigt för mig.
Men är det inte ganska vanligt dethär? När man blir äldre. Att man lär känna sig själv. Förstår att livet är kort. Börjar se inåt istället för utåt. Det är väl ett slags förberedelse för döden... Men om det är som jag tror, att man blir mera ug med åren - betyder det då att D-personen är ung och ganska omogen...? Dethär skulle jag vilja fråga Kettingtjejen om. Jo, det skall jag göra. Hon skriver ju att hon skulle vilja träffa en D som är det på heltid. Men finns det verkligen sådana...?
Jag tror jag skulle ha besvär med det. Att verkligen tro på denhär D-mannen. Jag skulle inte kunna bortse från att han är en vanlig mänska. Men kanske är det inte något som besvärar dig, Kettingtjejen? Är det kanske mest fråga om rollspel? Teater...?
Ett förslag till. Tänk om det är såhär. Nu blir det rena algebran, go'vänner! Men tänk om D = ug? Om det är slutmålet? När ug får en hård kärna och D ett mjukt yttre, vad finns det då för skillnad mellan dem längre?
Ännu en spekulation: När det händer, då kommer också dragningen mellan ug och D att upphöra. Det är kanske trist, men de kommer inte att behöva varandra längre...
Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!
Andra bloggar om: bdsm, debatt, döden, livet, kontrollbehov, masochism, normalitet, orgasmer, sadism, sadomasochism, sexuella läggningar
Vad jag har förstått så skriver ug ett långt avtal om vad den kan tänka sig att gå med på innan "sessionerna". Så på något sätt har ug kontrollen över D. ug:n har ju också stoppordet.
SvaraRaderaNär jag har gått in i relationer har det aldrig funnits några avtal innan (inte för att det har varit tal om BDsM) men ibland hade nog varit trevligt med uttalade gränser för vad som anses bra i en relation. Och det har aldrig funnits ett stoppord. Ett ord som kunde få den andra att sluta såra, med omedelbar verkan. Men det hade också varit behagligt. Det finns något formaliserat och skyddat i al den där BDsM-svärtan. Jag får väl erkänna att jag har ringa kunskaper om BDsM, mest Kettingtjejen och några bekanta från förr i tiden. Men av vad jag förstår verkar det finnas en trygghet där, om man står ut med att bli bunden och slagen eller utföra detta.
Men för min egen del tror jag att jag inte vill ha någon som kontrollerar, en hög och en låg. Jag längtar efter möten, flöden, rida på lavavågen i ömsinthet med en annan människa ut i universum, expansion. Genom möten och genom att dela ett växande och expanderande, lägre densitet. Och då verkar BDsM kanske lite trångt, för min del, i sin källare, sin kontroll och tunga densitet.
Men det är intressant.
Och vad gäller frukterna, så har jag haft ett hårt skal, men nu är jag kanske mer en kiwi eller banan, eller en jordgubbe kanske allra mest. Med fröna på utsidan och röd och söt och mjuk.
Inte vet jag så mycket heller. Jag har mina fantasier och så har jag varit och hälsat på hos Kettingtjejen och hos ett par andra också. Men mina fantasier har jag funderat länge på, ända sedan jag var barn...
SvaraRaderaJag behöver nog att det går ihop lite grann - mitt sexliv och mitt andra liv. Inte behöver de stämma helt, men skillnaden får inte bli för stor. Fast det är förstås personligt detdär. Var man drar gränsen. Det finns sådant som påminner om bdsm som jag skulle kunna tänka mig att göra. Att bara ligga och vänta på vad min partner skall göra. Det tycker jag är upphetsande. Särskilt om jag tänker det också. Nu ligger jag här och vet inte vad som skall hända. Jag är alldeles utlämnad... Men inte får han göra något hemskt. Det skall ju kännas skönt, annars säger jag till. Det trista är att han också tycker om detdär. Vill också bara ligga stilla och njuta. Det blir inte så häftigt precis...!
Vad mera skulle jag tycka om? Som lite påminner om bdsm. Jo, jag jag skulle nog vilja träffa dendär Berthold, som jag skriver om. Han var en sådan knöl, när han var könig. Men nu har han ju varit avsatt i tjugo år. Nu är han inte så knölig längre. Han är 66 år gammal. Lång och bred och nästan helt skallig. Ganska grova drag. Magerlagd. Tycker om att jaga.... Det är något med honom som berör mig djupt. Erotiskt. Han är inte alls den typ som jag brukade söka mig till. Små skärpta män. Som jag inte behövde vara rädd för. Som jag nästan kunde klå upp, om det skulle behövas. Men som jag också kunde beundra lite, för att de var så smarta. Nej, Berthold är inte som de. Han är stark, fast han börjar bli gammal. Han kan slåss också, sådär som de gjorde förr i världen. Med svärd. Jag skulle inte kunna besegra honom, men det vill jag inte heller. Jag känner ju honom, vet att det inte kommer att behövas. Fast på ett sätt skulle jag ändå vilja göra det. Erövra honom. Jag tror att jag vill ha hans manlighet. Detdär murriga hos honom. Detdär lite korkade också, som är så charmigt. Och hans styrka förstås. Jag vill känna hur stark han är - och på samma gång hur liten och lätt jag själv är. Han kan lyfta mig som ingenting. Jag kan vila i hans armar utan att han blir trött...
En sådan karl söker jag. Inte har du råkat se honom...? Tyvärr tror jag inte att han finns. Han är ju min skapelse. Han är ju jag själv....
Jo, jag skrev ju att han berör mig djupt. Fast jag menade nog inte hans kroppskrafter. Det som berör mig allra mest är nog att han blev avsatt. Han blev fängslad och fråntagen sin makt och det förändrade honom helt. Han blev så mänsklig efter det. Utan den erfarenheten skulle jag inte känna en sådan stark dragning till honom.
Du hör ju hur det blir. Jag skall tala om vad som attraherar mig och så börjar jag tala om en romanfigur... Jag är nog ett hopplöst fall. Det finns nog inte någon sexuell läggning som passar in på mig... Men inte vet jag om det är något att sörja över precis...
Jaså, en jordgubbe. Jag undrar vad dedär fröna står för... Själv är jag nog ett plommon. Inte för att jag tycker om plommon, men jag kan inte komma på något bättre. Plommon låter rejält. Jag tänkte nästan säga karlaktigt. Persika och nektarin - det låter så mjäkigt. Som knähundar. Fast... jag tycker nog bättre om smaken på de de sistnämnda frukterna... Jag vet inte riktigt hur långt det går att komma med denhär fruktpsykologin...
Det är härligt att ligga stilla och ta emot, bli överaskad och exalterad. Men någonstans så är det de gamla turtagningsreglerna som gälller i den erotiska leken, kär leken med. Din tur och min tur. Nu har jag en relation med en man som uteslutande bygger på erotiskt lekande. Där det är hans tur och min tur och så ljuvligt att jag är luft och lust, men det sker för sällan. Det är för långa avstånd, för mycket arbete och för många familjer för att det ens skulle komma i närheten av vardagssyssla. Och jag vet inte hur det skulle tåla vardagen heller, och det får bli obesvarat.
SvaraRaderaVad det betyder att fröna är på utsidan av jordgubben vet jag inte, men jag fick en aning nu när jag skrev det och hoppas att jag har fel.
Jo, jag gissade nästan det. Att det var min tur och din tur.;) Men då måste min tur vara värd att arbeta för. Jag tror det är det som är problemet. Mina fantasier är helt enkelt så mycket bättre. Inte när det gäller den mänskliga närheten. Det är fint att ha en livslevande mänska bredvid sig. Men när det gäller det erotiska. Erotiken uppstår ju i mitt huvud - och vem skulle förstå min erotiska längtan bättre än jag själv...?
SvaraRaderaDu har nog inte rätt erotisk partner om fantasierna är bättre än det riktiga. Någon annan gång med mera tid till mitt förfogande ska jag nog berätta om den erotiska revolutionen. När verkligheten lämnade fantasin bakom sig som en doftlös dröm.
SvaraRaderaDet ser jag fram emot. Kanske är jag lite tvivlande (för min del, för dig är det säkert sant), men jag lyssnar gärna. Du skriver ju bra... :)
SvaraRaderaJag tar mig friheten att lägga till diskussionen på K-tjejens blogg också. Om du misstycker, kära K, så är det bara att säga till. Så tar jag bort den igen.
SvaraRadera-----------------------------
Hej Kettingtjejen!
För några veckor besökte jag din blogg och blev riktigt inspirerad. Nu har jag skrivit om dig och dina tankar på min blogg och det vill du förstås känna till. Jag hoppas att det blev någorlunda rätt. Jag kunde inte hitta tillbaka till detdär som jag hade läst, men titta gärna in och läs igenom. Rätta mig om jag har missförstått dig - eller kom med dina kommentarer.
Skrivet av Carul Mare den 12 februari 2006 kl. 18:15
--------------------------
Carul Mare: Oj, jag blir alltid lika förvånad över när min blogg anses vara så bra att den länkas till *L* men roligt förstås, tack !
Jag var in på din blogg och läste men jag kunde inte svara där pga jag inte är medlem. Men det var intressanta funderingar du ställde & har *L*
Det om att jag vill ha en D-man på "heltid" betyder att hans dominans skall finnas i hans personlighet, alltså ingen roll han klär sig i vid endast sessioner. Och då menar jag heller inte bdsm-begreppet 24/7 (24 tim/7 dgr/vecka, det är jag inte intr. av)
Jag har svårt att förklara, men eftersom jag själv är dominant i min natur måste han vara det ännu mer än jag. Alltså ligga högre än mig. Inte under, inte på samma nivå utan högre. En "sådan" dominant man behöver jag. Det fungerar inte annars för mig.
Det var så jag menade med en D-man på "heltid". Utanför sessionerna är vi jämnställda, men dock vet jag att om jag behöver hans dominans så finns den där som en del av hans personlighet.
En D-person är inte mer än människa och även han/hon kan behöva luta sitt huvud, gråta, få stöd, tröstas, peppas osv Det är ju självklart. Och vissa tider i ens liv kan man kanske inte som D ta sitt ansvar inom en session. Då får man helt enkelt pausa. Svårare än så är det inte.
För i slutändan har alla eget personligt ansvar för sitt handlande, även utövare av bdsm.
Nu har jag glömt av tråden från din blogg *L* var så mycket där, intressanta funderingar och frågor, ska försöka se om jag kan skapa mig ett medlemskap där du har din blogg enbart för att kunna svara dig lättare där. Men min blogg får ligga kvar här.
Hej så länge =)
Skrivet av kettingtjejen den 12 februari 2006 kl. 19:44 #
------------------------------
Ja du, att hitta sin sexuella identitet är inte alltid så lätt. För vissa går det lätt, för andra kan det ta tid och vissa kanske aldrig kommer till insikt vad det är som fattas i den sexuella relationen. Själv hittade jag min när jag var 15 år eftersom jag träffade precis rätt partner. (att min mamma aldrig frågade mig om repen runt sängbenen har förvånat mig, men hon vågade kanske inte *L*.) Tyvärr var vi nog alldeles för unga för att utforska alla aspekter av den otroliga d/s relation vi hade då. Nu när jag har blivit myyyyycket äldre har jag hittat tillbaka till vem jag egentligen är. Men det har tagit många år och många misslyckanden.
Skrivet av BaradaNikto den 14 februari 2006 kl. 13:34
http://blogg.passagen.se/baradanikto
-----------------------------
Hej!
Först nu kom jag på att du kanske har svarat på din blogg...! Förlåt min sentänkthet. Men kunde du verkligen inte komma in och kommentera? Jag har kryssat för 'Anyone', så det borde gå...
Nu när jag läser ditt svar, kan jag inte låta bli att undra om det helt enkelt är det manliga du söker... Alla har vi ju både manligt och kvinnligt inom oss, men det manliga håller kanske på att bli en bristvara, också - eller framför allt - hos männen. Kanske känner de sig trängda på något sätt. Brist på manliga förebilder. Brist på uppskattning av det manliga. Kanske är det så att när pojkar är vilda, bråkiga, buffliga, stridslystna, krigsgalna, rangordnande, så får de mest skäll för det. Sitt stilla! Dela med dig! Det är fult att slåss! Se inte på så hemska filmer! Våldsspel är skadliga! Att de får skäll för just det som verkar vara manlighetens väsen.
Själv har jag också ändrat uppfattning. Lämnat dendär tantattityden och börjat ta till mig denhär manliga kraften. Uppskatta den. Jag kommer ihåg när jag var ung. Mina väninnor diskuterade hurudan en man skulle vara. Stark, men känslig, enades de om. Jag deltog inte, kände mig för osäker på mina egna åsikter, men lyssnade med långa öron - och jag tror att något inom mig sade ja. Nu är jag nästan villig att gå ett steg längre. De får vara lite korkade också. Jag tror nästan att de måste det, för att ha tillgång till dendär vilda kraften. Jag tror att om det är något som vi kvinnor söker hos mannen, så är det just det. Den vilda kraften. Buffligheten.
Ibland tänker jag att nästa man. Han skall vara lite mera åt det hållet. Han skall få vara manlig, så att jag också får tillgång till dendär kraften. Jag skall uppmuntra honom. Inte slå ner på honom. Inte ta ifrån honom självförtroendet.
Hälsningar Carul
Skrivet av Carul Mare den 14 februari 2006 kl. 17:31
Carulmare. Vackert och självutlämnande skrivet. Jag gillar din stil! Kolla om du gillar vår stil på frihetsguiden.com
SvaraRadera