söndag 5 februari 2006

Röd upp till öronen

Nu skall jag försöka mig på skammen. Försöka förklara den. Framför allt varför den är lustfylld också.

Men först. Vad är skam för något? Jag tror att det är att känna sig avslöjad. Någon kommer på mig med att göra något hemligt. Något som jag inte hade tänkt berätta om. Inte för den personen i alla fall. Blod stiger upp i ansiktet. Jag rodnar.

Redan nu kan jag tala om lust. Det är därför som blodet stiger. Jag är kanske arg för att han eller hon kom på mig, men på samma gång känner jag lust. Det är som med dethär bloggandet. Alla mänskor vill bli sedda, också när de gör något hemligt. De både vill och vill inte. Skammen är en blandad känsla och just därför så besvärlig att handskas med.

När jag fantiserar, handlar det ofta om skam. Mina älskade huvudpersoner blir genomskådade. Deras tankar gissade. De kommer inte undan med att ljuga. De blir förlägna. Röda om kinderna. Vill inte se i ögonen. Jag finner det njutbart på något sätt.

Det förekommer tvång också. Berthold tvingar Hariberth att lyda honom. Kanske är det också fråga om ett slags avslöjande. Alla mänskor har sin egen vilja, inte minst barn. När någon använder tvång, innebär det därför att en annan mänska måste ge upp sin vilja. Det blir klart för båda vem som är den starkare och vem som är den svagare. Det är väl också ett slags avslöjande.

Att vinna ger förstås lust. Det behöver inte vara någon blandad känsla heller. Tänk bara på en idrottstävling. Hurra! Jag vann! Inte brukar de rodna, guldgossarna och -töserna. Kanske inte ens om de är dopade. Ibland är reglerna så bestämda. Vad som är rätt och vad som är fel. När vi skall känna skam och när vi kan få triumfera. Att visa sig starkare i en idrottstävling är inte fel. Inte fast det betyder att andra måste se sig som svagare också. Men det är kanske rätt. Det är ju frivilligt att delta. Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Att slå någon i en boxningsmatch är rätt. Att slå ett barn, var rätt förr i tiden. Att slå sin fru var inte heller så farligt. Bara man nu inte hade ihjäl henne. Då kunde man få böta... Att göra det som är rätt, ger inte skamkänslor, får ingen att rodna. Det är väl det som jag försöker säga. Att skam har med osäkerhet att göra också. Gör jag möjligen fel? Duger jag? Idag är vi strängare, när det gäller våld. Vi godkänner bara självförsvar och knappt det. Den som använder våld idag, får nog kämpa mycket med sina skamkänslor. Tänka ut alla möjliga försvar för sig själv. Samtidigt som han förstås triumferar också. Säger det enkla, men förbjudna: Hurra! Jag vann! Jag fick som jag ville...

Den starka kan känna lust, det förstår vi nog. Men hur är det med den svaga? Den som blir besegrad. Om det är som jag tror, att vi delvis vill bli avslöjade, då borde han ju känna lust också. Jag är inte säker, men jag skulle kunna tänka mig att det är såhär. När de andra känslorna blir för starka, när ilskan eller kanske hatet tar överhanden, då kan vi inte längre känna lust. Kanske är lusten försvunnen eller också märks den bara inte. Kanske ligger den långt därnere, under de mycket tyngre känslorna.

Att bli sedd. Det är det som lusten handlar om. Lustkänslan i skammen, tänker jag på. Jag vill bli sedd, inte bara för att bli klappad på huvudet. Inte bara för att få höra hur duktig jag är. Det är kanske bara hälften. En annan del av mig vill visa det andra också. Allt det som jag inte klarar av. Jag vill att någon skall märka att jag inte lyckades. Att jag inte var stark nog. Att jag blev besegrad. Att jag gjorde något dumt. Att jag är småaktig eller en riktig skitstövel. Varför skulle jag vilja det? Varför i himmelens namn vill jag att någon skall veta det? Det är mycket enkelt. För avslappningens skull. Det är ju dethär som kallas för ovillkorlig kärlek. Man skall inte behöva vara duktig - eller ens snäll.

Därför är det inte så illa med skam. Därför känner vi lust också. Till hälften vill vi bli avslöjade. Alla älskar vi ju dem, gör vi inte? Mänskor som kan säga detdär som andra inte vågar. Som andra skäms för. Orden som får alla att skratta och slappna av. Som för oss nära varandra. De förlösande orden.



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Jag vill omedelbart citera Rosamund Pike, skådespelerska i Stolthet &
    fördom:
    " - Jag tror att skälet till att man rörs så av Lizzie och Darcy är
    att de är så starka personligheter som måste sänka garden och göra
    sig svagare. Att bli kär är på sätt och vis ett nederlag. Ett positivt
    nederlag".

    Och så vill jag koppla ihop det ovan nämda, med att glömma sin skruttighet, eller oviktiggöra sin skruttighet tillförmån för att få dela det goda med någon annan som också oviktiggör sin skruttighet.

    Exakt hur det hänger ihop, är jag inte säker på, men det finns en koppling till skammen och de röda kinderna, nedslagna blicken, men att någon säger: du är bra. Och jag kan lyfta blicken, möta blicken och kärleken är nära.

    SvaraRadera
  2. Jag såg också dendär filmen. Tyckte att Rosemund Pike var rätt bra i rollen som Lizzie. Detdär blixtsnabba, lite oförskämda leendet...

    Men jag tror inte att detdär att någon behöver sänka garden har så mycket med personlighet att göra. Fast det beror kanske på vad man menar med personlighet? Lizzie var ju snabb i tanken och kunde ge dräpande svar. Alla kan ju inte det.

    Men ändå. Jag skulle nog säga att det har mera med ungdom att göra. Så var det för mig åtminstone. När jag var yngre försökte jag också göra intryck och trodde nog att det skulle göra mig populär...! Förstod inte att jag gjorde det för att jag själv var så osäker. Förstod inte heller att jag skrämde bort folk...

    Göra skruttigheten oviktig, säger du. Ja, det är väl vad som händer, när vi alla har talat om att vi är skruttiga. Om alla är skruttiga, kan ordet inte betyda något längre. Det har blivit meningslöst. Inflationen har ätit upp skruttigheten...!

    SvaraRadera
  3. Det var någonting som jag inte fick skrivet, som jag inte vet riktigt vad det är, men nog behöver förtydliga. Jag återkommer.

    SvaraRadera