en skogsväg en dimmig morgon
en grå hare vid dikeskanten
det är Vildheten
den är en vädrande nos,
fukt och barrdoft
den är klippande öron,
motorljud från landsvägen
den är kraftiga bakben,
skutt in bland träden
den är vad den upplever
den är självklar
den är hemma
ett ögonblick är jag haren
jag är min kropp och hela världen
Jo, förresten. Jag har en till också. På samma tema. Om lyckan i att inte ha något medvetande...
jord under tassarna
lukt i nosen
vad är det? var är det?
bökar gräver söker
hungrig hungrig hungrig
fick dig!
hugger biter skakar
varmt blod kött
sväljer slukar
magen stinn
lycklig
lukt i nosen
vad är det? var är det?
bökar gräver söker
hungrig hungrig hungrig
fick dig!
hugger biter skakar
varmt blod kött
sväljer slukar
magen stinn
lycklig
Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!
Andra bloggar om: dikter, djur, djurisk, omedveten, kroppslig, kroppslighet, omedvetenhet, vild, vildhet
hej
SvaraRaderafantastisk blogg - va kul att jag hittade dig!!
välkommen till min blogg - har också olika teman....
Petra
http://sallyklee.blogg.se
Roligt att du tyckte om min blogg. Nu när jag har besökt dig också, har jag kanske en aning om varför. Också jag var mycket sjuk för några år sedan. Inte i cancer, men en psykisk sjukdom. Jag blev aldrig diagnostiserad, men det var något psykosliknande. I alla fall tog sjukdomen mig ganska nära döden. Du skriver om avkläddhet och en annan tidskänsla och kanske vet jag vad du menar. Kanske förstår vi varandra på det sättet.
SvaraRaderaJag känner också igen mig i dethär resonemanget.
"...Faktum är att jag får lov att erkänna att jag faktiskt "önskat" döden under en lång tid - det har helt enkelt varit alltför många alltför jobbiga ting som skett de senaste åren..."
Nu är jag någorlunda frisk, men ändå inte alls som förr. Dendär 'nära döden'-känslan har jag fortfarande kvar, på gott och ont. Framför allt lever jag i nuet. Det gör att jag inte är lika uthållig som förr. När jag blir för trött, ger jag bara upp och börjar längta efter döden. Å andra sidan behöver jag bara piggna till för att jag skall börja arbeta igen. Med liv och lust. Jag tycker att jag är mera fokuserad också. Förstår vad som är viktigt för mig.
Inte tror jag att dedär uppgivna tankarna kan ställa till med någon cancer. Jag tycker inte heller om det sättet att tänka. Är det inte ganska naturligt att vilja dö, när man inte orkar mera? Om man tänker på det sättet, verkar inte döden så förfärlig heller. Kanske blir man så trött, innan det är dags att döden faktiskt känns som en befriare...
Känner du till en grek som hette Epikuros? Jag blev så förvånad, när jag först läste vad han hade skrivit om döden. Det var precis som jag själv hade tänkt, fast bättre formulerat. Man behöver inte vara rädd för döden, tror jag han sade ungefär. Egentligen finns den inte. För där jag finns, där finns inte döden - och där döden finns, där finns inte jag.
Men för dig är det väl inte säkert ännu. Jag tyckte jag förstod det på vad du skriver. Jag hoppas att du kommer att få leva länge än. På samma sätt som förr blir det väl inte, men inte tycker jag att det har blivit sämre heller. Kanske blir man mera som ett barn. Stunden är viktig och känslorna går upp och ner.
Hälsningar!