För mig är konsten en svartsjuk älskare. Jag älskar honom passionerat och grälar ständigt med honom. När jag var sjuk och svag, då passade han på. Lade fullständigt beslag på mig. Vid den tiden såg jag honom som en räddande ängel, men nu vet jag inte längre. Jag får ju nästan inte titta åt någon annan man. Dessutom är han så krävande. Behandlar mig som om jag var hans slavinna. Bryr sig inte alls om hur trött jag är. Men själv blir han aldrig trött, har alltid lust med nya famntag. Jag försöker säga nej, men hans tunga är len och hans kropp är skön som en guds. Till slut har han övertalat mig igen. Han kommer att älska mig till min bleka död...
Andra bloggar om: förhållande, konst, konsten, musa, musor, svartsjuka, älskare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar