Som gör mänskor ledsna

Jag grät en skvätt idag. Inte mycket, bara så att jag blev fuktig i ögonen, men ändå - jag visste inte att jag var så ledsen. Jag trodde bara att jag var trött. Behövde en lur efter jobbet.

Just det. Jobbet. Det var där som jag blev ledsen. Ingen sade något elakt eller så. Möjligen blev det litet tyst efteråt. Vår mest plikttrogna kollega blev kall och sträv. Jag och en annan gjorde ett tappert försök att skämta. Att skratta av oss det obehagliga.

Så vad hände då? Jag vet inte riktigt. Inte alls något ovanligt, inte i dagens arbetsliv. Jag tror att det gick som i dendär sagan, ni vet. Hunden på katten och katten på råttan... Det är svårt att veta var det började, men jag uppfattade det som ett slags förtryck. Som började någonstans över mig och som rörde sig neråt, steg för steg.

Det handlade om det nya lönesystemet. Min chef hade talat med sin chef och blivit påmind om att nu är det dags igen. Varje arbetstagare skall försöka visa att det är just han eller hon som förjänar en extra belöning dethär året. Jag har sagt att jag inte har någon lust med det, men det går ju inte. Man måste. Utvärdera sig själv. Förr hade vi utvecklingssamtal, men nu är det pengar inblandade också.

Min chef hade talat med sin chef och nu kom hon in till oss. Ville att vi skulle tänka ut en lämplig tid, när vi kunde träffa henne enskilt och lägga fram vårt resultat. Hon inledde med att säga att hon vet att somliga känner motvilja mot dethär, men att det inte går att komma undan. Det är bara att försöka sitt bästa. Jag trodde att hon tänkte på mig, men nu är jag inte så säker längre. Alla verkade bli så ledsna. Ja, vi visar det ju på olika sätt. Min plikttrogna kollega genom att bita ihop tänderna ännu mera. Jag blev tyst denhär gången. Orkade bara inte komma med invändningar igen. Helt olikt mig satte jag bara undan papperen. Som om jag bara trodde att jag kunde glömma bort dem.

Jag tror att jag är den som är mest emot dethär. De andra är kluvna. Det heter att man inte skall vara så blyg att man inte vågar framhäva sig själv. Om de är upprörda, är det kanske mest för att någon annan får dedär pengarna. De märker kanske inte ens att de också blir ledsna. Att dethär är just ett sådant system. Som gör mänskor ledsna.

Jag tycker det är förnedrande. Att behöva skryta på sig själv. Det är som förr i världen. Man skall stå med mössan i hand för att få ett jobb. Om jag bara fick, skulle jag överlåta åt min chef att sätta dedär plus- och minustecknen. I smyg gör jag det också. Ungefär. Jag hör efter vad hon tycker och så stöder jag henne. Så tror hon att jag är med. Eller kanske förstår hon. Möjligen är det så att vi låtsas tillsammans.

Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, belöningar, belöningssystem, carulmare, debatt, förnedring, lönesystem, samhälle, utvärdering