Tankar om sex

Det är med blandade känslor som jag skriver dethär. Jag skäms över dehär fantasierna och brukar inte berätta om dem. De påminner alldeles för mycket om sadomasochism och det kan jag ju inte erkänna, att jag skulle vara sådan... Min motvilja är så stark att jag aldrig har provat något åt det hållet.

Men kanske håller jag på att ändra inställning. Inte så att jag funderar på att börja med det slaget av sexuella övningar. Det är jag nog för pryd för. Men ändå. Det sexuella är så stort inom mänskan. Jag tycks inte kunna välja bara det av min sexuella varelse som inte är så välanpassat och... hur är det man säger... politiskt korrekt. Inte utan att ta skada av det. Jag behöver kunna godta det andra också.

Därför skriver jag. I snart femtio år har jag funderat på dethär och nu skulle jag vilja veta hur andra tänker. Om någon känner igen sig. Visst är jag pryd, men jag tror att många andra är det ännu mera, vill inte ens tala med sig själva om dethär.

För dethär är tabu. Sex är en fara för samhället. I alla samhällen finns det regler för vad som skall vara normalt och därför är det så skamligt att avvika. Men kanske är det så att vi alla avviker. Jag har nästan börjat tro det. Det skulle vara en lättnad, håller ni med mig om det...?

Jag kan förstå dethär reglerandet. På sätt och vis. För sex är verkligen farligt, också för individen. Den sexuella varelsen har bara ett i sinnet. Den bryr sig inte ens om, ifall jag överlever. Om den fick sin vilja igenom, skulle den dra in mig i en cirkel av upphetsning och utlösning ända tills jag ligger död. Den har inget vett alls.

Den bryr sig inte om mitt liv - och ändå är den omistlig. Utan den kan jag inte leva. Om jag inte har kontakt med den, dör jag långsamt, förtvinar. Sexlusten och livslusten går inte att skilja åt. Jag måste ha min sexuella varelse med mig för att kunna skapa, för att veta vad jag längtar efter och vart jag går. Den är min längtan och min kärlek och det som håller mig igång. Kanske är det den som gör mig levande. Kanske är den Livet självt. Den heliga Anden. Brahman.

Det är så jag tänker. Det sexuella är. Livet är. Det är varken gott eller ont. Det bara är. Jag tycker om denhär tanken, men den är inte så lätt att leva med. Vart tog tryggheten vägen? Mitt stora jag rycker på axlarna, men jag är ju liten också och mitt lilla jag darrar. Mycket bräcklig, skriker det, och hoppas att det skall finnas en gudsfarbror däruppe som inte låter det regna småsten och bumlingar just på mig. För det skulle ju göra ont.

Dethär är motsatsen som jag tror ligger bakom det sexuella maktspelet. Jag är både stor och liten och det lilla hos mig vill bli beskyddat. Men mitt stora jag vill inte gå med på sådana barnsligheter, avvisar dethär behovet. Därför finns det ett tvång med i sadomasochismen. Det behövs för att jag skall kunna komma över mitt inre motstånd och låta mig själv komma till ro. För att spänningen inom mig skall lösa upp sig. För att jag skall få utlösning.



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: debatt, gud, kristendomen, erotik, erotiska fantasier, fantasier, sex, sexuella läggningar, sadomasochism