söndag 10 september 2006
Inledningar
Kort om dikten. Den är ett försök att säga att inget är sant som jag upplever. Vad jag lägger märke till om en annan person är inte vad den personen själv upplever. Vad jag ser beror på mig själv, på mina val och tolkningar...
Kort om drömmar. Jag tror ju inte på sanndrömmar, inte för min egen räkning i alla fall. Mina drömmar verkar bara berätta om hur jag ser på livet just nu. Ofta kan de ta fram något som jag bara har nuddat vid i vaket tillstånd, men andra gånger kan jag inte se att de gör någon som helst nytta. De upprepar bara det som jag redan vet och inte kan göra något åt. Lämna mig ifred, vill jag säga då.
Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn
Andra bloggar om: verkligt och overkligt
Speglar
Dendär halvfeta karln, han som jämt smilar upp sig. Hur är det med kärleken idag? Han är jag.
Den sura kärringen, hon som jämt måste ha rätt. Gud, sådana idioter det finns...! Hon är också jag.
Fyraåringen som vrålar, fast det bara är torsdag. Jag vill ha lördagsgodis! Härmar bara mig.
Den fula gubben, han som har slutat upp att tvätta sig. Du kan väl ge mig ett par euro? Jag jag JAG.
Gud i himlen, djävulen med horn och svans - min spegelbild.
Vart jag än ser, ser jag mig.
Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turnAndra bloggar om: dikter, speglar, verkligt och overkligt
lördag 9 september 2006
Mera blåsväder

Sedan blev det kanske ett uppehåll i blåsten...? I alla fall tänkte jag att dethär kan jag göra själv också - och så gjorde jag det...! Igen började det vina om öronen på mig, men jag tror inte jag kände mig så stolt. Det kan jag inte heller minnas. Genast började jag ju oroa mig också - hur jag skall få slut på dethär...?
Men jag var redan nästan vaken, så inte hade jag behövt oroa mig. Slutet på drömmen var nära.
Det tog en stund, innan jag kunde somna om. Kunde inte låta bli att fundera på denhär drömmen och hur den hängde ihop med förändringarna på jobbet. Det skall jag kanske återkomma till senare.
Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn
Andra bloggar om: andar, drömmar, förändringar, poltergeist, verkligt och overkligt
tisdag 5 september 2006
I skogens famn
Så gick vi ut i skogen, min vän och jag. Det hade regnat och doften var så stark. Träden doftade och jorden också. Min vän lade sig ner på marken, men jag var inte säker. - Marken är ju våt, sade jag. Jag blir säkert förkyld igen. Så han lät mig ligga ovanpå honom istället. Jag lät mig ligga på honom istället.Andra bloggar om: dikter, liten, omskött, skogen
måndag 4 september 2006
Sköt om mig
Det blev ju den lilla lösningen. Jag valde att inte börja studera, inte börja med något nytt igen. Istället lade vi om mina arbetstider. Nu skall jag arbeta bara tre dagar i veckan, sju timmar per dag. Jag skall bli omskött. Jag känner ett litet litet hopp. Kanske kommer jag verkligen att bli starkare, också fysiskt?
Hela staden skall ju vara med och ta hand om mig...! Ja, jag skall vara med i något som de kallar Tidig inblandning. Det är stadens nya modell för att stöda mänskor som inte orkar i arbetslivet. Ja, minsann! Jag behöver deras hjälp. Jag skall låta dem ta hand om mig som om jag var ett spädbarn - och jag skall bli så frisk, så frisk...!
Lite nytt blir det ändå. Det är stadens nya modell som det gäller. - Vi skall testa denhär, sade Mellanchefen. - Nej, tänkte jag, maktmänska som jag ju också är. Vi skall vara med och utforma den. Se till att den håller vad den lovar. Och vidare, med dendär förfärliga självsäkerheten: - Det är bra att jag är med, såhär i början...! Ja, det var alltså vad jag tänkte, inte vad jag sade.
Men detdär vill jag glömma nu. Idag vill jag inte vara på detdär sättet. Jag är utmattad igen, efter alla dehär senaste inläggen.
Idag vill jag vara liten bekymmerslös älskad omskött.
Idag vill jag vara det för all framtid.
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: arbetsliv, makt, svaghet, vila
söndag 3 september 2006
Målar dig
Blunda nu och känn, när jag målar dig en mandala. En röd blomma från naveln och ner mot könet...

Med torr pensel drar jag upp mitt motiv. Jag tror säkert du kommer att tappa andan...
Sedan doppar jag penseln. Den blir våt och lite kall - och plopp! nu spillde jag en droppe, kanske inte helt i misstag...
Nej, nej, stig inte upp! Färgen rinner ju ännu. Vänta och känn hur den stelnar, hur det drar i huden...
Åh, min älskare, blunda och känn. Njut som jag njuter...
Andra bloggar om: dikter, erotiska dikter, kroppsmålningar, mandalor
Svagheten dikterar
Nå, det har att göra med händelserna på jobbet. Jag ville ha en förändring till det bättre, för mig själv och förhoppningsvis också för de andra - och då behövde jag min psykos. Den blev helt enkelt aktuell igen.
Dessutom ville jag skriva om hur jag kände mig. Ja, när jag berättade om min psykos. Om denhär konstiga dubbelheten som jag har inom mig. Först maktkänslan. En känsla av säkerhet och berusning. Jag vet precis hur jag skall lägga orden för att få som jag vill. Sedan svaghetstillståndet. What goes up, must come down, skulle man kanske kunna säga. Det går inte att vara 'hög' hur länge som helst. En annan orsak var säkert att jag hade satt mig själv på spel. Jag visste ju hur sårbar jag gjorde mig genom att berätta om psykosen... Och det kunde jag inte heller låta bli att använda mig av: - Denhär veckan har jag haft fyra självutlämnande samtal, sade jag till mina chefer, och det känns i hela kroppen. Därför vill jag att denhär förändringen skall börja nu genast. Jag behöver vila nu.
Så blev det också. Med min svaghet dikterade jag villkoren. Kyligt, beräknande, nästan som om det inte skulle handla om mig.
Det låter hemskt, eller hur? - Men det var det inte...! Jag hade en varm känsla också. Jag tyckte om de som jag talade med. De tyckte om mig. Vi kände att vi gjorde något bra tillsammans.
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: arbetsliv, förändringar, makt, svaghet
Den gudomliga sjukan
För det är ju som jag säger. Det som hände 1998 påverkar mig fortfarande. Psykosen förändrade mitt liv och fortsätter att göra det. Ja, inte själva sjukdomen, förstås, men detdär att jag kunde besegra den. När jag hade gjort det, när jag hade besegrat mig själv, då började mitt nya liv. Det visste jag förstås inte, först såg jag ju bara mörker. Men förutsättningarna var redan uppnådda. Jag hade gett upp allt hopp om att kunna förhandla med 'mina andar' och på det sättet tagit tillbaka makten över mitt liv. Visserligen ville jag inte ha dethär livet, det verkade ju helt helt värdelöst, men jag hade ändå fått tillbaka min integritet. Det värsta var över.
Snart började jag må bättre också. Livslusten kom tillbaka. Jag minns en tidig gnista. Jag satt på trappan, drack en kopp kaffe och kände solvärmen mot min hud. Dethär är skönt, tänkte jag till min egen förvåning. Det var på det sättet som livet återvände, genom små enkla ting. Fortfarande är jag mycket förtjust i den sortens njutningar... Så började det, sedan fortsatte det bara. Steg för steg. Jag började må bättre och bättre. Ett tag hade jag liksom en lista i huvudet, där jag prickade för mina framsteg. Jaha, minns jag att jag tänkte. Nu vågar jag ta fram gitarren igen...
Visst sökte jag hjälp också. Jag blev ju så trött av alla förändringar att jag måste bli sjukskriven då och då. År 2000 började jag gå i terapi också, men jag kan inte säga att jag hade så stor nytta av det. Jag kunde inte komma ifrån känslan att jag visste betydligt mera om psykoser än min läkare. Han hade bara läst om dem, men jag hade ju studerat dem inifrån. Jag visste precis vad en psykos var för något - varför den uppkom, hur den skulle besegras. Fortfarande tycker jag nog att psykiatrin är ganska hjälplös mot denhär sortens sjukdom, framför allt för att den inte förstår att mänskan också är en andlig varelse.
Faktiskt visste man bättre förr. Visste ni att psykosen brukar kallas den gudomliga sjukdomen? Och i Ryssland kallades galningar för gudsdårar? Det säger ganska klart ut vad det är fråga om. En andlig kris... Ja, jag tror nästan att man måste bli andlig för att kunna vinna över en psykos. Annars kommer den väl bara igen och igen, som en ouppfylld längtan.
Men vad var det egentligen jag skulle komma fram till? Jo, just det. Nu, snart tio år efteråt, upplever jag fortfarande att jag förändras och förändras igen. Det andliga inom mig blir bara starkare och jag har så mycket skaparlust att jag inte vet vad jag skall göra av den. Jag kan ju bara göra en bråkdel av allt som jag har lust till. Faktiskt tror jag att det är det som gör mig trött, som orsakar dehär svaghetstillstånden. Jag försöker hinna med för mycket... Ja, det och så denhär långa tiden av inre förändringar...
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: arbetsliv, gudomliga sjukan, förändringar, gudsdårar, psykoser
Psykos på egenhand
Jag fick själv ta itu med min sjukdom, verkligen leva mig igenom den. Det var jag som först tänkte tanken att dethär kan vara en psykos, som ställde diagnosen. Mina anhöriga förstod det inte. Min mamma tror kanske fortfarande att jag var besatt av andar. Hon kan ju läsa om det i Bibeln. Min pappa trodde att jag var deprimerad, precis som han hade varit. Ja, för det gick ju att kontakta mig. Jag var ju aldrig helt inne i psykosen. Det var mera så att jag på olika sätt försökte förstå vad som hände, experimenterade med olika tolkningar. Först efter ett års tid kom jag till den punkt, då jag slutligen kunde godkänna att jag hade 'inbillat mig' alltsammans...

Det var inte någon lätt sak, skall jag säga. För att göra det måste jag först ändra verklighetsuppfattning, förstå att verkligheten inte är något som finns utanför mig själv utan att jag själv är med och skapar den. Dessutom, vilket säkert är ännu svårare, måste jag tacka nej till den stora roll som psykosen hade gett mig. Först en hedersam roll, sedan allt mera tragisk, men fortfarande stor. På slutet var det bara skam och äckel, men jag tvekade ändå. Jag ville ju att det skulle vara någon mening med allt mitt lidande...
Där tog psykosen slut. Jag gav upp alla krav på storhet och accepterade att jag bara var sjuk. Det är priset för att vinna över en psykos. Jag segrade, men det var en Pyrrhus-seger. De egna förlusterna var enorma. Nu kom depressionen. Jag ville ingenting längre, inte ens leva. Men dö ville jag inte heller, vågade jag inte. Det fanns ju en möjlighet att mitt medvetande skulle överleva döden. Jag skämdes över mig själv. Jag vågade inte måla, inte röra gitarren, jag visste att jag var för dålig. Ja, förstå mig rätt - jag skämdes för att göra det i mitt eget sällskap...! Jag äcklades över mig själv. Allt det äckliga som jag hade gjort med mig själv i mina desperata och lönlösa försök att beveka...
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: arbetsliv, förändringar, psykoser, pyrrhussegrar
lördag 2 september 2006
Ingen bra konstellation
Såhär kunde det ju inte fortsätta. Det var det jag insåg - och det gör väl ni också...? Dethär var ingen bra konstellation. Om den fick bestå, skulle stämningen på min avdelning bli ännu sämre. Alla skulle lida av det, också mina arbetskamrater, men allra mest jag. Den som hela tiden ställer till besvär...
Så jag gjorde vad jag kunde. Eftersom jag inte har inte den ställningen att jag kan bestämma på vilket sätt vi skall spara, skrev jag ett brev istället, adresserat till alla mina tre chefer - till Stora chefen, till Mellanchefen och till Lilla chefen, som är min närmaste förman och alltså en av mina arbetskamrater. Jag berättade om mina svaghetstillstånd och hur de påverkade stämningen på min avdelning, ungefär i samma ordalag som jag har gjort här. Vi kan inte fortsätta på dethär sättet, skrev jag och föreslog två lösningar också. Antingen skulle jag börja studera igen eller också kunde vi ändra på min arbetstid, lägga om den och göra den ännu lite kortare.
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: arbetsliv, makt, svaghet
Inget att gnälla för
Jag skall berätta lite om vad som har hänt - ja, på min arbetsplats, då. Första dagen, när jag kom tillbaka från semestern, kände jag mig sjuk. Jag visste inte riktigt vad det var, om det var en förkylning eller bara ett annat svaghetstillstånd. Jag har ju så många, alla lite olika. Men jag kände mig verkligen dålig - yr, illamående och svag på något sätt. Det var en sådan ansträngning att samla tankarna. Och det var så pinsamt. Första dagen efter semestern! Jag borde ju vara frisk, utvilad. Att klaga nu var som att säga att nu börjar det igen. Det skall bli precis som förra året. Räkna inte med mig...!

Jag vet inte vem som blev mera besviken, jag eller mina arbetskamrater. Första dagen kunde jag i alla fall inte tala om det. Andra dagen visste jag att det var en förkylning och då berättade jag. Förstod ju att jag var tvungen, att jag inte kunde klara denhär veckan utan att vara borta från arbetet. Men jag gick inte till företagshälsovården, tänkte att jag kunde ta ut mina övertidstimmar istället. Jag kunde göra kortare arbetsdagar, bara sköta min del av kundtjänsten, inte belasta de andra. Och så kunde jag kanske bli ledig i slutet av veckan istället. På fredag har vi ju inte så mycket kundtjänst.
Men när det blev slutet av veckan och jag skulle gå till företagshälsovården, verkade de andra tycka att jag redan borde vara frisk. Jag såg inte särskilt sjuk ut. Sådana där små förkylningar är väl inget att gnälla för...
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: arbetsliv, dubbelhet, förkylningar, makt, semester, svaghet
fredag 1 september 2006
Lättnadens suck
Fast det gör inte så mycket. Jag har ju fyra lediga dagar framför mig. Nu kan jag ju vila...
...och genast som jag har tänkt det, kommer förkylningen tillbaka. - Jaha. Så bra. Så du har tid med mig nu, säger den. Men det har jag ju inte. - Jag vill vara ledig. Jag vill ha roligt. Leka! Skapa!
Jag virar en yllehalsduk kring halsen och en yllepläd kring kroppen och medicinerar med allt som jag har. Säger en besvärjelse också: Jag lovar att jag inte skall stressa. Jag tar visserligen Coldrex nu, men jag lovar att ta det lugnt. Så skona mig. Inte mera förkylning. Låt mig få må bra...
Känns det igen? Man tänker att nu kan jag slappna av - och så blir man sjuk...!
Men kanske ändå inte. Inte denhär gången. Känner jag mig inte redan lite bättre...?
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: avslappning, förkylningar, krämpor
torsdag 31 augusti 2006
Porslinsvas med krut
Vad är det då jag håller på med? Jag vet inte hur jag skall skriva det. Det berör ju andra mänskor också. Men jag har ändrat på mycket denhär sommaren. Saker har upprört mig och så har jag bara satt igång med att göra något åt dem, utan att egentligen tänka så mycket. Det har gått så förbluffande enkelt. Först på erotikens område, nu i fråga om arbetslivet. Plötsligt har jag fått en helt annan situation, till min egen förvåning. Jag känner mig så mäktig på något sätt (makt=kunna). Så mäktig att jag nästan blir rädd för mig själv. Jag är rädd för att inte kunna klara av allt det nya. Att jag inte är stor nog för det...På samma gång är jag ju denhär lilla trötta mänskan. Krasslig nästan jämt. Hur kan jag vara så... modig? Hur tror jag att denhär bräckliga kroppen skall orka med alla förändringar...? Jag känner mig som en porslinsvas fylld med krut. (forts.)
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: förändringar, krut, makt, porslin, vaser
D-vitaminstinn...!
Solsting, skrev jag i en kommentar alldeles nyss. Jag har fått för mycket sol. Jag har laddat upp så mycket solenergi att jag inte vet vad jag skall göra av med eländet. Allt måste jag peta på, förändra. Är det D-vitaminet som gör det? Adrenalinstinna hannar, brukar man säga. Men jag tror bestämt att jag är D-vitaminstinn...!
Jag undrar om jag alls är en mänska? Jag kanske är en växt istället, ett träd eller en blomma. Kanske en brännässla. Skulle det inte vara typiskt, om jag var just en växt av det slaget? Brännande. Nyttig, men osmaklig. Usch...! Fast det var ju inte det jag ville säga. Det var bara det att jag idag hade en sådan stark känsla av att jag hör ihop med livet på jorden, med årstidernas gång. Det var förstås det som fick fick mig att tänka på växter. Som mänska gör man ju själv, vill åtminstone tro det, men jag kände mig så tillhörig, så beroende av jordens rörelser. Ja, ungefär såhär: Under våren steg saven inom mig, vare sig jag ville det eller inte. Under sommaren skedde någon slags mognad och nu till hösten är det dags för skörd. Det som har växt har nått sin fulländning. Det är väl därför som jag handlar, tänker jag mig. Till min egen stora förvåning märker jag att jag handlar...På förmiddagen, just när jag tänkte detdär, gick en rysning genom kroppen på mig, rätt upp i huvudet. Jag brukar ha sådana där ibland, som ett svar på vissa slags tankar... Glada tankar, kanske. Eller speciella. Nej, inte vet jag riktigt vilka slags tankar. Jo, kanske ändå. Tankar som är fyllda av en stark energi. Kanske brukar ni också ha sådana rysningar...? Det känns behagligt, när det händer. Nästan sexuellt.
Jag skrattade, när jag rullade (rullskridskor) till jobbet. Vad kommer nu att hända? Om jag, som är så gammal och trött, blir på dethär sättet, vad kommer att hända med alla andra mänskor? De som är pigga och friska. Efter en sådan här solig sommar kan ju vad som helst hända. Hela Norden är full med D-vitaminstinna mänskor. Vad kommer de att ta sig till detta år? Måste vi räkna med nya vikingafärder...?
Gud bevare oss för nordmännens raseri...!
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: D-vitamin, D-vitaminstinn, förändringar, höst, makt, naturen, skördetid, sol, sommar, årstider, årstidsväxlingar
måndag 28 augusti 2006
Förevändning (56)
an kunde ju ana det. När han såg på Hariberth, så kände han det på sig. Något skulle hända. Något obehagligt, fast han såg så fin ut... Eller kanske just därför? Kanske skulle han börja se det som ett varningstecken, detdär? Är det inte just när det börjar lysa om honom, som faran är som störst? När han får dendär blicken. Då kan väl ingen veta vad som kommer att hända. Inte Hariberth själv heller, skulle han tro.Men han gjorde ju inget. Det var ju bara en känsla, detdär. En känsla bland många andra. Det var ju så mycket dendär kvällen. Så mycket som rörde på sig. Inte hann han fundera över detdär. Inte skulle det väl ha varit någon nytta med det heller. Vad skulle han ha kunnat göra egentligen? Stiga upp och gå därfrån...? Nej, och i nästa stund hade han ju redan glömt bort alltsammans. Då var han bara tacksam för att Hariberth var där. Det var nog Wiba också, om han inte misstar sig. Båda två talade de ju mest med Hariberth. På det sättet slapp de ju tala med varandra och det blev ändå ett slags samtal.
Det började med en fråga från Wiba. "Vad är det, Hari? Har du bekymmer, när du har blivit så vit i håret?" Han kunde nog förstå att hon undrade. Det vita hade kommit så snabbt. Sist hon såg sonen, hade han kanske ännu varit helt mörk.
Hariberth visste inte vad han skulle svara. Det kunde han se på honom. Han såg ut som om han behövde tänka. Men Wiba kunde inte vänta, stod väl inte ut med det. "Inte är det väl min bror som är så besvärlig?" kastade hon ur sig. "Jag har visst aldrig förstått honom, men ni två brukar ju komma överens..." Nej, hon försökte inte pika honom. Det förstod han då också. Det var bara det att hon måste bara säga något, fylla ut tystnaden, och så kom detdär. Visst gav hon Hariberth en början, men han skyller inte på henne. Om han känner den gossen rätt, skulle han ändå ha fått sagt precis det han ville. Han skulle nog ha kommit på en annan förevändning.
Andra bloggar om: aningar, familjer, förevändningar, förändringar, middagar, misstag, släktingar, varningstecken
onsdag 23 augusti 2006
Finklädd (55)
Men Hariberth. Han verkade inte så spänd. Han var nog den som klarade sig bäst denhär kvällen. Ja, i alla fall i början. Då verkade han ju precis som vanligt... Nej, kanske inte som vanligt. Det var inte det rätta ordet. Så spänd var han väl inte, men det var ändå något särskilt med honom. Inte var han som han brukade.
Så fin han är, minns han att han tänkte. Han trodde att han tänkte på kläderna. För en gångs skulle hade han ju klätt upp sig. Tagit på sig bertholdska finkläder. Men kanske var det inte bara det. När han tänker på det, var var det ett och annat som fattades. Jackan och byxorna satt för löst och dessutom var det något annat också. Jo, färgen. Den var alldeles för ljus. Ingen bertholdsk man skulle välja en sådan färg... Det var fel, men ändå rätt. Rätt för Hariberth. Det borde ha sett löjligt ut, men det gjorde det inte. Inte alls. Han såg fin ut. Just dendär klädseln tog fram något inom honom. Han skulle nästan vilja säga att det lyste om honom.
Fast nu blir han osäker igen. Kanske hade det inte alls med kläderna att göra? Han minns ju hur det lyste i ögonen på honom... Hariberth var ju annorlunda på det sättet också. Han var vuxen, men ändå kunde han se så lycklig ut. Som en barnunge som just skall få en gåva. Med den blicken i ögonen kunde han väl dra på sig vad som helst och ändå se fin ut.
Andra bloggar om: avslappad, barn, barnslig, familjer, fin, finklädd, finkläder, kläder, lycka, lycklig, middagar, misstag, spänd, utseende
måndag 21 augusti 2006
Blommor och bin


Andra bloggar om: bilder, blommor, blommor och bin, fjärilar, fotografier, foton, flugor, insekter, rabatter
söndag 13 augusti 2006
Halstäppa (54)
Nej, lätt skulle det inte bli. Det förstod han nog. Men det kunde ju hända att han överdrev. Det behövde ju inte bli precis som han hade tänkt. Något hade hänt, något hade rört på sig. Javisst. Men det kunde väl gå tillbaka, lägga sig till ro igen... Jo, han försökte tänka på det sättet också och det var väl inte så dumt. Såhär i efterhand vågar han kanske säga det. Inte vet han vad som hände egentligen. Han är ju ingen tankeläsare. Men det blev lugnare. När deras middag var över och Wiba hade rest, då lade sig uppståndelsen. Det tog sin tid. Några dagar eller kanske någon vecka. Man ville väl vänta och se om det skulle hända något mera. Men sedan blev det lugnare. Känslorna lade sig och folk blev vanliga igen. Detsamma gällde för honom själv också - och Paollo! Till och med köksmästaren lugnade ner sig.
Han borde ju ha sett dem. Om Paollo hade sett dem under dendär middagen, då skulle han nog ha förstått. Han hade inte inte behövt hetsa upp sig. Det var inte något stort på gång. Händelserna för tjugo år sedan var inte alls bortglömda. De talade ju inte om dem. Varken han eller Wiba ville tala om dem. Men ändå fanns de ju där, som luften ungefär. Osynlig, men ändå så närvarande. Ja, luften var ett bra ord. Det verkade ju precis som om det var där de fanns. Det kunde man faktiskt få för sig. Den blev ju så tjock. Så besvärlig att andas. Hela tiden kändes det som om något skulle fastna i halsen på honom. När han talade och när han försökte äta också... Många gånger hann han ångra sitt beslut. Varför hade han gått med på dethär? Han hade ju anat hur det skulle bli, så varför sade han ja? Vad hade han inbillat sig egentligen...?
Andra bloggar om: andnöd, familjer, förlåtelse, förändringar, gemenskap, halstäppa, inflytande, leenden, middagar, misstag, samförstånd, smicker, stämningar
lördag 12 augusti 2006
Skärande vackert...
Det var med sådana tankar som jag körde till sommarstugan denhär gången... Och hur känner jag mig nu? Nu har vi varit tillsammans sedan i måndags. Det är fyra dagar - och mycket förvirrade känslor. Först nu känner jag att jag börjar bli klar igen. Jag kan se vad som har hänt under dehär dagarna. Se vad jag ville och hur det blev.
Jag ville ju så mycket... Nej, inte var det väl så mycket...? Jag ville ju bara ha kontakt med henne. Att hon skulle kunna känna hurudan jag är, innerst inne. Känna min själ. Hur nära vi är varandra, bortom allt bråte. Och att hon skulle förstå hur mycket jag älskar henne. Egentligen. Det skulle göra henne glad och nöjd. Hon skulle känna att hon har lyckats. Med sitt liv och med allt. Hon skulle veta att allt är precis som det skall vara. Att allt är bra...
Jag måste nästan skratta, när jag läser dethär. Ville jag bara det? Inget annat...? Skulle vi inte gå in i Nirvana också, hand i hand...!
Och hur har det varit? Vi har inte grälat. Ingen av oss har väl sagt ett ont ord till det andra. Men ändå har det varit mycket smärta... Kärlekssorg! Jag vill ju så gärna nå fram till henne, men det kan jag inte. Hur mycket jag än försöker... Eller kanske ändå...? Vi hade ju en stund tillsammans som kändes ganska bra. Ett litet litet möte... Men sedan blev jag för trött. Jämt blir jag för trött. Jag är ju van med det, men kanske gick det till och med fortare än vanligt. Det är så litet som hon säger som verkligen intresserar mig. Därför också blir jag så trött.
Jag skulle vilja, men jag kan inte. Hur jag än försöker. Därför gör det ont. Därför blir jag trött också - och sjuk. Jag blev faktiskt sjuk här en kväll. Febrig. Yr. Utmattad. Jag är nästan säker på att det var ansträngningen att försöka nå fram. Efter det förstod jag att jag måste ge upp. Då blev jag frisk igen...
Jag undrar hur det känns för henne? Kanske känner hon precis som jag? Kanske försöker hon precis lika mycket, gör sitt allra bästa för att nå fram till mig? Det skulle jag vilja fråga henne, om jag vågar. Det skulle kunna missförstås. Få henne att känna att hon inte duger - eller att jag inte gör det. Du är ju så konstig, skulle hon kunna säga...

Min lilla glimt av havet. Fyra undersköna dagar och så farväl. Till mamma. Till havet. Till smärtan.
onsdag 9 augusti 2006
Hemma igen
Jag skulle råda till stor försiktighet. Titta åt ett annat håll. Vem vet vad hon använder detdär andra ögat för...?

Och vad ville jag säga med detdär? Kanske bara att jag är hemma igen, men att jag inte får något gjort. Skrivet, menar jag. Dessutom ger jag en antydan om orsaken. Erotisk oreda. Har ni någonsin haft en släng av det...?
Ja, och så ville jag visa ett halvt foto av mig själv. Skära bort ännu en bit av min anonymitet.
