Turn, turn, turn

Ännu ett inlägg i denna kategori (verkligt och overkligt). Sedan får det räcka. Efter dethär skall jag bara skriva små små inlägg, lättsamma och trevliga, med vackra bilder... Tror jag.

Det blev lite för mycket, har jag ju antytt. När jag hade berättat om psykosen, på jobbet och här på nätet, då kände jag mig så öppen på något sätt. Dörren in till mig stod vidöppen och vinden blåste i mig. Jag ville stänga, men visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Jag kände mig svag, darrig. Fast jag tyckte att jag var så cooool, när jag berättade, tog det ändå på. Jag hade lämnat ut mig själv, fast jag inte ville låtsas om det... Lämnat ut mig själv. Det är kanske inte heller rätt ord? Inte åt mina arbetsgivare i alla fall. Jo, jag visade dem ett stort förtroende, men inte upplever jag att jag är i deras händer. Jag finns hos mig själv. Jag har en trygg och fast känsla inom mig. Jag klarar av dethär... Om jag lämnade ut mig, då var det mera till förändringen. Jag öppnade mig för förändringens vind, lät den blåsa igenom mig.

Jag har en känsla av att när man gör det, när man öppnar sig för förändringar, då händer det något med... ens energifält. Ja, jag tror jag skall använda det ordet, fast jag egentligen ogillar att låta mystisk. Men jag vet inte något bättre. Det kändes alltså som om mina energifält skulle ha trasslat till sig, som om dendär vinden skulle ha skapat oreda bland mina energimönster, som om det var därför som jag var så svag och darrig. Därför ville jag sluta om mig, stänga dörren och få ett snabbt slut på blåsten. Men jag visste inte riktigt hur.

Jag försökte med att gå ut i skogen, trodde att jag kanske kunde få kraft från jorden själv. Och jag försökte med att låta en vän hålla om mig, låta honom ge mig kraft. Ingendera lyckades. Det doftade gott i skogen och vi hade en rar stund tillsammans, min vän och jag, men inte blev jag starkare av det.

Vad som till sist hjälpte är ganska intressant. Det var inte nytt för mig. När det hände, tänkte jag att dethär visste jag ju redan. Jag hade bara glömt bort det. Fast inte vet jag om jag skulle ha haft så stor nytta av att minnas. Om jag skulle ha kunnat frammana denhär känslan, innan den verkligen kom. Kanske?

Nåja. Vad som hände var att jag blev lite otålig. Med ens kände jag en liten liten avsky för det som jag hade gjort. Att jag bara iddes...! Jo, förändringen var väl bra, men varför så mycket ståhej...? Egentligen är det ju nästan inget som har hänt. Om jag nu nödvändigtvis måste berätta det, så skulle jag ju ha kunnat säga det på fyra rader. Vilket tidsslöseri! Det finns ju så mycket roligare saker att hålla på med... Och vips kom min energi tillbaka. Dörren slog igen och vinden slutade blåsa. Jag var för mig själv igen, ensam och utanför världens rörelser. Haha, tänkte jag, belåten. Nu kan jag göra vad fan som helst. Nu skall jag ha roligt. Jag bryr mig inte ett skit...

Gud, vad det var skönt! Jag kände mig så hel igen! Enstörig halvskum liten, men hel. Lycklig.

Och som så ofta fick jag en sång i huvudet. Turn turn turn. For everything there is a season...

Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: energifält, förändringar, liten, stor, turer i dansen, verkligt och overkligt