Ta plats

Ännu något om min rädsla. Den fanns ju med i drömmen också. Jag fick det att börja blåsa, men jag kunde inte (i motsats till Jesus!) stilla stormen.

Det är en ganska bra beskrivning av hur jag ser på livet just nu. Jag vill gärna ha förändring, men inte för mycket på en gång. Det är viktigt att jag själv får ha kontrollen, säga stopp när det behövs - och jag är lite rädd för att det inte skall lyckas.

Denhär bloggen passar bra in i det resonemanget. Jag började i julas med att berätta om mina sexuella fantasier och vad jag tror om dem. För första gången gick jag ut med dehär delarna av mig själv. Sedan började jag lätta på min anonymitet, lite i taget. Meningen var att min inre och yttre värld långsamt och försiktigt skulle närma sig varandra. Det igen hoppades jag skulle ge mig ett allt bättre flöde, från det inre till det yttre. Att min yttre värld allt mer skulle börja likna min inre, forma sig efter den - så att jag äntligen kan börja ta plats i denhär världen...! Jag vill leva det som är jag. Jag vill delta. Jag känner att jag har något att ge. Jag är innerligt trött på att vara hemlig...!

Ändå blev det lite mera än jag hade tänkt. Jag hade inte tänkt berätta om psykosen, vare sig på jobbet eller här. På jobbet väger jag mina ord - och här orkade jag bara inte. Jag skämdes inte eller så, jag är ju nästan lite stolt över min psykos! men jag tänkte att det skulle bli så mycket att skriva - och på sätt och vis höll jag redan på att berätta, i romanform.. Men så hände det i alla fall. Inte som jag hade föreställt mig, När jag till sist berättade så var det inte bara om psykosen utan om något mera. Den ingick i ett större sammanhang. Dethär sammanhanget. Det sammanhang som handlar om att förändra. Att ändra på den yttre världen så att den passar bättre i hop med den inre.... Att det gick som det gick passar egentligen så väl in med dehär tankarna att jag nästan tror att jag hade planerat dethär också...

I alla fall har jag inte något emot det. Jag börjar bli van. Det känns inte så farligt att vara dendär mänskan som har dehär sexuella fantasierna och som också hade en psykos år 1998. Jag är en knäppis, skall jag börja säga, med ett småleende. Det är därför som jag inte kan arbeta heltid. Det förstår ni väl att det tar på att vara en knäppis...!

Jag kommer att tänka på en rad i en sång av Bo Kaspers orkester: Och kör vi ihjäl oss, så gör vi det med stil...! :)

Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: delaktighet, förändringar, knäppisar, psykoser, sexuella fantasier, stolthet, verkligt och overkligt