Vinden svag och nästan ljum. Jag står på balkongen eller mitt i livet. Allt känns så verkligt. Så smärtsamt och så verkligt. Jag är med, en del av livet - och jag har misslyckats. Jag nådde inte fram.
Vad gjorde jag för fel? Hur blir det nu? Sade jag för mycket - eller för lite? Var finns jag - och var börjar hon? Jag vet inte. Förlåt. För säkerhets skull, förlåt.
Andra bloggar om: misslyckanden, natt, tankar
fredag 22 september 2006
Natten är svart
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
hur kan man veta att man har misslyckats? Det går väl egentligen inte, man kan göra som man inte tänkt, men inte misslyckas med livet, väl?
SvaraRaderaNu verkar det gå bra att kommentera:)
Undrar samma som Bless. Inte har du misslyckats? Vem bestämmer det? Du eller nån annan?
SvaraRaderaMeningen med livet är livet självt...
Nej, jag vet att ni har rätt, båda två.
SvaraRaderaJag kände mig bara så ledsen, att vi inte kunde komma till en gemensam ståndpunkt. Vi hade ett gräl på jobbet.
Eller en animerad diskussion, kommer jag att tänka på. Vilket uttryck! :)
Inte en gemensam ståndpunkt. Det var fel ord. Det är inte så nödvändigt. En förståelse för varandras synpunkter. Att ingen behöver gå hem och känna sig sårad och missförstådd. Men så blev det alltså inte...
SvaraRaderaPiu, det är tråkigt och ganska vanligt. Men jag tycker att jag kan distansera mig bättre från det nu för tiden och inte bli så privat, eller vad man ska kalla det.
SvaraRaderaIgen handlar det väl om tillit...
SvaraRaderaJag kan inte tänka att allt bara beror på mig. Att det är jag som har dehär förändringarna på jobbet i min hand. Som skall se till att de händer på ett sådant sätt att alla hela tiden känner sig nöjda och glada...
Har man tillit, kan man väl också distansera sig. Tänka att man gjorde sitt bästa, även resultatet inte blev så bra som man hade tänkt sig...