Sockerskålen

Drömmen och dikten. Båda, skulle man kunna säga, vill komma åt detdär som vi vanligen kallar verkligt. I drömmen skapar jag verklighet, lite till min egen förskräckelse. Med dikten säger jag att vi kan välja vad vi ser. Jag skulle inte ha behövt tänka just på detdär sättet om mina medmänskor. I varje ögonblick finns det många sinnesintryck att välja bland och ännu flera möjligheter till tolkningar.

Måste det vara på det sättet? Ibland längtar jag tillbaka till mitt tidigare synsätt. Det hade sina brister, det höll mig kvar i psykosen, men det hade sina fördelar också. Allt var så enkelt och klart. Där var jag och runtom kring mig var världen. Verkligheten. Allt som jag upplevde, som jag såg eller hörde, som jag tog i eller luktade på - det fanns. Det var var ingen tvekan om det. Det kändes tryggt... Nu känns det ibland som om marken skulle gunga under fötterna på mig. Jag tar små små försiktiga steg. Är det klokt att gå åt dethär hållet? Kommer jag att sjunka eller håller marken? Är jag på rätt väg...? Verkligheten har blivit något subjektivt, något som beror på mig. Kan det vara riktigt...?

Ibland är jag rädd att jag är i psykos nu också. Dethär subjektiva draget - det finns ju i psykosen också. På ett sätt är det inte så stor skillnad mellan nu och hur jag såg på världen, medan jag var i psykos. Man skulle kunna säga att jag bara bytte ut en psykos mot en annan - med bättre innehåll... Nej, förresten. Nu trasslar jag in mig. Psykosen uppstod ju för att jag såg på verkligheten som något utanför mig själv. Det är bara när jag ser tillbaka, med dethär nya synsättet, som jag kan upptäcka det subjektiva draget. Att jag skapade en egen verklighet, min egen mardrömslika värld.

Det var ju bra att jag fick det utrett. För jag tyckte inte om denhär likheten mellan psykosen och det sätt som jag nu ser på verkligheten. Snart tio år efteråt är jag fortfarande livrädd för att jag skall hamna i något liknande igen...

Nej, jag behöver väl inte vara rädd. Psykosen bygger på ett objektivt synsätt. Jag - och världen. Jag erfar den med mina sinnen. Den är skild från mig. Dethär nya synsättet är subjektivt. Jag väljer och tolkar, bygger upp min verklighet. Det är så det går till. Så länge som jag har tillräckligt mycket kärlek, till mig själv och till andra, kan jag omöjligt bygga upp en psykos... Ja, det skulle vara en kärlekspsykos i såfall... Ja, nu kommer jag ändå till dendär likheten. Från min nya utblick blir ordet psykos ganska meningslöst. Det skulle kunna stå för alla möjliga subjektiva skapelser - eller också bara för sådana som är skadliga, som man skadar sig på.

Jag förstår nog, om ni tycker dethär är trist och trassligt. Vem annan än en mänska som har varit i psykos kan bry sig så mycket om vad som är verkligt...? Jag minns en grundbok i filosofi. Där var det någon som sade ungefär såhär: Jaja. Ni kan grubbla som ni vill, men ändå är det inte en enda av er som tar fel, om ni sitter vid ett kaffebord och någon ber er räcka över sockerskålen...!

Och det är väl skönt! Jag tänker ibland (bear up!) att jag ändå inte är så ensam. Att det finns en gemensam verklighet också, inte skild från oss själva, men som vi har skapat tillsammans. Till största delen tror jag att det är en bra skapelse också, att det är därför som den har överlevt. Till den hör sockerskålar och kafferep och samarbete och gemenskap... Det är en tröstande tanke, tycker jag, när marken börjar gunga. Det mesta av det som jag var van att lita på, det finns fortfarande kvar. Stämmer fortfarande.



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: förändringar, psykoser, sockerskålar, tröst, verkligt och overkligt