Den gudomliga sjukan

Ja, jag berättade om psykosen. Inte såhär detaljerat, men ändå. Jag försökte få dem att förstå hur mycket en sådan här sjukdom förändrar en mänska. Det blev ganska abstrakt. Säkert förstod de inte hälften av vad jag sade, men det hjälpte ändå. Ordet psykos är övertygande. Det har ju en sådan stark laddning. Jag visste ju det, det var därför som jag började tala om den, som jag tog upp och dammade av min gamla psykos. Jag var beräknande, men inte oärlig.

För det är ju som jag säger. Det som hände 1998 påverkar mig fortfarande. Psykosen förändrade mitt liv och fortsätter att göra det. Ja, inte själva sjukdomen, förstås, men detdär att jag kunde besegra den. När jag hade gjort det, när jag hade besegrat mig själv, då började mitt nya liv. Det visste jag förstås inte, först såg jag ju bara mörker. Men förutsättningarna var redan uppnådda. Jag hade gett upp allt hopp om att kunna förhandla med 'mina andar' och på det sättet tagit tillbaka makten över mitt liv. Visserligen ville jag inte ha dethär livet, det verkade ju helt helt värdelöst, men jag hade ändå fått tillbaka min integritet. Det värsta var över.

Snart började jag må bättre också. Livslusten kom tillbaka. Jag minns en tidig gnista. Jag satt på trappan, drack en kopp kaffe och kände solvärmen mot min hud. Dethär är skönt, tänkte jag till min egen förvåning. Det var på det sättet som livet återvände, genom små enkla ting. Fortfarande är jag mycket förtjust i den sortens njutningar... Så började det, sedan fortsatte det bara. Steg för steg. Jag började må bättre och bättre. Ett tag hade jag liksom en lista i huvudet, där jag prickade för mina framsteg. Jaha, minns jag att jag tänkte. Nu vågar jag ta fram gitarren igen...

Visst sökte jag hjälp också. Jag blev ju så trött av alla förändringar att jag måste bli sjukskriven då och då. År 2000 började jag gå i terapi också, men jag kan inte säga att jag hade så stor nytta av det. Jag kunde inte komma ifrån känslan att jag visste betydligt mera om psykoser än min läkare. Han hade bara läst om dem, men jag hade ju studerat dem inifrån. Jag visste precis vad en psykos var för något - varför den uppkom, hur den skulle besegras. Fortfarande tycker jag nog att psykiatrin är ganska hjälplös mot denhär sortens sjukdom, framför allt för att den inte förstår att mänskan också är en andlig varelse.

Faktiskt visste man bättre förr. Visste ni att psykosen brukar kallas den gudomliga sjukdomen? Och i Ryssland kallades galningar för gudsdårar? Det säger ganska klart ut vad det är fråga om. En andlig kris... Ja, jag tror nästan att man måste bli andlig för att kunna vinna över en psykos. Annars kommer den väl bara igen och igen, som en ouppfylld längtan.

Men vad var det egentligen jag skulle komma fram till? Jo, just det. Nu, snart tio år efteråt, upplever jag fortfarande att jag förändras och förändras igen. Det andliga inom mig blir bara starkare och jag har så mycket skaparlust att jag inte vet vad jag skall göra av den. Jag kan ju bara göra en bråkdel av allt som jag har lust till. Faktiskt tror jag att det är det som gör mig trött, som orsakar dehär svaghetstillstånden. Jag försöker hinna med för mycket... Ja, det och så denhär långa tiden av inre förändringar...



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, gudomliga sjukan, förändringar, gudsdårar, psykoser