Jag kan, jag vill

Jag ser två vägar ut ur psykosen. Den ena vägen skulle man kanske, bara delvis på skämt, kunna kalla demokratisk... Vi röstar om vad som är verkligt. Det som de flesta erfar med sina sinnesintryck är det som får bli vår verklighet. Tja...?

Som ni kanske förstår var det inte den vägen som jag valde. Jag kan inte uttala mig om hur det skulle kännas att tänka på det sättet. När jag till slut lämnade psykosen, så var det för att jag fick nog. Jag kom till en punkt där vad som helst - och jag menar verkligen vad som helst - var bättre än den verklighet som jag hade skapat åt mig.

Senare har jag tänkt att jag på sätt och vis hade tur. Jag har en känsla av att de flesta... galningar aldrig kommer till dendär punkten, kanske just för att de får läkarhjälp. Ja, jag hade ju min psykos på egenhand och vet inte så mycket om hur läkare brukar behandla psykoser. Men jag tänker mig att man får mediciner som lindrar symptomen. Att man kanske puffas in på detdär som jag har kallat den demokratiska vägen. Det är ju bara du som upplever verkligheten på dethär sättet. Det måste ju vara fel... Men hur går det då? Kan de ändå komma till denhär punkten där de verkligen får nog? Så att de inte behöver bli psykotiska igen... Jag vet inte. Men själv har jag så klara och starka stoppsignaler inom mig. Inte dit, aldrig mer igen. - Dessutom tror jag att det kan ha betydelse för självkänslan också, detdär att psykosen får ha sin gång.

Men tillbaka till blåsvädersdrömmen. Den tycks vara ett samtal som jag har med mig själv, om mitt förhållande till världen. Vilken ställning har jag? Vad kan jag uträtta för mig själv och andra? Hur förändrar man sina villkor? Vilken är verklighetens natur? Igen var det dags för ett nytt inlägg. Jag hade gått ut för att förändra och modigt eller övermodigt talat om att jag skulle göra det, redan innan förändringen var ett faktum... Självklart måste det bli en ny version av blåsvädersdrömmen. Nu var andarna borta. Istället var det jag som satte igång blåsvädret... Men visst fanns det rädsla med också. Jag visste ju inte hur jag skulle få det att sluta blåsa...!

Ja, jag valde bort psykosen. Men det innebar ju inte att jag började tänka som förr igen, att jag återvände till den värld där galningar kan hitta på och verkligheten är något utanför en själv. Hur skulle jag kunna göra det? Jag hade ju redan börjat välja, sagt nej till psykosen. Nu gällde det bara att komma på något annat att tro på...

Om jag har rätt, är psykoser lika verkliga som all annan sk verklighet. Egentligen kan jag bara se två skillnader. En är att psykosens verklighet vanligen bara omfattas av en enda mänska... Ja, om det inte är en masspsykos, förstås - eller kanske en förälskelse...? Det finns de som säger att förälskelsen är en tvåpersonerspsykos och kanske har de inte så fel? Men den andra skillnaden tycker jag nog är viktigare. En psykos är en verklighet som är nedbrytande. Det var därför som jag ville komma ifrån den. För att den gjorde mig illa.

Jag kan, säger jag med min dröm. Det är jag som bestämmer i mitt liv. Jag vill, säger jag också. Jag väljer vad som skall vara min verklighet. Jag godkänner inte vad som helst, inte det som skadar mig. Jag säger det mer och mer tydligt, men fortfarande med darrning på rösten...

Ni förstår väl hur stort dethär är...? Att välja sin verklighet... Det kan ju föra precis hur långt som helst...!



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: drömmar, galenskap, makt, maktlöshet, psykoser, verkligheten, återkommande drömmar