Psykos på egenhand

Ja, så började vi diskutera. Förtroendefullt. Vänskapligt. Mitt brev var också skrivet i den tonen. Stora chefen kunde inte vara med, så vi var bara tre personer - Mellan, Lilla och så jag. De fick för första gången höra att jag gick igenom en psykos år 1998. Jag försökte förklara vad det innebär, hur det har påverkat mig. Jag berättade också om att jag gjorde det på egenhand, utan läkarhjälp, vilket jag tycker är betydelsefullt. Det är mycket därför som jag är som jag är. Self made.

Jag fick själv ta itu med min sjukdom, verkligen leva mig igenom den. Det var jag som först tänkte tanken att dethär kan vara en psykos, som ställde diagnosen. Mina anhöriga förstod det inte. Min mamma tror kanske fortfarande att jag var besatt av andar. Hon kan ju läsa om det i Bibeln. Min pappa trodde att jag var deprimerad, precis som han hade varit. Ja, för det gick ju att kontakta mig. Jag var ju aldrig helt inne i psykosen. Det var mera så att jag på olika sätt försökte förstå vad som hände, experimenterade med olika tolkningar. Först efter ett års tid kom jag till den punkt, då jag slutligen kunde godkänna att jag hade 'inbillat mig' alltsammans...


Det var inte någon lätt sak, skall jag säga. För att göra det måste jag först ändra verklighetsuppfattning, förstå att verkligheten inte är något som finns utanför mig själv utan att jag själv är med och skapar den. Dessutom, vilket säkert är ännu svårare, måste jag tacka nej till den stora roll som psykosen hade gett mig. Först en hedersam roll, sedan allt mera tragisk, men fortfarande stor. På slutet var det bara skam och äckel, men jag tvekade ändå. Jag ville ju att det skulle vara någon mening med allt mitt lidande...

Där tog psykosen slut. Jag gav upp alla krav på storhet och accepterade att jag bara var sjuk. Det är priset för att vinna över en psykos. Jag segrade, men det var en Pyrrhus-seger. De egna förlusterna var enorma. Nu kom depressionen. Jag ville ingenting längre, inte ens leva. Men dö ville jag inte heller, vågade jag inte. Det fanns ju en möjlighet att mitt medvetande skulle överleva döden. Jag skämdes över mig själv. Jag vågade inte måla, inte röra gitarren, jag visste att jag var för dålig. Ja, förstå mig rätt - jag skämdes för att göra det i mitt eget sällskap...! Jag äcklades över mig själv. Allt det äckliga som jag hade gjort med mig själv i mina desperata och lönlösa försök att beveka...



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, förändringar, psykoser, pyrrhussegrar