Ingen bra konstellation

Detta var upptakten. Säkert skulle jag inte ha brytt mig, om dethär skulle ha varit första gången. Men under de senaste två åren har det hänt något på min avdelning. Stämningen har förändrats. Mina arbetskamrater verkar tröttare nu. Först trodde de väl att jag skulle bli bättre. Det var ju därför som jag skulle arbeta deltid. Men det blev jag ju inte - och dessutom har det hänt något annat också. Det har blivit svårare att få tag i vikarier. Staden måste spara för att få budgeten att gå ihop och på min arbetsplats bestämde man sig för att dra in på vikarier också. Så när jag inte kunde arbeta, då måste mina arbetskamrater ta över mina uppgifter. Ja, framför allt kundtjänsten. Allt mera sällan kom det någon i mitt ställe...

Såhär kunde det ju inte fortsätta. Det var det jag insåg - och det gör väl ni också...? Dethär var ingen bra konstellation. Om den fick bestå, skulle stämningen på min avdelning bli ännu sämre. Alla skulle lida av det, också mina arbetskamrater, men allra mest jag. Den som hela tiden ställer till besvär...

Så jag gjorde vad jag kunde. Eftersom jag inte har inte den ställningen att jag kan bestämma på vilket sätt vi skall spara, skrev jag ett brev istället, adresserat till alla mina tre chefer - till Stora chefen, till Mellanchefen och till Lilla chefen, som är min närmaste förman och alltså en av mina arbetskamrater. Jag berättade om mina svaghetstillstånd och hur de påverkade stämningen på min avdelning, ungefär i samma ordalag som jag har gjort här. Vi kan inte fortsätta på dethär sättet, skrev jag och föreslog två lösningar också. Antingen skulle jag börja studera igen eller också kunde vi ändra på min arbetstid, lägga om den och göra den ännu lite kortare.



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, makt, svaghet