Ni undrar kanske varför jag började skriva om dethär just nu? Någongång tidigare har jag visst sagt att jag inte tänker gå närmare in på det stora svåra som hände mig år 1998.
Nå, det har att göra med händelserna på jobbet. Jag ville ha en förändring till det bättre, för mig själv och förhoppningsvis också för de andra - och då behövde jag min psykos. Den blev helt enkelt aktuell igen.
Dessutom ville jag skriva om hur jag kände mig. Ja, när jag berättade om min psykos. Om denhär konstiga dubbelheten som jag har inom mig. Först maktkänslan. En känsla av säkerhet och berusning. Jag vet precis hur jag skall lägga orden för att få som jag vill. Sedan svaghetstillståndet. What goes up, must come down, skulle man kanske kunna säga. Det går inte att vara 'hög' hur länge som helst. En annan orsak var säkert att jag hade satt mig själv på spel. Jag visste ju hur sårbar jag gjorde mig genom att berätta om psykosen... Och det kunde jag inte heller låta bli att använda mig av: - Denhär veckan har jag haft fyra självutlämnande samtal, sade jag till mina chefer, och det känns i hela kroppen. Därför vill jag att denhär förändringen skall börja nu genast. Jag behöver vila nu.
Så blev det också. Med min svaghet dikterade jag villkoren. Kyligt, beräknande, nästan som om det inte skulle handla om mig.
Det låter hemskt, eller hur? - Men det var det inte...! Jag hade en varm känsla också. Jag tyckte om de som jag talade med. De tyckte om mig. Vi kände att vi gjorde något bra tillsammans.
Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig
Andra bloggar om: arbetsliv, förändringar, makt, svaghet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar