Halstäppa (54)

Sedan kom han på andra tankar. Han var väl ingen nickedocka heller. Han kunde väl säga nej också. Visa att han inte ville bli uppvaktad. Att han hade fått nog av detdär spelet... Det kom några sådana tankar. Självsäkra. Men så började han undra igen. Skulle han verkligen klara av det? Skulle han känna på sig vad som var smicker och vad som kanske var äkta. Ja, och mera än så. Han måste ju kunna stå emot också. Inte låta sig smickras bara för att smicker var det enda som erbjöds. Inte låta det bli en ersättning för detdär andra. Det som han längtade efter...

Nej, lätt skulle det inte bli. Det förstod han nog. Men det kunde ju hända att han överdrev. Det behövde ju inte bli precis som han hade tänkt. Något hade hänt, något hade rört på sig. Javisst. Men det kunde väl gå tillbaka, lägga sig till ro igen... Jo, han försökte tänka på det sättet också och det var väl inte så dumt. Såhär i efterhand vågar han kanske säga det. Inte vet han vad som hände egentligen. Han är ju ingen tankeläsare. Men det blev lugnare. När deras middag var över och Wiba hade rest, då lade sig uppståndelsen. Det tog sin tid. Några dagar eller kanske någon vecka. Man ville väl vänta och se om det skulle hända något mera. Men sedan blev det lugnare. Känslorna lade sig och folk blev vanliga igen. Detsamma gällde för honom själv också - och Paollo! Till och med köksmästaren lugnade ner sig.

Han borde ju ha sett dem. Om Paollo hade sett dem under dendär middagen, då skulle han nog ha förstått. Han hade inte inte behövt hetsa upp sig. Det var inte något stort på gång. Händelserna för tjugo år sedan var inte alls bortglömda. De talade ju inte om dem. Varken han eller Wiba ville tala om dem. Men ändå fanns de ju där, som luften ungefär. Osynlig, men ändå så närvarande. Ja, luften var ett bra ord. Det verkade ju precis som om det var där de fanns. Det kunde man faktiskt få för sig. Den blev ju så tjock. Så besvärlig att andas. Hela tiden kändes det som om något skulle fastna i halsen på honom. När han talade och när han försökte äta också... Många gånger hann han ångra sitt beslut. Varför hade han gått med på dethär? Han hade ju anat hur det skulle bli, så varför sade han ja? Vad hade han inbillat sig egentligen...?

fortsättning följer... läs från början

Andra bloggar om: andnöd, familjer, förlåtelse, förändringar, gemenskap, halstäppa, inflytande, leenden, middagar, misstag, samförstånd, smicker, stämningar