Det var med sådana tankar som jag körde till sommarstugan denhär gången... Och hur känner jag mig nu? Nu har vi varit tillsammans sedan i måndags. Det är fyra dagar - och mycket förvirrade känslor. Först nu känner jag att jag börjar bli klar igen. Jag kan se vad som har hänt under dehär dagarna. Se vad jag ville och hur det blev.
Jag ville ju så mycket... Nej, inte var det väl så mycket...? Jag ville ju bara ha kontakt med henne. Att hon skulle kunna känna hurudan jag är, innerst inne. Känna min själ. Hur nära vi är varandra, bortom allt bråte. Och att hon skulle förstå hur mycket jag älskar henne. Egentligen. Det skulle göra henne glad och nöjd. Hon skulle känna att hon har lyckats. Med sitt liv och med allt. Hon skulle veta att allt är precis som det skall vara. Att allt är bra...
Jag måste nästan skratta, när jag läser dethär. Ville jag bara det? Inget annat...? Skulle vi inte gå in i Nirvana också, hand i hand...!
Och hur har det varit? Vi har inte grälat. Ingen av oss har väl sagt ett ont ord till det andra. Men ändå har det varit mycket smärta... Kärlekssorg! Jag vill ju så gärna nå fram till henne, men det kan jag inte. Hur mycket jag än försöker... Eller kanske ändå...? Vi hade ju en stund tillsammans som kändes ganska bra. Ett litet litet möte... Men sedan blev jag för trött. Jämt blir jag för trött. Jag är ju van med det, men kanske gick det till och med fortare än vanligt. Det är så litet som hon säger som verkligen intresserar mig. Därför också blir jag så trött.
Jag skulle vilja, men jag kan inte. Hur jag än försöker. Därför gör det ont. Därför blir jag trött också - och sjuk. Jag blev faktiskt sjuk här en kväll. Febrig. Yr. Utmattad. Jag är nästan säker på att det var ansträngningen att försöka nå fram. Efter det förstod jag att jag måste ge upp. Då blev jag frisk igen...
Jag undrar hur det känns för henne? Kanske känner hon precis som jag? Kanske försöker hon precis lika mycket, gör sitt allra bästa för att nå fram till mig? Det skulle jag vilja fråga henne, om jag vågar. Det skulle kunna missförstås. Få henne att känna att hon inte duger - eller att jag inte gör det. Du är ju så konstig, skulle hon kunna säga...
......
Innan jag for, frågade jag henne faktiskt - och det blev ett möte till. Ett själsmöte, bortom all bråte. Just i den stunden skulle det ha varit lätt att skiljas från henne. Just då fanns det ingenting emellan oss...
Min lilla glimt av havet. Fyra undersköna dagar och så farväl. Till mamma. Till havet. Till smärtan.
Det där känner jag igen, dvs tankarna, funderingarna, längtan eller önskan att ha en öppen självklar kontakt.
SvaraRaderaIbland är det kanske så: man nuddar och berör, nuddas och berörs - och det är allt.
Något att vara glad över.
Det är värre med helt stängda dörrar.
Javisst. Men man skulle nog inte anstränga sig för mycket. Låta hända eller inte hända, som det råkar sig...
SvaraRaderahärligt ändå, mitt i allt, att faktiskt ha så varma känslor för sin mamma!!
SvaraRaderaoch jag kan inte låta bli att småle lite...sjuttiåtta år är väl INGENTING? Jag är omgiven av människor i den åldern - flera av dem är omkring åttio och lever fullt ut med fester, konferenser, utlandsresor mm...min gamla kära afrmor är nittiofem och lite kruttlig och krattlig rent fysiskt men en vital storm mentalt!! Hon är underbar!
Petra: Låter härligt med så mycket vitalitet...! Men jag orkar inte med så mycket, inte mamma heller... Kanske hade jag en tanke om att nu avlägsnar hon sig mer och mer. Att sjukdomar kan få henne att gå ännu längre in i det tankesystem som hon har byggt upp för sig själv. Att chanserna att nå henne blir mindre och mindre... Men så behöver det förstås inte gå...
SvaraRaderaMin mamma är snart 82. Hon fick en liten propp för ett drygt år sedan. Sedan dess är hon inte min mamma längre. Hon är klar i huvudet och så, men personligheten är inte min mamma. Det är SÅ jobbigt att umgås med henne, för nu för tiden är det bara någon gammal tant som man måste ta hand om emellanåt. Och jag känner mig SÅ hemsk för att jag tänker så, men man är inte alltid mer än människa.
SvaraRaderaSå även om jag inte vet vad det är mellan dig och din mamma förstår jag känslorna.