Fågeln

En stor våg. Intensivt blå. Ett vassrör just innan vågen kommer och slår ner det. En fågel sitter och gungar på vassröret. Den är så lätt, så lätt. Den verkar inte ens märka de stora vågorna. Kommer den att hinna lyfta? Vill den? Vågorna är stora, men kanske inte så farliga. Det finns inte ett enda moln på himlen. Dessutom är fågeln rödbröstad. Det måste ju också betyda något...

Denhär bilden vaknade jag med i morse. Den såg förstås mycket bättre ut innanför mina ögonlock...

Andra bloggar om: blå, carulmare, drömmar, fåglar, rödbröstade, vågor

Höst

Andra bloggar om: höst, mörker, tankar, innerlighet

Natten är svart

Vinden svag och nästan ljum. Jag står på balkongen eller mitt i livet. Allt känns så verkligt. Så smärtsamt och så verkligt. Jag är med, en del av livet - och jag har misslyckats. Jag nådde inte fram.

Vad gjorde jag för fel? Hur blir det nu? Sade jag för mycket - eller för lite? Var finns jag - och var börjar hon? Jag vet inte. Förlåt. För säkerhets skull, förlåt.

Andra bloggar om: misslyckanden, natt, tankar

Dumblommor

Här är en av mina 'dumblommor'.

Reglerna för att göra en sådan är verkligen idiotiska.

Den övergripande regeln är att jag skall slippa stiga upp och byta vatten eller tvätta av färgkakorna. Därför växlar jag mellan närliggande färger och skapar ännu flera toner genom att blanda med vitt. Jag har många vita färgkakor, där nyanserna får ligga kvar. Vit plus röd. Vit plus blå. Vit plus lila. Vit plus rosa...

En annan huvudregel är att jag inte skall behöva tänka ut något motiv. Jag börjar bara någonstans i mitten - och sedan får jag se.

För att ännu minska på min valfrihet håller jag mig till en enda form. Ett blomblad. Jag har inte kommit på någon annan form som passar mig bättre. Inte något kantigt. Ett blomblad kan man vända och vrida på, få det att passa in. Man behöver inte vara så exakt. Det skulle bli för petigt att arbeta med kantiga former.

Dethär är en mycket behärskad dumblomma. Jag lyckades hålla mig till reglerna nästan ända till slutet. Jag var alldeles matt, när jag blev färdig med den - av ren behärskning. Det finns så många färger och former här i världen och det är så frestande att prova på dem alla. Små avvikelser kan göra en målning intressant. Många gör den bara plottrig.

Färgerna på blomman är ungefär som i verkligheten. Bakgrunden blev en konstig färg. Kanske skall jag försöka fotografera i lampljus istället?

Andra bloggar om: carulmare, dumblommor, former, färger, regler

Dumma regler

Jag gillar regler. Dumma regler. Helt och hållet meningslösa.

När jag följer dem, tänker jag inte. Vilar jag.

Andra bloggar om: dumhet, regler, tankar, vila

Turn, turn, turn

Ännu ett inlägg i denna kategori (verkligt och overkligt). Sedan får det räcka. Efter dethär skall jag bara skriva små små inlägg, lättsamma och trevliga, med vackra bilder... Tror jag.

Det blev lite för mycket, har jag ju antytt. När jag hade berättat om psykosen, på jobbet och här på nätet, då kände jag mig så öppen på något sätt. Dörren in till mig stod vidöppen och vinden blåste i mig. Jag ville stänga, men visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Jag kände mig svag, darrig. Fast jag tyckte att jag var så cooool, när jag berättade, tog det ändå på. Jag hade lämnat ut mig själv, fast jag inte ville låtsas om det... Lämnat ut mig själv. Det är kanske inte heller rätt ord? Inte åt mina arbetsgivare i alla fall. Jo, jag visade dem ett stort förtroende, men inte upplever jag att jag är i deras händer. Jag finns hos mig själv. Jag har en trygg och fast känsla inom mig. Jag klarar av dethär... Om jag lämnade ut mig, då var det mera till förändringen. Jag öppnade mig för förändringens vind, lät den blåsa igenom mig.

Jag har en känsla av att när man gör det, när man öppnar sig för förändringar, då händer det något med... ens energifält. Ja, jag tror jag skall använda det ordet, fast jag egentligen ogillar att låta mystisk. Men jag vet inte något bättre. Det kändes alltså som om mina energifält skulle ha trasslat till sig, som om dendär vinden skulle ha skapat oreda bland mina energimönster, som om det var därför som jag var så svag och darrig. Därför ville jag sluta om mig, stänga dörren och få ett snabbt slut på blåsten. Men jag visste inte riktigt hur.

Jag försökte med att gå ut i skogen, trodde att jag kanske kunde få kraft från jorden själv. Och jag försökte med att låta en vän hålla om mig, låta honom ge mig kraft. Ingendera lyckades. Det doftade gott i skogen och vi hade en rar stund tillsammans, min vän och jag, men inte blev jag starkare av det.

Vad som till sist hjälpte är ganska intressant. Det var inte nytt för mig. När det hände, tänkte jag att dethär visste jag ju redan. Jag hade bara glömt bort det. Fast inte vet jag om jag skulle ha haft så stor nytta av att minnas. Om jag skulle ha kunnat frammana denhär känslan, innan den verkligen kom. Kanske?

Nåja. Vad som hände var att jag blev lite otålig. Med ens kände jag en liten liten avsky för det som jag hade gjort. Att jag bara iddes...! Jo, förändringen var väl bra, men varför så mycket ståhej...? Egentligen är det ju nästan inget som har hänt. Om jag nu nödvändigtvis måste berätta det, så skulle jag ju ha kunnat säga det på fyra rader. Vilket tidsslöseri! Det finns ju så mycket roligare saker att hålla på med... Och vips kom min energi tillbaka. Dörren slog igen och vinden slutade blåsa. Jag var för mig själv igen, ensam och utanför världens rörelser. Haha, tänkte jag, belåten. Nu kan jag göra vad fan som helst. Nu skall jag ha roligt. Jag bryr mig inte ett skit...

Gud, vad det var skönt! Jag kände mig så hel igen! Enstörig halvskum liten, men hel. Lycklig.

Och som så ofta fick jag en sång i huvudet. Turn turn turn. For everything there is a season...

Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: energifält, förändringar, liten, stor, turer i dansen, verkligt och overkligt

Ta plats

Ännu något om min rädsla. Den fanns ju med i drömmen också. Jag fick det att börja blåsa, men jag kunde inte (i motsats till Jesus!) stilla stormen.

Det är en ganska bra beskrivning av hur jag ser på livet just nu. Jag vill gärna ha förändring, men inte för mycket på en gång. Det är viktigt att jag själv får ha kontrollen, säga stopp när det behövs - och jag är lite rädd för att det inte skall lyckas.

Denhär bloggen passar bra in i det resonemanget. Jag började i julas med att berätta om mina sexuella fantasier och vad jag tror om dem. För första gången gick jag ut med dehär delarna av mig själv. Sedan började jag lätta på min anonymitet, lite i taget. Meningen var att min inre och yttre värld långsamt och försiktigt skulle närma sig varandra. Det igen hoppades jag skulle ge mig ett allt bättre flöde, från det inre till det yttre. Att min yttre värld allt mer skulle börja likna min inre, forma sig efter den - så att jag äntligen kan börja ta plats i denhär världen...! Jag vill leva det som är jag. Jag vill delta. Jag känner att jag har något att ge. Jag är innerligt trött på att vara hemlig...!

Ändå blev det lite mera än jag hade tänkt. Jag hade inte tänkt berätta om psykosen, vare sig på jobbet eller här. På jobbet väger jag mina ord - och här orkade jag bara inte. Jag skämdes inte eller så, jag är ju nästan lite stolt över min psykos! men jag tänkte att det skulle bli så mycket att skriva - och på sätt och vis höll jag redan på att berätta, i romanform.. Men så hände det i alla fall. Inte som jag hade föreställt mig, När jag till sist berättade så var det inte bara om psykosen utan om något mera. Den ingick i ett större sammanhang. Dethär sammanhanget. Det sammanhang som handlar om att förändra. Att ändra på den yttre världen så att den passar bättre i hop med den inre.... Att det gick som det gick passar egentligen så väl in med dehär tankarna att jag nästan tror att jag hade planerat dethär också...

I alla fall har jag inte något emot det. Jag börjar bli van. Det känns inte så farligt att vara dendär mänskan som har dehär sexuella fantasierna och som också hade en psykos år 1998. Jag är en knäppis, skall jag börja säga, med ett småleende. Det är därför som jag inte kan arbeta heltid. Det förstår ni väl att det tar på att vara en knäppis...!

Jag kommer att tänka på en rad i en sång av Bo Kaspers orkester: Och kör vi ihjäl oss, så gör vi det med stil...! :)

Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: delaktighet, förändringar, knäppisar, psykoser, sexuella fantasier, stolthet, verkligt och overkligt

Sockerskålen

Drömmen och dikten. Båda, skulle man kunna säga, vill komma åt detdär som vi vanligen kallar verkligt. I drömmen skapar jag verklighet, lite till min egen förskräckelse. Med dikten säger jag att vi kan välja vad vi ser. Jag skulle inte ha behövt tänka just på detdär sättet om mina medmänskor. I varje ögonblick finns det många sinnesintryck att välja bland och ännu flera möjligheter till tolkningar.

Måste det vara på det sättet? Ibland längtar jag tillbaka till mitt tidigare synsätt. Det hade sina brister, det höll mig kvar i psykosen, men det hade sina fördelar också. Allt var så enkelt och klart. Där var jag och runtom kring mig var världen. Verkligheten. Allt som jag upplevde, som jag såg eller hörde, som jag tog i eller luktade på - det fanns. Det var var ingen tvekan om det. Det kändes tryggt... Nu känns det ibland som om marken skulle gunga under fötterna på mig. Jag tar små små försiktiga steg. Är det klokt att gå åt dethär hållet? Kommer jag att sjunka eller håller marken? Är jag på rätt väg...? Verkligheten har blivit något subjektivt, något som beror på mig. Kan det vara riktigt...?

Ibland är jag rädd att jag är i psykos nu också. Dethär subjektiva draget - det finns ju i psykosen också. På ett sätt är det inte så stor skillnad mellan nu och hur jag såg på världen, medan jag var i psykos. Man skulle kunna säga att jag bara bytte ut en psykos mot en annan - med bättre innehåll... Nej, förresten. Nu trasslar jag in mig. Psykosen uppstod ju för att jag såg på verkligheten som något utanför mig själv. Det är bara när jag ser tillbaka, med dethär nya synsättet, som jag kan upptäcka det subjektiva draget. Att jag skapade en egen verklighet, min egen mardrömslika värld.

Det var ju bra att jag fick det utrett. För jag tyckte inte om denhär likheten mellan psykosen och det sätt som jag nu ser på verkligheten. Snart tio år efteråt är jag fortfarande livrädd för att jag skall hamna i något liknande igen...

Nej, jag behöver väl inte vara rädd. Psykosen bygger på ett objektivt synsätt. Jag - och världen. Jag erfar den med mina sinnen. Den är skild från mig. Dethär nya synsättet är subjektivt. Jag väljer och tolkar, bygger upp min verklighet. Det är så det går till. Så länge som jag har tillräckligt mycket kärlek, till mig själv och till andra, kan jag omöjligt bygga upp en psykos... Ja, det skulle vara en kärlekspsykos i såfall... Ja, nu kommer jag ändå till dendär likheten. Från min nya utblick blir ordet psykos ganska meningslöst. Det skulle kunna stå för alla möjliga subjektiva skapelser - eller också bara för sådana som är skadliga, som man skadar sig på.

Jag förstår nog, om ni tycker dethär är trist och trassligt. Vem annan än en mänska som har varit i psykos kan bry sig så mycket om vad som är verkligt...? Jag minns en grundbok i filosofi. Där var det någon som sade ungefär såhär: Jaja. Ni kan grubbla som ni vill, men ändå är det inte en enda av er som tar fel, om ni sitter vid ett kaffebord och någon ber er räcka över sockerskålen...!

Och det är väl skönt! Jag tänker ibland (bear up!) att jag ändå inte är så ensam. Att det finns en gemensam verklighet också, inte skild från oss själva, men som vi har skapat tillsammans. Till största delen tror jag att det är en bra skapelse också, att det är därför som den har överlevt. Till den hör sockerskålar och kafferep och samarbete och gemenskap... Det är en tröstande tanke, tycker jag, när marken börjar gunga. Det mesta av det som jag var van att lita på, det finns fortfarande kvar. Stämmer fortfarande.



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: förändringar, psykoser, sockerskålar, tröst, verkligt och overkligt

Mitt liv...?

Nja. Det är väl inte så mycket att säga. Bara ett experiment som jag håller på med...







Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: förändringar, tankar, udda tankar, verkligt och overkligt

Jag kan, jag vill

Jag ser två vägar ut ur psykosen. Den ena vägen skulle man kanske, bara delvis på skämt, kunna kalla demokratisk... Vi röstar om vad som är verkligt. Det som de flesta erfar med sina sinnesintryck är det som får bli vår verklighet. Tja...?

Som ni kanske förstår var det inte den vägen som jag valde. Jag kan inte uttala mig om hur det skulle kännas att tänka på det sättet. När jag till slut lämnade psykosen, så var det för att jag fick nog. Jag kom till en punkt där vad som helst - och jag menar verkligen vad som helst - var bättre än den verklighet som jag hade skapat åt mig.

Senare har jag tänkt att jag på sätt och vis hade tur. Jag har en känsla av att de flesta... galningar aldrig kommer till dendär punkten, kanske just för att de får läkarhjälp. Ja, jag hade ju min psykos på egenhand och vet inte så mycket om hur läkare brukar behandla psykoser. Men jag tänker mig att man får mediciner som lindrar symptomen. Att man kanske puffas in på detdär som jag har kallat den demokratiska vägen. Det är ju bara du som upplever verkligheten på dethär sättet. Det måste ju vara fel... Men hur går det då? Kan de ändå komma till denhär punkten där de verkligen får nog? Så att de inte behöver bli psykotiska igen... Jag vet inte. Men själv har jag så klara och starka stoppsignaler inom mig. Inte dit, aldrig mer igen. - Dessutom tror jag att det kan ha betydelse för självkänslan också, detdär att psykosen får ha sin gång.

Men tillbaka till blåsvädersdrömmen. Den tycks vara ett samtal som jag har med mig själv, om mitt förhållande till världen. Vilken ställning har jag? Vad kan jag uträtta för mig själv och andra? Hur förändrar man sina villkor? Vilken är verklighetens natur? Igen var det dags för ett nytt inlägg. Jag hade gått ut för att förändra och modigt eller övermodigt talat om att jag skulle göra det, redan innan förändringen var ett faktum... Självklart måste det bli en ny version av blåsvädersdrömmen. Nu var andarna borta. Istället var det jag som satte igång blåsvädret... Men visst fanns det rädsla med också. Jag visste ju inte hur jag skulle få det att sluta blåsa...!

Ja, jag valde bort psykosen. Men det innebar ju inte att jag började tänka som förr igen, att jag återvände till den värld där galningar kan hitta på och verkligheten är något utanför en själv. Hur skulle jag kunna göra det? Jag hade ju redan börjat välja, sagt nej till psykosen. Nu gällde det bara att komma på något annat att tro på...

Om jag har rätt, är psykoser lika verkliga som all annan sk verklighet. Egentligen kan jag bara se två skillnader. En är att psykosens verklighet vanligen bara omfattas av en enda mänska... Ja, om det inte är en masspsykos, förstås - eller kanske en förälskelse...? Det finns de som säger att förälskelsen är en tvåpersonerspsykos och kanske har de inte så fel? Men den andra skillnaden tycker jag nog är viktigare. En psykos är en verklighet som är nedbrytande. Det var därför som jag ville komma ifrån den. För att den gjorde mig illa.

Jag kan, säger jag med min dröm. Det är jag som bestämmer i mitt liv. Jag vill, säger jag också. Jag väljer vad som skall vara min verklighet. Jag godkänner inte vad som helst, inte det som skadar mig. Jag säger det mer och mer tydligt, men fortfarande med darrning på rösten...

Ni förstår väl hur stort dethär är...? Att välja sin verklighet... Det kan ju föra precis hur långt som helst...!



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: drömmar, galenskap, makt, maktlöshet, psykoser, verkligheten, återkommande drömmar

Mera om blåsvädersdrömmen

Denhär drömmen. Denhär återkommande drömmen. Jag tror inte att det var någon tillfällighet att den kom tillbaka just nu: Natten efter att jag hade avslutat min berättelse om förändringarna på jobbet. När jag hade berättat först på arbetet och sedan här på nätet om psykosen år 1998.

Sambandet skulle jag vilja uttrycka på dethär sättet:

I min berättelse skriver jag om hur det kändes att göra dethär. Hur säker jag kände mig på att det skulle bli som jag ville. Känslan av makt. Jag kan förändra. Dethär var något nytt och därför måste drömmen komma igen. Jag tycks använda den för att... formulera mitt förhållande till makt.

Det låter kanske som om jag skulle vara maktgalen, men jag tror att ni skall tänka tvärtom. För att makten skall bli såhär viktig, måste man nog ha upplevt mycket hjälplöshet också. Det var det jag gjorde under psykosen. Då var jag hjälplös. Jag hade lämnat ifrån mig min makt. Det var andarna som bestämde, inte jag... Nåja, så svartvitt var det kanske inte, men det får stå, för tydlighetens skull.

I denhär drömmen tar jag upp mitt förhållande till makten - och till verkligheten.

Innan jag blev galen, trodde jag att galna mänskor liksom hittade på saker... Nu, när jag vet bättre, skulle jag använda ordet skapar. Galna mänskor skapar en egen verklighet. Något som kan ses höras kännas osv. Den kan vara lika påtaglig som det som kloka mänskor kallar verklighet. Det är en orsak till varför det är så svårt att lämna en psykos. Försök bara att tänka tvärtom - att det som du upplever som verkligt en dag skulle förklaras som galenskap. Hur lätt skulle det vara att sluta tro på något som verkar så sant...? - Det finns en skillnad, förstås. En verklighet som många är med och delar har utan tvekan en ännu större tyngd.

Men ändå. För att kunna lämna en psykos måste man ändra tankar om verkligheten. Man kan inte fortsätta att tro att det som man erfar med sina sinnen är verkligt. Då skulle psykosen också vara verklig.



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: drömmar, galenskap, makt, maktlöshet, psykoser, verkligt och overkligt

Inledningar

Nu skall jag försöka fortsätta. Jag har berättat om min blåsvädersdröm och också lagt fram en slags dikt, kallad Speglar. Båda inläggen är ett slags inledningar, men jag kan förstå om det inte märks. Jag är inte säker själv heller på hur allt hör ihop.

Kort om dikten. Den är ett försök att säga att inget är sant som jag upplever. Vad jag lägger märke till om en annan person är inte vad den personen själv upplever. Vad jag ser beror på mig själv, på mina val och tolkningar...

Kort om drömmar. Jag tror ju inte på sanndrömmar, inte för min egen räkning i alla fall. Mina drömmar verkar bara berätta om hur jag ser på livet just nu. Ofta kan de ta fram något som jag bara har nuddat vid i vaket tillstånd, men andra gånger kan jag inte se att de gör någon som helst nytta. De upprepar bara det som jag redan vet och inte kan göra något åt. Lämna mig ifred, vill jag säga då.

Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: verkligt och overkligt

Speglar

Dendär halvfeta karln, han som jämt smilar upp sig. Hur är det med kärleken idag? Han är jag.

Den sura kärringen, hon som jämt måste ha rätt. Gud, sådana idioter det finns...! Hon är också jag.

Fyraåringen som vrålar, fast det bara är torsdag. Jag vill ha lördagsgodis! Härmar bara mig.

Den fula gubben, han som har slutat upp att tvätta sig. Du kan väl ge mig ett par euro? Jag jag JAG.

Gud i himlen, djävulen med horn och svans - min spegelbild.

Vart jag än ser, ser jag mig.

Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: dikter, speglar, verkligt och overkligt

Mera blåsväder

En ny blåsvädersdröm, men något förändrad (se poltergeistdrömmen). Mitt undermedvetna uppdaterar sig, skulle man kanske kunna säga. Inga andar denhär gången, men blåser gör det fortfarande. Lakanet for upp som ett tält, men jag minns inte att jag själv skulle ha rört på mig. Det var också annorlunda.


Sedan blev det kanske ett uppehåll i blåsten...? I alla fall tänkte jag att dethär kan jag göra själv också - och så gjorde jag det...! Igen började det vina om öronen på mig, men jag tror inte jag kände mig så stolt. Det kan jag inte heller minnas. Genast började jag ju oroa mig också - hur jag skall få slut på dethär...?

Men jag var redan nästan vaken, så inte hade jag behövt oroa mig. Slutet på drömmen var nära.

Det tog en stund, innan jag kunde somna om. Kunde inte låta bli att fundera på denhär drömmen och hur den hängde ihop med förändringarna på jobbet. Det skall jag kanske återkomma till senare.



Följande inlägg hör ihop: 1) Mera blåsväder 2) Speglar 3) Inledningar 4) Mera om blåsvädersdrömmen 5) Jag kan, jag vill 6) Mitt liv...? 7) Sockerskålen 8) Ta plats 9) Turn, turn, turn

Andra bloggar om: andar, drömmar, förändringar, poltergeist, verkligt och overkligt

I skogens famn

Så gick vi ut i skogen, min vän och jag. Det hade regnat och doften var så stark. Träden doftade och jorden också. Min vän lade sig ner på marken, men jag var inte säker. - Marken är ju våt, sade jag. Jag blir säkert förkyld igen. Så han lät mig ligga ovanpå honom istället. Jag lät mig ligga på honom istället.

Andra bloggar om: dikter, liten, omskött, skogen

Sköt om mig

Idag vill jag vila. Gå in i någons famn - eller kanske ut i skogen? Lägga mig med kroppen mot jorden, bli omskött. Det är underbart skönt att jag är ledig idag.

Det blev ju den lilla lösningen. Jag valde att inte börja studera, inte börja med något nytt igen. Istället lade vi om mina arbetstider. Nu skall jag arbeta bara tre dagar i veckan, sju timmar per dag. Jag skall bli omskött. Jag känner ett litet litet hopp. Kanske kommer jag verkligen att bli starkare, också fysiskt?

Hela staden skall ju vara med och ta hand om mig...! Ja, jag skall vara med i något som de kallar Tidig inblandning. Det är stadens nya modell för att stöda mänskor som inte orkar i arbetslivet. Ja, minsann! Jag behöver deras hjälp. Jag skall låta dem ta hand om mig som om jag var ett spädbarn - och jag skall bli så frisk, så frisk...!

Lite nytt blir det ändå. Det är stadens nya modell som det gäller. - Vi skall testa denhär, sade Mellanchefen. - Nej, tänkte jag, maktmänska som jag ju också är. Vi skall vara med och utforma den. Se till att den håller vad den lovar. Och vidare, med dendär förfärliga självsäkerheten: - Det är bra att jag är med, såhär i början...! Ja, det var alltså vad jag tänkte, inte vad jag sade.

Men detdär vill jag glömma nu. Idag vill jag inte vara på detdär sättet. Jag är utmattad igen, efter alla dehär senaste inläggen.

Idag vill jag vara liten bekymmerslös älskad omskött.

Idag vill jag vara det för all framtid.


Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, makt, svaghet, vila

Målar dig

Åh, min älskare, det tror jag säkert. Du kommer att njuta, precis som jag njuter...

Blunda nu och känn, när jag målar dig en mandala. En röd blomma från naveln och ner mot könet...


Med torr pensel drar jag upp mitt motiv. Jag tror säkert du kommer att tappa andan...

Sedan doppar jag penseln. Den blir våt och lite kall - och plopp! nu spillde jag en droppe, kanske inte helt i misstag...

Nej, nej, stig inte upp! Färgen rinner ju ännu. Vänta och känn hur den stelnar, hur det drar i huden...

Åh, min älskare, blunda och känn. Njut som jag njuter...

Andra bloggar om: dikter, erotiska dikter, kroppsmålningar, mandalor

Svagheten dikterar

Ni undrar kanske varför jag började skriva om dethär just nu? Någongång tidigare har jag visst sagt att jag inte tänker gå närmare in på det stora svåra som hände mig år 1998.

Nå, det har att göra med händelserna på jobbet. Jag ville ha en förändring till det bättre, för mig själv och förhoppningsvis också för de andra - och då behövde jag min psykos. Den blev helt enkelt aktuell igen.

Dessutom ville jag skriva om hur jag kände mig. Ja, när jag berättade om min psykos. Om denhär konstiga dubbelheten som jag har inom mig. Först maktkänslan. En känsla av säkerhet och berusning. Jag vet precis hur jag skall lägga orden för att få som jag vill. Sedan svaghetstillståndet. What goes up, must come down, skulle man kanske kunna säga. Det går inte att vara 'hög' hur länge som helst. En annan orsak var säkert att jag hade satt mig själv på spel. Jag visste ju hur sårbar jag gjorde mig genom att berätta om psykosen... Och det kunde jag inte heller låta bli att använda mig av: - Denhär veckan har jag haft fyra självutlämnande samtal, sade jag till mina chefer, och det känns i hela kroppen. Därför vill jag att denhär förändringen skall börja nu genast. Jag behöver vila nu.

Så blev det också. Med min svaghet dikterade jag villkoren. Kyligt, beräknande, nästan som om det inte skulle handla om mig.

Det låter hemskt, eller hur? - Men det var det inte...! Jag hade en varm känsla också. Jag tyckte om de som jag talade med. De tyckte om mig. Vi kände att vi gjorde något bra tillsammans.




Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, förändringar, makt, svaghet

Den gudomliga sjukan

Ja, jag berättade om psykosen. Inte såhär detaljerat, men ändå. Jag försökte få dem att förstå hur mycket en sådan här sjukdom förändrar en mänska. Det blev ganska abstrakt. Säkert förstod de inte hälften av vad jag sade, men det hjälpte ändå. Ordet psykos är övertygande. Det har ju en sådan stark laddning. Jag visste ju det, det var därför som jag började tala om den, som jag tog upp och dammade av min gamla psykos. Jag var beräknande, men inte oärlig.

För det är ju som jag säger. Det som hände 1998 påverkar mig fortfarande. Psykosen förändrade mitt liv och fortsätter att göra det. Ja, inte själva sjukdomen, förstås, men detdär att jag kunde besegra den. När jag hade gjort det, när jag hade besegrat mig själv, då började mitt nya liv. Det visste jag förstås inte, först såg jag ju bara mörker. Men förutsättningarna var redan uppnådda. Jag hade gett upp allt hopp om att kunna förhandla med 'mina andar' och på det sättet tagit tillbaka makten över mitt liv. Visserligen ville jag inte ha dethär livet, det verkade ju helt helt värdelöst, men jag hade ändå fått tillbaka min integritet. Det värsta var över.

Snart började jag må bättre också. Livslusten kom tillbaka. Jag minns en tidig gnista. Jag satt på trappan, drack en kopp kaffe och kände solvärmen mot min hud. Dethär är skönt, tänkte jag till min egen förvåning. Det var på det sättet som livet återvände, genom små enkla ting. Fortfarande är jag mycket förtjust i den sortens njutningar... Så började det, sedan fortsatte det bara. Steg för steg. Jag började må bättre och bättre. Ett tag hade jag liksom en lista i huvudet, där jag prickade för mina framsteg. Jaha, minns jag att jag tänkte. Nu vågar jag ta fram gitarren igen...

Visst sökte jag hjälp också. Jag blev ju så trött av alla förändringar att jag måste bli sjukskriven då och då. År 2000 började jag gå i terapi också, men jag kan inte säga att jag hade så stor nytta av det. Jag kunde inte komma ifrån känslan att jag visste betydligt mera om psykoser än min läkare. Han hade bara läst om dem, men jag hade ju studerat dem inifrån. Jag visste precis vad en psykos var för något - varför den uppkom, hur den skulle besegras. Fortfarande tycker jag nog att psykiatrin är ganska hjälplös mot denhär sortens sjukdom, framför allt för att den inte förstår att mänskan också är en andlig varelse.

Faktiskt visste man bättre förr. Visste ni att psykosen brukar kallas den gudomliga sjukdomen? Och i Ryssland kallades galningar för gudsdårar? Det säger ganska klart ut vad det är fråga om. En andlig kris... Ja, jag tror nästan att man måste bli andlig för att kunna vinna över en psykos. Annars kommer den väl bara igen och igen, som en ouppfylld längtan.

Men vad var det egentligen jag skulle komma fram till? Jo, just det. Nu, snart tio år efteråt, upplever jag fortfarande att jag förändras och förändras igen. Det andliga inom mig blir bara starkare och jag har så mycket skaparlust att jag inte vet vad jag skall göra av den. Jag kan ju bara göra en bråkdel av allt som jag har lust till. Faktiskt tror jag att det är det som gör mig trött, som orsakar dehär svaghetstillstånden. Jag försöker hinna med för mycket... Ja, det och så denhär långa tiden av inre förändringar...



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, gudomliga sjukan, förändringar, gudsdårar, psykoser

Psykos på egenhand

Ja, så började vi diskutera. Förtroendefullt. Vänskapligt. Mitt brev var också skrivet i den tonen. Stora chefen kunde inte vara med, så vi var bara tre personer - Mellan, Lilla och så jag. De fick för första gången höra att jag gick igenom en psykos år 1998. Jag försökte förklara vad det innebär, hur det har påverkat mig. Jag berättade också om att jag gjorde det på egenhand, utan läkarhjälp, vilket jag tycker är betydelsefullt. Det är mycket därför som jag är som jag är. Self made.

Jag fick själv ta itu med min sjukdom, verkligen leva mig igenom den. Det var jag som först tänkte tanken att dethär kan vara en psykos, som ställde diagnosen. Mina anhöriga förstod det inte. Min mamma tror kanske fortfarande att jag var besatt av andar. Hon kan ju läsa om det i Bibeln. Min pappa trodde att jag var deprimerad, precis som han hade varit. Ja, för det gick ju att kontakta mig. Jag var ju aldrig helt inne i psykosen. Det var mera så att jag på olika sätt försökte förstå vad som hände, experimenterade med olika tolkningar. Först efter ett års tid kom jag till den punkt, då jag slutligen kunde godkänna att jag hade 'inbillat mig' alltsammans...


Det var inte någon lätt sak, skall jag säga. För att göra det måste jag först ändra verklighetsuppfattning, förstå att verkligheten inte är något som finns utanför mig själv utan att jag själv är med och skapar den. Dessutom, vilket säkert är ännu svårare, måste jag tacka nej till den stora roll som psykosen hade gett mig. Först en hedersam roll, sedan allt mera tragisk, men fortfarande stor. På slutet var det bara skam och äckel, men jag tvekade ändå. Jag ville ju att det skulle vara någon mening med allt mitt lidande...

Där tog psykosen slut. Jag gav upp alla krav på storhet och accepterade att jag bara var sjuk. Det är priset för att vinna över en psykos. Jag segrade, men det var en Pyrrhus-seger. De egna förlusterna var enorma. Nu kom depressionen. Jag ville ingenting längre, inte ens leva. Men dö ville jag inte heller, vågade jag inte. Det fanns ju en möjlighet att mitt medvetande skulle överleva döden. Jag skämdes över mig själv. Jag vågade inte måla, inte röra gitarren, jag visste att jag var för dålig. Ja, förstå mig rätt - jag skämdes för att göra det i mitt eget sällskap...! Jag äcklades över mig själv. Allt det äckliga som jag hade gjort med mig själv i mina desperata och lönlösa försök att beveka...



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, förändringar, psykoser, pyrrhussegrar

Ingen bra konstellation

Detta var upptakten. Säkert skulle jag inte ha brytt mig, om dethär skulle ha varit första gången. Men under de senaste två åren har det hänt något på min avdelning. Stämningen har förändrats. Mina arbetskamrater verkar tröttare nu. Först trodde de väl att jag skulle bli bättre. Det var ju därför som jag skulle arbeta deltid. Men det blev jag ju inte - och dessutom har det hänt något annat också. Det har blivit svårare att få tag i vikarier. Staden måste spara för att få budgeten att gå ihop och på min arbetsplats bestämde man sig för att dra in på vikarier också. Så när jag inte kunde arbeta, då måste mina arbetskamrater ta över mina uppgifter. Ja, framför allt kundtjänsten. Allt mera sällan kom det någon i mitt ställe...

Såhär kunde det ju inte fortsätta. Det var det jag insåg - och det gör väl ni också...? Dethär var ingen bra konstellation. Om den fick bestå, skulle stämningen på min avdelning bli ännu sämre. Alla skulle lida av det, också mina arbetskamrater, men allra mest jag. Den som hela tiden ställer till besvär...

Så jag gjorde vad jag kunde. Eftersom jag inte har inte den ställningen att jag kan bestämma på vilket sätt vi skall spara, skrev jag ett brev istället, adresserat till alla mina tre chefer - till Stora chefen, till Mellanchefen och till Lilla chefen, som är min närmaste förman och alltså en av mina arbetskamrater. Jag berättade om mina svaghetstillstånd och hur de påverkade stämningen på min avdelning, ungefär i samma ordalag som jag har gjort här. Vi kan inte fortsätta på dethär sättet, skrev jag och föreslog två lösningar också. Antingen skulle jag börja studera igen eller också kunde vi ändra på min arbetstid, lägga om den och göra den ännu lite kortare.



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, makt, svaghet

Inget att gnälla för

Jag talar om makt, men det skulle jag kanske inte göra? Kanske är det synd om mig istället...? Stackars lilla jag...! Ja, det skulle man väl också kunna säga. Här finns en dubbelhet, som ni väl har märkt. Porslinsvas med krut...! Dessutom har jag ju talat om hur beroende jag kan känna mig - av naturens växlingar, av livet omkring mig. Eller vackrare sagt: en tillhörighet. Men en maktmänska borde ju vara självständig, inte sant?

Jag skall berätta lite om vad som har hänt - ja, på min arbetsplats, då. Första dagen, när jag kom tillbaka från semestern, kände jag mig sjuk. Jag visste inte riktigt vad det var, om det var en förkylning eller bara ett annat svaghetstillstånd. Jag har ju så många, alla lite olika. Men jag kände mig verkligen dålig - yr, illamående och svag på något sätt. Det var en sådan ansträngning att samla tankarna. Och det var så pinsamt. Första dagen efter semestern! Jag borde ju vara frisk, utvilad. Att klaga nu var som att säga att nu börjar det igen. Det skall bli precis som förra året. Räkna inte med mig...!

Jag vet inte vem som blev mera besviken, jag eller mina arbetskamrater. Första dagen kunde jag i alla fall inte tala om det. Andra dagen visste jag att det var en förkylning och då berättade jag. Förstod ju att jag var tvungen, att jag inte kunde klara denhär veckan utan att vara borta från arbetet. Men jag gick inte till företagshälsovården, tänkte att jag kunde ta ut mina övertidstimmar istället. Jag kunde göra kortare arbetsdagar, bara sköta min del av kundtjänsten, inte belasta de andra. Och så kunde jag kanske bli ledig i slutet av veckan istället. På fredag har vi ju inte så mycket kundtjänst.

Men när det blev slutet av veckan och jag skulle gå till företagshälsovården, verkade de andra tycka att jag redan borde vara frisk. Jag såg inte särskilt sjuk ut. Sådana där små förkylningar är väl inget att gnälla för...

Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: arbetsliv, dubbelhet, förkylningar, makt, semester, svaghet

Lättnadens suck

Mamma, mamma, jag är så trött. Jag fick som jag ville. Men nu är jag så trött.

Fast det gör inte så mycket. Jag har ju fyra lediga dagar framför mig. Nu kan jag ju vila...

...och genast som jag har tänkt det, kommer förkylningen tillbaka. - Jaha. Så bra. Så du har tid med mig nu, säger den. Men det har jag ju inte. - Jag vill vara ledig. Jag vill ha roligt. Leka! Skapa!

Jag virar en yllehalsduk kring halsen och en yllepläd kring kroppen och medicinerar med allt som jag har. Säger en besvärjelse också: Jag lovar att jag inte skall stressa. Jag tar visserligen Coldrex nu, men jag lovar att ta det lugnt. Så skona mig. Inte mera förkylning. Låt mig få må bra...

Känns det igen? Man tänker att nu kan jag slappna av - och så blir man sjuk...!

Men kanske ändå inte. Inte denhär gången. Känner jag mig inte redan lite bättre...?



Följande inlägg hör ihop: 1) D-vitaminstinn...! 2) Porslinsvas med krut 3) Lättnadens suck 4) Inget att gnälla för 5) Ingen bra konstellation 6) Psykos på egenhand 7) Den gudomliga sjukan 8) Svagheten dikterar 9) Sköt om mig

Andra bloggar om: avslappning, förkylningar, krämpor