Katternas nyårsafton

spåkatten
spanar ner i vattnet
blir det några godsaker för mig
år 2008 ...?








den andra katten
ser förebrående på mig
måste du fotografera oss  
här?

jag är inte någon dikeskatt
egentligen

Scener i öknen

En öken. En trött och törstig man. Hans krafter är nästan slut. Han har redan fallit så många gånger. Om han faller en gång till, vet han att han inte orkar stiga upp igen.

Samma man, precis lika trött och törstig. Den enda skillnaden är att han vet att det finns en oas bakom klipporna. Där finns mänskor. Han kan få vatten och annat som han behöver.

Samma man igen, lika trött och törstig. Som mannen i scen två vet han att det finns en oas bakom klipporna, men det är inte allt. Han vet också att hans älskade befinner sig där.

I den första scenen ser mannen ingen räddning. Det enda han har är kroppens vilja till överlevnad. I den andra scenen har han redan hopp. Om han kämpar på, så kan han nå oasen och överleva. I den tredje scenen finns ännu en sporre. Om han klarar sig, så kommer han inte bara att överleva utan får också möta sin älskade.

Mänskan är kropp själ och ande. Jag tror det är det jag vill säga med dehär tre scenerna.

Är dethär min nyårshälsning? Ja, varför inte? Jag hoppas att vi under det nya året kommer att finna näring för alla dessa tre.

Andra bloggar om: ande, hopp, kropp, kropp själ och ande, oaser, scener, själ, öknar

Livet, idag, nu

Jag går ut i köket. Den svarta katten, han som är så avvaktande, kommer emot mig, spinnande. Jag tar honom i famn och han fortsätter att spinna. Det är som en gåva. Jag är nästan säker på att han minns hur skönt vi hade det för en stund sedan, när vi var ute och gick, alla tillsammans. Efter en stund släpper jag ner honom. Jag vet att han inte vill vara länge i famnen.

Då kommer den andra katten, han som aldrig får nog, han som vill vara i famnen jämt. Men han vet att jag inte har tålamod med det, att jag kommer att sätta ner honom om bara en liten liten stund.

Sedan är vi bara. Jag står och lutar mig mot diskbänken, katterna sitter vid mina fötter. Ingen gör något. Tiden står stilla - igen. Jag hade samma känsla utomhus också, när jag satt på huk vid dikeskanten och såg ner i vattnet. Förut hade jag fotograferat katterna, när de undersökte diket och ett par brunnsringar i cement. Men nu satt jag bara stilla, länge. Jag kände den fuktiga luften mot min hud, hörde porlet av rinnande vatten, såg det gröna gräset. Det nästan lyste mot den mörka gyttjiga dikeskanten. Såg de vita nybyggda husen i bakgrunden. Samhället, men bara en skymt. Jag kunde inte känna brådskan hos de arbetande mänskorna. Ändå kände jag mig så delaktig. En del av livet, naturen. Jag kunde ha varit en katt jag också. Ett djur bland andra djur. Eller kanske en grästuva. Allt jag kände var stillhet.

Efter stunden med katterna i köket, går jag till mitt arbetsrum, för att arbeta. Men stillheten följer efter mig. Jag kan inte förstå hur jag skall kunna börja tänka igen och inte vet jag om jag vill det heller. Det känns så onödigt. Varför arbetar man? Kan jag låta bli att arbeta? Vad skall jag då göra? Hur länge kan jag bara vara stilla? Jag inser att det inte är något att oroa sig för. Livet har en rytm. Efter stillhet kommer rörelse, av sig själv. Det är bara att leva det.


Andra bloggar om: diken, fotografier, katterna, livet, rörelse, stillhet

Någongång måste du börja söka arbete

En ganska tung dag.

Morgonen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Klockan tolv skulle jag träffa min psykiater. Jag var ganska rädd just innan. Skulle han förstå mig, varför jag behöver mera sjukskrivning?

Efteråt mådde jag ännu mera illa. Dumheter, försökte jag säga till mig själv. Det gick ju bättre än du hade väntat. Du hade väntat dig en eller två månader sjukledigt, men du fick tre... och utan att egentligen fråga. Så vad gnäller du för...?

Jo, kommunikationen! Jag kände inte att han förstod mig... eller ens försökte göra det. Det tog många timmar, innan jag insåg att det var där mitt onda satt. Jag har märkt det förut också, att jag börjar känna mig otrygg om jag inte får kontakt med mänskor. Han ställde flera viktiga frågor... men jag fick ingen tid att försöka svara på dem.

Hur gick det hos terapeuten? frågade han till exempel. Jo, ganska bra, svarade jag... och det räckte för honom!

Sedan frågade han om medicinen, om jag möjligen känner mig piggare nu. Kanske inte piggare, svarade jag, men lugnare. Fast jag är inte säker på vad det beror på. Om det är medicinen eller att jag lever så stillsamt nu...

Jag nämnde också att det kändes tryggt att ha en vårdrelation... men då slog han på backen: Någongång måste du börja söka arbete... Jag försökte förklara att jag är rädd att jag skall hamna i samma läge en gång till. Jag är inte säker på att jag kan klara mig i arbetslivet... Men han missförstod mig, föreslog bara att jag skulle dra en skiljelinje mellan arbetet och mina intressen, försöka anpassa mig till arbetslivets krav.

Det var väl då jag började tala om mina misslyckanden. Om han kunde förstå hur det kändes att misslyckas så att man inte längre kan känna något hopp, ingen kraft och ingen vilja att försöka igen... Han tog det som en fråga om jag kunde bli sjukpensionerad och sade att det kunde jag inte (fast möjligen deltidssjukskriven)... Men när han hade sagt det, förvånade han mig med att säga att det inte var så brått. Jag kunde nog vara sjukledig ett tag till, åtminstone till slutet av mars. Det var bra, sade jag svävande, så jag hinner försöka... Jag visste inte hur jag skulle avsluta den meningen.

När jag kom hem var jag en härva av obehagliga känslor. Hade jag försökt manipulera honom? Hade jag uttryckt vad jag verkligen kände? Ville jag bli sjukpensionerad...? Egentligen tror jag att jag mest ville tala om hur jag kände mig, om rädslan för framtiden... och känslan av tomhet. Jag ville att han skulle förstå mig... och dessutom reagerade jag på ordet måste. Jag tycker inte om det... och jag vet inte ens om jag förmår tvinga mig längre. Min kropp säger ifrån, så fort jag försöker. Hela mitt jag vill vilja. Jag vill att de hjälper mig att börja vilja igen, det är det jag vill med terapin...

Det kändes också lite som att han gjorde mig till ett fall, ett nummer. Ett fall som du skall ha den och den medicinen och så och så mycket sjukskrivning... Men jag är säkert orättvis. Något måste han ju ha förstått, eftersom han utan vidare sjukskrev mig i tre månader. Så länge har jag aldrig förr varit sjukskriven...

Och hos terapeuten får jag förstås tid att berätta. Men det känns lite konstigt att det är en person som beslutar om medicin och sjukskrivningar... och en annan som skall försöka förstå mig. De har säkert sina konferenser... men det är ju inte samma sak. Läkaren lär känna mig på ett indirekt sätt, via terapeuten.

När jag kom hem, mötte mig samma syn igen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Men nu har jag städat, både i köket och inom mig. Nu går det att leva här igen.

Andra bloggar om: arbete, hälsa, katter, läkarbesök, rädslor, sjukskrivningar, städning

Stunden innan man somnar

Ni vet, dendär stunden innan man somnar. Precis som Miranda tänker jag så bra då. Det är som om tankarna skulle bli så tydliga i mörkret. Som vita kritstreck på en svart tavla. Det är mycket frestande att ägna sig åt tänkande istället för att sova.

Mina tankar går åt olika håll. Varje kväll tänker jag lite på framtiden. Ängslas över hur det skall bli. En lugnande tanke är att jag inte behöver förbereda mig. Jag känner mig själv, vi har en ganska god kontakt - jag och mig. Särskilt nu, när jag lever så lugnt och stilla. Så jag behöver inte tänka ut någon strategi. När det blir dags, kommer jag att veta vad jag skall säga.

Lite kan jag ändå inte låta bli att tänka. En tanke kommer igen och igen. Det är viktigt att jag får tala färdigt först. Jag vill inte ut i arbetslivet förrän min läkare förstår hur jag har det. Mina förutsättnigar. Vilka arbeten jag kan ta. Hur många timmar i veckan. Jag vill inte hamna i samma läge som på min förra arbetsplats. Inte göra samma misstag två gånger.

I mina öron låter det klokt. Jag hoppas att min läkare också skall tycka det.

Vidare tänker jag på mina bloggar, vad jag skulle vilja skriva. Just i denhär stunden är det så mycket som jag skulle vilja berätta för er. Jag skulle vilja veta om ni känner igen er, jag vill vidga vår gemensamma värld...! Men jag vet att jag måste vakta mig. Annars ligger jag vaken hela natten!

Mina tankar går till fantasierna också... men inte på samma sätt som förr. Förut gick jag in i dem, tog för mig av den trygghet som de har att ge. Nu har jag inte samma behov längre. Tryggheten behöver jag helt säkert, men kanske inte längre den kamp som jag måste ta mig igenom, innan jag kunde få känna mig trygg. Den kampen hade en sexuell laddning för mig...

Eller... Kanske är det inte så heller. Att jag inte fantiserar kan också bero på att jag tar det så lugnt. Jag har märkt att i lugna tider minskar den sexuella lusten. När man tar det lugnt, ställer man inte upp mål för sig... utan nöjer sig istället. Att nå utlösning är också ett slags mål, verkar det som.

Så numera fantiserar jag inte. Jag tänker bara på fantasierna. Hur jag skall lägga fram dem.

Men framför allt försöker jag lämna tankarna. Gå in i kroppen istället. Jag har min uppmärksamhet på allt som händer där. Andningen. Olika känslor. Hur det känns, när kroppen vilar mot underlaget. Hur skönt det är att få vila. Jag tänker att nu slappnar jag av... och så gör vi det, kroppen och jag. Kroppen gör precis som jag tänker...

Till slut måste jag lämna kroppen också. Om sömnen skall kunna komma, får man inte vara för uppmärksam. Jag vill ju sova, inte meditera! Just innan sömnen kommer, skall tankarna löpa fritt. De blir mer och mer virriga, fantastiska, början till drömmar. En behaglig värme sprider sig i kroppen. Då vet jag att jag håller på att somna.


Apropå fantasierna, så har jag lagt ut en fortsättning på Övergivna - fast jag tror att den kan läsas för sig också. Den heter Svärdslekar och handlar om hur det ibland kan värka också i gamla... krigsskador. Sår som man trodde var läkta.
 

Andra bloggar om: carulmare, cor caroli, somna, svärdslekar, sömn

Lite rädd... men kanske mera tillfreds

Flera kvällar har jag känt en liten liten glädje. Imorgon får jag fortsätta, på samma rofyllda sätt. Ännu en dag, fast jag vet förstås inte hur länge. Ändå är det ju inte illa.

Andra bloggar om: sjukskriven, bilder, bildredigering, fotografier, tillfreds

Cor Caroli

En ny blogg igen! Ja, skam den som ger sig... :)

På den nya bloggen går det inte att kommentera. Det är för att jag behöver fria händer. Om ni har kommenterat, så nänns jag inte ta bort inläggen, så sentimental är jag...! *fnys* Men jag vill också ha min konstnärliga frihet. Kunna ändra mig och ta bort inlägg, som det känns bäst.

Så jag har överfört det mesta från wanderdeep... och här är också några nya inlägg, med rubriken Övergivna... För det mesta brukar jag skildra inifrån mänskan själv, hålla mig strängt till det perspektivet. Är man introvert så är man! :) Men här har jag försökt göra det motsatta. Se utifrån, som på teater.

Min nya blogg heter Cor Caroli, som betyder Karls hjärta. Det är också namnet på en stjärna i stjärnbilden Canes Venatici.

Andra bloggar om: cor caroli, övergivna

Lugn och trygg

Åh, vad jag tycker om min nya sida! De blågrålila tonerna och det bruna i Puh-bilden, färgerna får mig att känna mig så lugn och trygg. Puh själv också, förstås. Se nu bara på blicken! Visst är de underbara de riktiga Puh-teckningarna? Så enkla och uttrycksfulla.

Sådant här skall man förstås inte säga själv. Jag menar att jag tycker om min egen sida... Vad skall ni nu hitta på att säga?! :)

Men här kan jag kanske skriva små små puhaktiga tankar.

Uppdatering nästa dag: Fast jag undrar nog hur länge jag står ut med dendär oskyldiga nallen...?

Andra bloggar om: färgval, lugn och trygg, Nalle Puh

Vilken skräll!

Andra dagen som det känns bra i kroppen. Jag känner mig behagligt slö. Funderar på om jag skall cykla till universitetsbiblioteket eller ta bilen eller om jag skall arbeta hemma... eller om jag inte skall välja någon enda av dessa möjligheter. Jag har en känsla av att jag inte skall störa kroppens vila. Vad jag än tar mig för, får jag inte stressa... om jag vill ha kvar den behagliga känslan... Det skulle inte kännas så fel att sova ännu någon timme...

Och jag har tagit min tablett. Tänk om jag börjar gilla dehär tabletterna, om de börjar smaka som den finaste choklad i min mun...? Bara en till, tigger jag av min läkare!

Tänk om jag faktiskt skulle bli frisk! Det skulle vara som en miljonvinst. Vad i herrans namn skulle jag ta mig till då...? Hur skulle det påverka mig själv och hela min omvärld? Vilken skräll! :)


Andra bloggar om: hälsa, skrällar

Snöslask

Jag har gjort huvudspalten bredare, så att jag skall kunna sätta in stora bilder... och nu har jag ingen lust med det. Det känns bara för stort, att välja och bestämma mig... Suck.

Ändå har jag haft en bra dag, bättre än på länge. Jag har hittat på att cykla eller köra bil till universitetsbiblioteket och så sitter jag där och skriver lite. Det känns bra att vara någon annanstans emellanåt... och jag trivs bra i just den miljön. Universitetsbiblioteket ligger vackert också... och har ett trevligt litet café. Man kan läsa all världens tidningar där, fast det gör jag inte.

Vädret idag var förfärligt. Det visste inte om det skulle snöa eller regna. Det klafsade när jag gick i snön. Våtare än såhär kan snön inte bli utan att kallas för vatten.

När jag körde hem (tog bilen idag), såg jag barn som åkte pulka nerför en viadukt. Det gick undan, fast snölagret var mycket tunnt... och blött. Barn! tänkte jag och skrattade högt. Vilken livslust! De tycker att dethär är ett bra väder. De har roligt. Säkert tror de att livet kommer att fortsätta på samma sätt.

Mitt skratt var av den vresiga sorten. Mera en fnysning.

Det får så vara, för ögonblicket.


Andra bloggar om: snöslask, vresighet

Insida och utsida

Dimma. En dag när det kunde bli hur fina fotografier som helst, men jag ändå inte vill gå ut. I tanken känner jag hur rå luften är. Jag drar in den i mina lungor... och blir förkyld på fläcken!

Kanske skulle jag gå ut och fotografera, men jag har redan så många fotografier på datorn. En del är ganska bra som de är, andra skulle kanske kunna bli bra, med lite arbete. Men jag vill inte sätta ut några bilder. Det tar emot. Jag orkar inte. Jag tror jag är rädd också...

Det har varit två märkliga år. Jag har vänt ut och in på mig själv som aldrig förr. Avsikten var att bli mera tydlig. Jag ville att mitt inre jag skulle bli känt för andra, att det skulle få en plats i den yttre världen... Det har lett till stora förändringar. Min familj har lärt känna mig bättre. Jag tror vi har blivit bättre på att stöda varandra. Jag har också försökt ändra på mina arbetsförhållanden. Något inom mig började tycka att jag skulle göra något för min hälsa. Vad som blir resultatet är ännu mycket osäkert.

Först nu har jag kunnat göra dethär. Förut vågade jag inte. Min tilltro till mig själv och andra mänskor var för svag... Jag kommer att tänka på något som vi gjorde som barn. Man skulle falla bakåt i lekkamratens armar. Jag tog alltid emot, men vågade inte falla själv... Kanske skulle jag kunna göra det idag? Kanske är det det jag har övat på de senaste åren...?

Men nu känner jag trötthet. Ett behov av att dra mig tillbaka, att vända insidan inåt igen. Det känns nästan som om insida och utsida skulle ha gått ihop. Vad tycker jag när jag är för mig själv? Kan jag fortfarande vara för mig själv...?

Och rädslan? Att tappa bort mig själv, mitt privata lilla jag. Förr bara drömde jag om att visa upp mina verk, nu gör jag det hela tiden. Det känns så meningsfullt, för meningsfullt...

Jag är rädd för meningen... och rädd för att förlora den. Kan det bli krångligare än så? :)


Andra bloggar om: blogga, förändringar, insida och utsida, meningen, rädslor, tillbakablick

Tillbaka till mig

Jag vet inte. Men jag tror jag kommer att blogga mindre den närmaste tiden...

Jag är mycket känslig just nu. Jag har sagt upp mig från mitt arbete... men har inte kraft att söka ett nytt. Inte heller vet jag när eller om jag kan få tag i den kraften. Mera orolig är jag kanske ändå för min son, hans magproblem bara fortsätter och fortsätter... och han är så ledsen för det. Sedan han blev klar med skolan i våras, har han varit sjukskriven.

Min osäkerhet är så stor att jag knappt vågar säga något. Rädda tankar skulle kunna bära iväg någonstans, tänker jag. Någonstans dit jag inte vill... Jag känner det som om jag måste tassa fram. Känna efter, innan jag sätter ner foten. Bottnar jag här? Jag tänker, talar med min son och andra, men att skriva känns som att klampa. Så mycket tveksamhet försvinner, när jag sätter ord på mina tankar. Just nu verkar tveksamheten vara min bästa bundsförvant, osäkerheten min trygghet.

Tillit. Man behöver tillit, när allt är osäkert. Egentligen är det bara då som man behöver den.

Min son söker också tillit. - Du skall veta, sade han i bilen igår, att det är inte som jag gör mig till för mormor. Jag är faktiskt kristen.

- Jag vet det, svarade jag. På sätt och vis är jag det själv också. Jag skulle inte kunna leva en enda dag utan förlåtelse. Kan du förstå hur det känns att vara som jag? Att nästan inte orka med något alls. Jag skulle inte klara av att vara så... oduglig... om jag inte skulle ha en känsla av förlåtelse. Att jag får.

Han förstod. Det kändes bra... och sorgligt, på samma gång. Många gånger förstår han för mycket för att bara vara tjugoett år. Han vet hur det att inte ha framgång. Hans intelligens var inte till mycket nytta för honom i skolan... Jag vet att jag borde ha stött honom mera, när han var liten. Jag försöker göra det nu, han säger att jag gör det... och ändå är jag rädd att jag stjälper honom istället... Nu talar ju också han om tomhetskänslan...!



Det blev ganska mycket, ändå. Mera än jag hade tänkt.

Ändå tror jag det stämmer som jag skrev, att jag behöver minska på mitt bloggande. Blogga mindre... och kommentera mindre. Det ni skriver om, kära vänner, berör mig och jag känner ofta att jag vill delta, säga något... men jag tror inte att jag klarar av det just nu. Jag behöver dra mig tillbaka, till mig själv... Ni förstår väl...?

Någon annan skulle kanske bara bli borta... men jag tror jag behöver skriva om det, för er skull, men kanske ändå mera för min egen. För att jag skall klara av att se min egen gräns.

Andra bloggar om: bloggande, osäkerhet

Ånger... och morötter

Min dikt (No mercy)... var den obegriplig? Kanske min engelska inte räckte till?

Den handlar om ånger... tror jag. Djup ånger. Mannen tänker inte att han ångrar sig, men hela hans varelse är ånger. Han kan inte längre tänka och känna som förut. När han försöker, känns det som om han skulle gå sönder. Förut visste han inte vad han gjorde med andra mänskor, nu kan han känna det, inom sig, som om det gällde honom själv. Därför kan han inte längre handla på samma sätt. Hans egen smärta gör det omöjligt. En skoningslös ånger. En ånger lika skoningslös som han själv, förut.

En dikt om inre förändring, på djupet... En förändring som jag själv har upplevt... antar jag. Det är väl därför jag kan skriva om den.

Men just nu känner jag mig ganska osäker, vet inte riktigt vart jag är på väg... Jag är glad att jag blev sjukskriven. Det var viktigt för mig att 'de' lyssnade på mig, att jag äntligen får hjälp. Att jag äntligen lyckades säga det klart nog. Måtte jag kunna göra det i fortsättningen också. Ni vet ju hur svårt det är att tro på sig själv... eller hur?

Jag har lösa tankar om riktningen. Min andlighet... eller kanske mitt tankeliv.... skulle behöva någon slags motvikt... tror jag. En förankring i dethär livet... Jag hoppas att jag kan finna den inom mig, som ett intresse eller något... för jag klarar nog inte av att tvinga mig... Det har väl med depressionen att göra, skulle jag tro. Man behöver morötter, om man skall orka dra sitt lass... och jag ser inte så många sådana.

I alla fall har jag börjat sticka en tröja...! Det skall bli en ganska lång ribbstickad tröja... för att jag skall kunna gå ut i trappan och släppa ut och in katterna... utan att behöva klä på mig så mycket... och utan att grannarna tycker jag är oanständig... Nåja. Där såg jag faktiskt en morot... eller hur? :)

Vidare har jag besökt en verkstad idag. Moroten här var nog att jag skall kunna ta mig någonstans också under vinterhalvåret. Så jag har fått däcken bytta, fläktremmen spänd och 'vätskorna' påfyllda... Ett nytt batteri köpte jag också, även om det var okristligt dyrt... och jag inte är helt säker på att jag behövde det. Det bara blev så att jag köpte det... :(

Så... jag prövar mig fram... och det känns i hela kroppen. Min energi är inte längre uppe i huvudet, jag är inte det minsta snurrig... och jag undrar vad det skall bli av mig. Just nu saknar jag inte skrivandet, men jag vill nog inte vara utan det... så länge. Hoppas jag kan få energi så det räcker både för huvud och fötter.

Andra bloggar om: morötter, ånger

No mercy

the boy was worthless
he had thought

had he tried to use him
it would surly have broke him
the boy was simply too weak

and nowhe was breaking
how could he ever tell him
about those thoughts


but you must
the younger man demanded
you owe me that much

Dikten handlar om ånger... tror jag. Djup ånger. Mannen tänker inte att han ångrar sig, men hela hans varelse är ånger. Han kan inte längre tänka och känna som förut. När han försöker, känns det som om han skulle gå sönder. Förut visste han inte vad han gjorde med andra mänskor, nu kan han känna det, inom sig, som om det gällde honom själv. Därför kan han inte längre handla på samma sätt. Hans egen smärta gör det omöjligt. En skoningslös ånger. En ånger lika skoningslös som han själv, förut.

Andra bloggar om: bilddikter, dikter, mercy, nåd

Inte snurrig

Det är så konstigt. Nu, när jag inte längre har all energi i huvudet, har jag inget att säga... Jo, det finns tankar, men jag orkar liksom inte dra upp dem och binda ihop dem till helheter... Jo, jag skulle kunna göra det också, men inte utan att tvinga upp energin igen... och det vill jag kanske inte... än.

Det är stilla nu, sedan någon dag... men ganska trist. Jag brukar sällan ha det... trist.

Bilden blev uppdaterad 3.2.2009

Andra bloggar om: bilder, fotografier, istanbul, stadig, träd

Minns ni våren... ljuset...?

Andra bloggar om: bilder, fotografier, minnen, våren

Gömställe

eller en värld i upplösning...?

Andra bloggar om: fotografier, gömställe, murrig, skog, upplösning

Tillsammans spanar vi ner i diket

Andra bloggar om: bilder, diken, fotografier, katter, vattenpölar

Sett i ett dike

Uppdatering 5 november 2007: Redigerat bort skuggan. Jag kom fram till att ljuset längst ner i 'ravinen' var det som jag hade fastnat för i denhär bilden...

Vet inte om jag är nöjd nu heller...


Andra bloggar om: bilder, diken, fotografier, vattenpölar

Vintertid

Nästan alla blad är borta

Så vackra de var

Andra bloggar om: fotografier, höstlöv, vintertid

Vad skulle du kunna ta?

hör jag mamma säga, inom mig. Hon menar om jag äter rätt, får alla näringsämnen och så. När jag är så svag.

Jag ser mig själv i affären. Jag tar ett stort paket från hyllan. Mänskomat, står det på, och sedan: Fullkost för mänskor. Den som äter dethär, behöver ingen annan näring.

Enkelt och tryggt.

Andra bloggar om: mänskomat, tankekorn

Snurrig

Nu känner jag att jag måste hålla upp lite. Jag känner mig så uppbunden... och jag är rädd för att göra av med för mycket energi, så att jag blir sjuk. Jag har skrivit så mycket de senaste dagarna, både inlägg och kommentarer, och haft så många givande ordväxlingar... som har inspirerat mg till nya inlägg... så nu är jag helt snurrig i huvudet. Energin är hög... och jag tror att den behöver komma ner. Jag har just kommit upp från en tiodagars svacka och skulle inte vilja ställa till med en ny.

Så ni som väntar att jag skall svara, vet att jag helst skulle vilja göra det bums... men att jag kommer att göra det... snart!

Shame

klicka på bilden

Andra bloggar om: carulmare, shame, skam, wanderdeep

Habackuk... med lång haka

Det finns några nya inlägg på wanderdeep... som nästan bara består av bilder... och lite, lite text... på engelska, faktiskt. Jag är inte säker på vad jag är ute efter nu, kanske ville jag bara leka med Gimp.

Här finns i alla fall ett par höstbilder, en inledning till en historia... och så... min förfalskning av Donatellos Habackuk. Gissa om jag kände mig... lustfullt... syndig, när jag förlängde hakan på honom? Klicka på bilden, så ser ni skillnaden!

Ändå har jag kanske inte tänkt ge mig in i förfalskarbranschen, åtminstone inte för snöd vinnings skull. Men det förstår ni väl? Berthold kunde ju inte ha en sådan haka...! :)

Här börjar tråden. Vill man inte läsa bild för bild, kan man få fram hela tråden på en gång. Autumn heter den

Andra bloggar om: Berthold, Gimp, Habackuk, wanderdeep

så med ens

när dagen är slut
och jag inte orkar arbeta mera
kommer känslan tillbaka

finns det någon mera än jag...?

Andra bloggar om: akvareller, bilder, känslor

Flygfärder

Jag håller på med en tråd om framgång. Den handlar om Wiba... som är så duktig. Hela landet sjuder av heta känslor, men i Adalheim är det lugnt. Där är det Wiba som styr, med säker hand. Hon gör alla de rätta sakerna...

Fast det tycker inte Hariberth. Han ifrågasätter inte vad hon gör, men hennes motiv...

Det gör kanske inte Berthold, men han har också svårt med hennes framgång. Wiba lyckades, där han själv misslyckades. Själv är han som Ikaros, han som flög för nära solen...

Såhär ser tråden ut, just nu. Nya inlägg med fet stil.

adoptivmor --- hochherrinna --- motvilligt --- lyckliga adalheim --- inga skönhetsfläckar --- inga uppror --- högtravande ---

Andra bloggar om: duktighet, framgång, Ikaros, motiv, wanderdeep

Inte snäll

Tre nya inlägg på wanderdeep ...om att inte vara snäll.


Andra bloggar om: carulmare, inte snäll, snäll, wanderdeep

Hur det känns

Några inlägg om hur det känns att att ha sagt upp sig. Ja, det vill säga - min känsla just nu... för vem vet hur man kommer att känna sig imorgon... eller om två veckor... eller ännu längre fram.

Jag satte in dem på wanderdeep, med början här.

Just nu tycker jag det är roligare att skapa på den andra bloggen. Jag kan sätta in större bilder... och blanda fantasi och verklighet på ett sätt som känns rätt för mig... också just nu. Hur jag gör i framtiden, det vill jag inte sia om.

Uppdatering: Nu finns där ett par inlägg... om galenskap också. De är en fortsättning på samma ämne.

Andra bloggar om: carulmare, känslor, säga upp sig, uppsägning, wanderdeep

Änglar med rött på vingarna

Manon frågade om jag skulle utveckla dethär om änglar med rött på vingarna... och det har jag gjort nu. Här är tråden, som den nu ser ut. Där finns både nytt och gammalt. De nya inläggen med fet stil...


valmöjlighet > hittebarn > madonnatankar > änglamöte > mera änglatankar > rött på vingarna > svärd > svärd och hjärta > jungfruns sorger > skuld och oskuld > mater dolorosa > korsfästelse

Andra bloggar om: carulmare, rött på vingarna, wanderdeep, änglar

Jag vet inte!

Jag sitter på torget, väntar på sonen och ser på mänskorna som går med bestämda steg och tänker:

Om någon frågar mig vad jag nu har för planer, så har jag inget svar. Jag vet inte - och det känns fantastiskt. Kanske är det första gången, sedan jag började skolan... som sexåring.

Jag vet ju att det kommer andra stunder. Stunder när jag känner mig liten och otrygg och kanske ångrar mig...

Men ändå. Just idag är himlen hög och lockande blå.

Andra bloggar om: arbetslös, carulmare, frihet, trygghet

En glasklar dag

jag är en fjäril, jag flyger
mina vingar skimrar i solen
se mitt ljus,
min glädje i mig själv
gläds med mig,
flyg med mig

men be mig inte bära bördor


Andra bloggar om: bilder, bilddikter, bördor, carulmare, fjärilar

Flicka med katter

Lägger fram resultaten av dagens Gimp-lek....

ledsen flicka med katter

ikonflicka med katter

demonflicka med rädda katter

Andra bloggar om: flickor, katter, teckningar

Synd om-kampen

Känslor kommer upp just nu. Jag har träffat mina chefer, snart mina fd chefer. Jag har besökt arbetsförmedlingen. Det håller på att bli tydligt för mig nu. Jag har sagt upp mig, jag har hamnat i en ny livssituation...

Igår grät jag. Efter besöket på arbetsförmedlingen var jag så trött att jag inte kunde företa mig något alls... Fast trött är kanske fel ord? Jag hade sömnbrist, men kanske var det ändå mera ett slags inre spänning? En spänning som var så stark, som upptog mig så helt... att jag inte kunde samla mig för att göra något alls. Till sist lade jag mig ner på golvet och bara lyssnade på min andning... och på Johnny Cash... och så, utan förvarning, kom tårarna. Jag grät en halv minut, kanske mindre, men det räckte. Efter det kunde jag samla mig igen, kunde sysselsätta mig.

Idag på morgonen grät jag igen. Nu var känslorna mera tydliga. Jag kände mig sviken. Varför måste det sluta såhär? Jag hade bett om hjälp, men utan att få någon. Jag hade gått med i stadens modell för att stöda mänskor som har svårt att orka i arbetslivet, men den hade inte lett någonstans. Och ändå hade jag bara begärt en kortare arbetsvecka, på egen bekostnad...

På Arbetshälsovården hade de sagt till mig att de skulle göra sitt bästa för att ge mig en lättnad... och det har de kanske gjort... men i så fall är de visst ganska maktlösa. Nåja. Överläkaren kunde nog ha använt starkare ord i sitt utlåtande, utan att överskrida sina befogenheter.

Jag undrar vad de nu tänker om mig... Kanske att jag borde ha hållit ut. Jag skulle inte ha sagt upp mig utan fortsatt att komma till dem, begärt sjukledigt varje gång som krafterna inte räcker till. Kommit till dem och klagat, om och om igen. Gråtit, fått dem att tycka synd om mig...

Men så tapper är jag kanske inte.

Du är modig, sade min närmaste chef. Rakryggad. Mina kolleger hade köpt en present åt mig. De var lyckliga och glada, nu blir det bättre för dem... Jag får smicker, möjligen beundran... men de får sin vilja igenom. Vad är mera värt? Vad hade jag hellre velat ha?

Mina kolleger fick mera medkänsla. De hade klagat mera övertygande än jag. Hon grät, sade psykologen under ett av våra samtal. Jag hade inte gjort det. Man måste lida tydligt.

Men jag vill inte lida alls.

Ibland skrattar jag, när jag blir sårad. Övermodigt. Haha, ni kommer inte åt mig. Min närmaste chef blev förfärad, när jag gjorde det inför vår gemensamma chef. Hur vågade du? frågade hon efteråt. Vad då? Jag förstod inte riktigt. Jag hade ju redan fått hennes nej. Vad spelade det då för roll, om jag gav tillbaka lite grann?

Nej, jag är väl inte lätt att tycka synd om. Varför kan jag inte uppföra mig så att jag får medlidande? Mina kolleger verkar inte ha någon svårighet med det...

Hur är det med er? Kan ni tycka synd om er själva...? Ibland undrar jag om jag blev skadad under psykosen. Jag blev så bra på att fösa mina känslor åt sidan och gå vidare...

Eller också blev det helt enkelt för trångt. Det finns så många på mitt jobb som det är synd om, så det blev väl inte så mycket utrymme kvar för mig, för min känsla... Kanske var den jämförelsevis svag också. Ibland tycker jag nog att lidandet blir ett mål i sig. Man klagar inte för att det skall bli bättre utan för att få medlidande. Eller kanske för att få rätt? Om man får medlidande, betyder det att man har rätt? Är man skuldfri då? Rentav god?

Hur som helst. Dethär har hänt och jag undrar hur jag skall förhålla mig till det. Allt som händer måste man ju förhålla sig till, eller hur? På något sätt måste jag placera in det i mitt sätt att se på livet. Det går nog inte att undvika.

Men hur? Det är frågan. Hur skall jag välja att se dethär? Att jag bad om hjälp... och inte fick det... eller fick jag det? Hur kan jag ta till mig dethär utan att skada mitt förtroende för mig själv, andra mänskor, livet...?

Sist och slutligen handlade det inte om pengar. Det skulle ha funnits, fick jag veta. I så fall förstår jag inte alls varför de inte gjorde mig till viljes... Eller också gör jag det ändå. De kunde inte tycka synd om mig. De valde att tro att jag klarar mig utan deras hjälp, på något sätt. Jag förlorade synd om-kampen.

under det öppna kylskåpet
två kylskåpsdyrkare
lägg märke till hängivenheten, den djupa koncentrationen
för det är väl inte självmedlidande?
mjauuu

Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, medkänsla, synd om, uppsägning

Änglar

Kan man tänka sig... att Hariberth och Berthold... går på en konstutställning... med änglar som tema?!

Här en tråd om det... Den har med Wiba att göra också, egentligen med alla mina tre personer... men jag är ännu inte säker på hur jag skall knyta ihop det.


Andra bloggar om: carulmare, wanderdeep, änglar

Vad tycker ni?

Jag tror jag skall fortsätta arbeta med wanderdeep, på wanderdeep. Ännu är jag inte säker på hur jag skall skriva... så det kan bli många ändringar framledes...

De senaste dagarna har jag märkt... att jag nästan har börjat skriva bok igen... och det är jag inte säker på att jag vill. Men det är så enkelt att börja göra det. Jag vet ju precis vad som följer, hela tiden....

Kanske skulle jag försöka berätta ur minnet istället? Vad tycker ni?

Det är så tydligt, är det inte? Så fort jag börjar skriva om mina fantasier, blir det väldigt tyst på mina sidor... Jag önskar... att ni inte skulle bli tysta utan berätta vad ni känner, också det som ni tror att jag inte vill höra. Särskilt det. Hur känns det att läsa på wanderdeep? Går det läsa som jag har satt upp det? Blir det så förvirrat att man tappar bort sig? Hur tycker ni att jag istället borde skriva?

Jag talade om det med en god vän igår. Först sade han att han inte kunde känna igen sig i mina personer, mina 'berthare'... men sedan tror jag vi kom överens om att det nog inte var innehållet... utan formen. Kanske är jag fortfarande för... utredande?

Min boktext var nog för utredande. Det tycker jag själv också, när jag går tillbaka och läser... Jag vill gärna utreda, verkar det som. Kanske vill jag visa att jag förstår hur saker hänger ihop... och så glömmer jag bort att andra är precis på samma sätt. Andra vill också pussla, inte ta över mina färdiga lösningar... Är det så det känns att läsa mig? Kastar jag fortfarande ut för få frågor...?

Kanske är det också så att det utredande måste få komma först...? När det händer något stort och omskakande, så kan det ta länge innan man kommer över det. Man behöver ta reda på vad som hände, varför det hände och hur man skall ställa sig till det, så att det känns bra... Eller... när man har ätit något tungt, så tar det länge att smälta maten... men sedan, när det är gjort, när kroppen har fått sin näring, då kan man röra sig lättare igen...

Kanske kan jag tänka att dethär finns inne i mig nu, som näring och rörelsekraft? Kanske kan jag börja bolla med det, lära mig att jonglera...? Om ni hjälper mig... och jag inte låter vanan styra mig...

i min fantasis rum

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, skrivande, wanderdeep

Tankehopp

Jag har gjort några nya inlägg på wanderdeep. Det är fortfarande spännande att skriva såhär. Det ger mig flera möjligheter, tycker jag. Jag kan hoppa från det ena till det andra, från fantasivärlden till mitt vanliga liv, precis som jag gör i huvudet. Idag skrev jag först två inlägg om Hariberths första möte med Berthold... och så plötsligt märkte jag att jag ville göra en kommentar till det senare av dem, i ett nytt inlägg...! Så då gjorde jag det.

Här är mina nya inlägg... och så en katthälsning...! Om jag gör tankehopp, så är det vissa andra som inte nöjer sig med det. Varenda dag är det något nytt som småkatterna når upp till och hämtar ner till golvplanet...

ära och vanära
nedstämd
berthburg
raka och stela
domedag

Andra bloggar om: carulmare, tankehopp, wanderdeep

Bara ett...

...inlägg på wanderdeep idag. Jag tror nästan att det talar för sig själv...

Andra bloggar om: carulmare, wanderdeep

Dagens inlägg...

...heter Finger och Vems fel? Hariberth och Berthold samtalar om det som hände för mer än tjugo år sedan. Berthold försöker förklara och Hariberth känner sig anklagad.



FINGER. Berthold visste inte varför han fortfarande ville komma åt Hariberth. Hariberth hade ju inte gjort honom något...

Därför valde jag en magiker som bild. En magiker är väl en person som gör saker utan att egentligen göra dem...?









VEMS FEL? En fortsättning på föregående.

Dethär är faktiskt en målning från 1280-talet. Men jag tror att någon har fifflat med färgerna. Själv är jag skyldig till att ha gjort den lite skarpare...




Kommentera gärna på wanderdeep, det som hör dit. Det är ju kul för alla att få läsa vad någon annan har tyckt... och synd om era fina tankar kommer i skymundan.

Andra bloggar om: carulmare, skuld, upprörd, wanderdeep

Tre trådar...

...har jag spunnit vidare på. Klicka bara på bilderna...
Mest nöjd är jag med bilden till STRAFF. Är den inte underbar...? :)

Ett inlägg om hur Wiba blev hochherrina. .









Ett annat inlägg i tråden om hur det kom sig att Wiba blev adoptivmor. HITTEBARN










Två inlägg till om Bertholds barndom. STRAFF och HÄMNAS













Andra bloggar om: carulmare, drömmar, hittebarn, straff, wanderdeep, äktenskap

Ståhej och Skandal...

...eller dagens inlägg på wanderdeep. Om ni klickar på bilderna, så kommer ni till mina inlägg.

Ibland undrar ni kanske vad det är för konstverk, som jag har använt. Inne på wanderdeep kan ni sätta muspekaren över bilden, så kommer det upp en text längst nere på skärmen. Om ni läser den, får ni reda på de viktigaste uppgifterna om konstverket. Jag brukar sätta in dem i själva filnamnet.

Men det fungerar alltså inte här, bara inne på wanderdeep.

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, länkar, skandal, ståhej, wanderdeep

Länkar...

...till vad jag håller på med i wanderdeep. Jag tror jag sätter in dem här, vartefter. Man kan klicka på bilderna...

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, länkar, wanderdeep

Detta har hänt

Detta har hänt. Ett uttryck som får mig att minnas och dra på munnen. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag läste en damtidning. Försökte begripa mig på det som stod under rubriken Detta har hänt.

Min storebror kommenterade: Läser du sådant där!
Jag: Men det har ju hänt, på riktigt! Ja, jag trodde faktiskt att det var ett nyhetsreportage...

Nåja. Detta har hänt, i verkliga livet. Jag har dokumenterat det också, eller försökt att göra det. Men svårare motiv får man leta efter. Kanske just därför blev det ganska roliga bilder...

första kvällen, i lådan

vi håller ihop, vi två
ja, vi testar bara reflexerna

var snäll med oss, annars

nu får det vara nog
kanske denhär vinkeln

fick er till sist, haha

Andra bloggar om: katterna