Nu känner jag att jag måste hålla upp lite. Jag känner mig så uppbunden... och jag är rädd för att göra av med för mycket energi, så att jag blir sjuk. Jag har skrivit så mycket de senaste dagarna, både inlägg och kommentarer, och haft så många givande ordväxlingar... som har inspirerat mg till nya inlägg... så nu är jag helt snurrig i huvudet. Energin är hög... och jag tror att den behöver komma ner. Jag har just kommit upp från en tiodagars svacka och skulle inte vilja ställa till med en ny.
Så ni som väntar att jag skall svara, vet att jag helst skulle vilja göra det bums... men att jag kommer att göra det... snart!
Håll upp tills du känner att det funkar igen. Vi finns kvar här. Ha det bra så länge!
SvaraRaderaOj vännen, är det så, hos dig, just nu! Okej, bra att du berättar det, och ta dig den tid du behöver. Var rädd om dig.
SvaraRaderaSätt en skön kudde under huvudet och vila lite...
SvaraRadera..och lämna sockorna på..det känns varmt och tryggt..
SvaraRaderaVila dig du. Ta hand om dig ordentligt. Tänker på dig och skickar en kram också. Ge den till den gosiga av katterna om du vill :)
SvaraRaderaTack, alla. Jag återkommer... när jag känner att jag orkar...
SvaraRaderaNi minns hur pigg jag var, när jag just hade sagt upp mig? Två veckor var jag på det sättet. Om någon hade sagt att jag skulle hoppa in som stridspilot, skulle jag antagligen ha sagt ja - då. :) Det kändes som om jag skulle klara av vad som helst...
Men sedan dess har det varit mest svackor, precis som när jag jobbade. Kanske gjorde jag av med för mycket 'uppåtämnen', så att jag blev svag och mottaglig efteråt...?
Hur som helst så verkar mina svackor inte att ha med arbetet att göra, inte med att träffa folk heller, inte på något självklart sätt... Dethär betyder att jag känner mig mycket osäker på var jag står just nu... i fråga om arbete. Det verkar som om jag skulle kunna arbeta... bara ibland, någongång...!!
Men dethär står ännu inte i mina sjukintyg. De var för 'svaga', tyckte arbetskraftskommissionen, så nu är jag utan inkomst i tre månader. Karens kallas det. Det är inte hela världen, jag var förberedd på att det skulle kunna hända. Vad som faktiskt tog på, var att jag inte har nått fram till dem med mina svårigheter. Att jag är så ytterligt osäker på min arbetsförmåga... Men jag hade ju inte nått fram till mig själv heller, ville ju tro att jag orkar mera... än jag tydligen gör.
Så nu får jag liksom börja igen. Jag skall väl ta kontakt med en psykiater och få dethär till pappers... på något sätt. Kanske kan vi tillsammans komma på någon diagnos som skulle kunna förklara mitt hälsotillstånd...
Jag kan tänka mig att du fick ett adrenalin-påslag, sedan du tagit det faktiskt ganska stora och dramatiska beslutet att säga upp dig. Det verkar väldigt logiskt om du reagerade så, tycker jag. Sådär kände jag mig i våras, när jag stod på tröskeln och vägde, ville våga prova nytt jobb, men hade inte möjligheten att faktiskt ta steget, med dottern-situationen som den var då... och jag tror att kroppen och hjärnan "över-arbetade" då, och det orkar de inte hur länge som helst... Det blev nog lite som en tillfällig mano-depressivitet, för mig. Jag tänker att det kan ha varit liknande för dig - kanske är det så att varken du eller jag egentligen HAR den där stadiga styrkan just nu, för att åstadkomma större förändringar, och då får vi ta i så in i bomben när vi trots allt försöker få det att fungera och bli bra... så att vi tar av reservkrafterna? Och då blir det lite tomt i reserven sedan?
SvaraRaderaJag hoppas att du inte ska behöva oroa dig för framtiden, vet inte riktigt hur tryggt du har det ordnat för dig rent ekonomiskt... men jag hoppas att du inte ska behöva ta i från tårna en gång till för att få myndigheterna att acceptera din sjukskrivning. Det är väl inte precis vad du behöver nu...
Ta det varligt med dig själv. Kram på dig.
Var rädd om dig rara carulmare.
SvaraRaderaTack, kära ni. :)
SvaraRaderaHär några nya funderingar.
Jag skulle nog inte heller ha vågat säga upp mig, medan sonen bodde hemma hos mig. Men nu är han ju tjugoett... och bor med sin flickvän. Ändå känns det ju ledsamt att inte kunna vara till mera hjälp för dem.
Det kan stämma det du säger om att tömma reserverna, Visionary. Fast för mig är det något gammalt, något som jag har dragits med länge. Jag tror inte jag har haft några reservkrafter sedan före psykosen. Så fort det är något, precis vad som helst, något som är bara lite lite för mycket, så får jag en svacka. Det är hur löjligt som helst!! :) Jag känner mig trött, tung, utan kraft och fokus... och musklerna värker... och så brukar jag ha lite snuva... fast inte så mycket att jag skulle behöva snyta mig!
Jag brukar kalla det förkylning, de gånger som jag går till hälsovårdscentralen... och så får jag två dagar ledigt... men jag är trött i tio eller flera dagar... Jag känner mig så löjlig, jag vet ju hur det är när andra mänskor är förkylda. På dem syns det tydligt. De snorar och nyser och hostar och har feber... och ändå orkar de arbeta...! Åh, det är väl inget, säger de coolt! :)
Visst skulle man kunna tala om mano-depressivitet... bortsett från att jag ändå inte låter dehär topparna och dalarna inverka... så mycket... på mitt humör... Om jag kort skulle förklara vad jag lärde mig under psykosen, så skulle jag kanske säga att jag lärde mig skilja på vad som händer... och hur jag känner inför det. Jag lärde mig att jag kan välja hur jag vill känna mig och att det är... roligare, haha... att vara glad! När det ändå inte hjälper att skrika eller gråta.
Men nu ser det ut som om jag skulle behöva en annan strategi... som om jag skulle behöva känna efter igen... och låta min kropp uttrycka det jag känner. Eller hur skall jag annars få fram, inför mig själv och inför andra mänskor... att jag faktiskt inte klarar av att arbeta så mycket...?
Om min ekonomi. Just nu är jag arbetslös, men jag får ingen arbetslöshetsersättning på tre månader, eftersom jag sade upp mig själv... och mina hälsoskäl inte var tillräckligt starka. Jag är inte sjukskriven heller... men jag tror att jag borde bli det. Just nu verkar det ju så.
Jag klarar mig... ett par år? Sedan måste jag nog sälja och börja bo på hyra igen... Visst känns det osäkert. Jag tänker inte så mycket på det, men jag märker hur sparsam jag är. Vänder och vrider på slantarna för att inte utmana mina rädslor på dethär området.
Men mest rädd är jag för att inte kunna förklara mig... eller, närmare bestämt, att inte bli förstådd.
Jag tror att jag förstår din känsla... även om den för mig är ganska ny, och förmodligen inte lika "genomgripande", helt enkelt för att jag inte rasat ända ner i botten... tänk att människan kan vara konstruerad så att hon kan ta slut... det är lite konstigt, på något vis. Men så är det nog ändå. På något sätt lever vi nog fel nuförtiden. Känner kanske inte att det vi behövs för, är så himla livsnödvändigt? Som när korna dog om de inte fick mat eller blev mjölkade? På något sätt har nog vår livsstil förändrats snabbare och på inte-så-bra sätt i förhållande till vad vi behöver, i alla fall...
SvaraRaderaVi pratade om det svenska studiemedels- och utbildningssystemet idag i fikarummet. I Sverige har vi inrättat systemet så att ungdomar inte behöver vara det minsta beroende av sina föräldrar för att kunna studera på högskola - i de flesta andra länder är det antingen låga studielån, eller höga kursavgifter, eller både - och... så att man faktiskt är beroende av att ens föräldrar har planerat för att man ska studera. Det svenska systemet leder till att vi blir så oberoende av våra föräldrar... lär oss att vara oberoende av andra överhuvudtaget, i så hög grad att jag tror att det får oss att må dåligt... vi blir för mycket "ensam är stark". Det tror jag bidrar till delar av utmattningen... på något vis. Att man inte självklart behövs eller hör till i ett mänskligt sammanhang. Ja, det var bara en tanke, som kändes som om den hörde hemma i sammanhanget... ;-)
Det du beskriver, om ditt behov av att lära dig låta känslorna få plats igen, det känner jag igen från min vän C. Hon är en super-rationell tjej, lyckas ofta faktiskt förklara bort sina egna känslor så till den grad att hon inte känner dem... fast de finns där, och kommer upp si kroppsliga symptom, lite som du beskriver det. Hon har jobbat mycket under flera år med att försöka låta känslorna få mer utrymme, låta sig följa känslorna mer... ni skulle säkert ha mycket utbyte av att prata med varann! :-) Synd att hon inte har stadig tillgång till internet!
Jag tror att det kommer att hinna lösa sig för dig innan pengarna är slut. Kanske passar det inte för dig att jobba heltid, men nog borde det gå att hitta sätt att leva på en deltidslön... jag tror att du kommer att fixa det. Fast inte just nu då, för nu behöver du nog din vila... tror jag.
Ibland är paus nödvändigt, att ta ledigt från det "vanliga", vara fri att enbart vara, ta en liten höstferie - som jag gjort och fortfarande er inne i.
SvaraRaderajag pauserar...
Jeg vil ikke slita på tankar och ord. Så nu leser jeg norsk poesi for att trena mitt gamle språk (jamska) litt mer og norsk.
Allt gott!
Du är klok, du, Inkan. Verkar ha bra ordning på dig själv. Promenerar, arbetar på ditt språk (om jag förstår dig rätt)... Vad gör du mera, när du inte skriver? När du pauserar. :)
SvaraRaderaJag skulle behöva någon slags fasthet... tror jag. Men det är bara i nödlägen som det blir av... ett tag. Ingen förebyggande vård, precis.
Tack för hälsningen! :)