Andra dagen som det känns bra i kroppen. Jag känner mig behagligt slö. Funderar på om jag skall cykla till universitetsbiblioteket eller ta bilen eller om jag skall arbeta hemma... eller om jag inte skall välja någon enda av dessa möjligheter. Jag har en känsla av att jag inte skall störa kroppens vila. Vad jag än tar mig för, får jag inte stressa... om jag vill ha kvar den behagliga känslan... Det skulle inte kännas så fel att sova ännu någon timme...
Och jag har tagit min tablett. Tänk om jag börjar gilla dehär tabletterna, om de börjar smaka som den finaste choklad i min mun...? Bara en till, tigger jag av min läkare!
Tänk om jag faktiskt skulle bli frisk! Det skulle vara som en miljonvinst. Vad i herrans namn skulle jag ta mig till då...? Hur skulle det påverka mig själv och hela min omvärld? Vilken skräll! :)
Andra bloggar om: hälsa, skrällar
tisdag 27 november 2007
Vilken skräll!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, rara du. Minns och känner igen känslan lite. Så skönt för dig.
SvaraRaderaÖnskar dig alla miljonvinster du möjligen kan få plats med hos dig.
Varm kram
Raraste Lady S, du kommer att komma tillbaka till den känslan, du också... och kära Carulmare, det är skönt att höra att du har energi - du sparar den lite, väl, tar inte ut all på en gång? Du vet... det där med stora svängar...?
SvaraRaderaKramar till er båda människor som jag tycker så mycket om...
Tanken flyger och vips är man någon annanstans! Nej, det är ännu inte energi. Miljonvinsten finns bara i tanken... och sällan ens där. Det är mera som en vila. Den konstiga spänningen i kroppen, den som inte ville låta mig sova, har släppt, i alla fall för tillfället.
SvaraRaderaJag gick faktiskt och lade mig igen. Efter en lång natt sov jag ännu några timmar... Så man kan väl inte säga att jag tar ut svängarna?:) Kramar till er båda!
F-n vad kul vi skall ha med våra miljonvinster, snart!! :)
*ler* Tänk att... det finns inga människor jag hellre skulle vilja dela miljonvinster med... än just er två.
SvaraRaderaVila på Carulmare. Under det här året har jag aldrig varit vaken så mycket, aldrig sovit så mycket och aldrig gråtit så mycket. Alltsammans förmodligen nödvändigt just då, i de ögonblick jag sov, var vaken eller grät. Men den känsla av lugn, tillförsikt och ro som medicinen gav mig den har jag tappat bort. En dag så kommer den kanske tillbaka.
Sköt om dig, var rädd om dig och ha det så bra du kan.
Kramar