Kanske skulle jag gå ut och fotografera, men jag har redan så många fotografier på datorn. En del är ganska bra som de är, andra skulle kanske kunna bli bra, med lite arbete. Men jag vill inte sätta ut några bilder. Det tar emot. Jag orkar inte. Jag tror jag är rädd också...
Det har varit två märkliga år. Jag har vänt ut och in på mig själv som aldrig förr. Avsikten var att bli mera tydlig. Jag ville att mitt inre jag skulle bli känt för andra, att det skulle få en plats i den yttre världen... Det har lett till stora förändringar. Min familj har lärt känna mig bättre. Jag tror vi har blivit bättre på att stöda varandra. Jag har också försökt ändra på mina arbetsförhållanden. Något inom mig började tycka att jag skulle göra något för min hälsa. Vad som blir resultatet är ännu mycket osäkert.
Först nu har jag kunnat göra dethär. Förut vågade jag inte. Min tilltro till mig själv och andra mänskor var för svag... Jag kommer att tänka på något som vi gjorde som barn. Man skulle falla bakåt i lekkamratens armar. Jag tog alltid emot, men vågade inte falla själv... Kanske skulle jag kunna göra det idag? Kanske är det det jag har övat på de senaste åren...?
Men nu känner jag trötthet. Ett behov av att dra mig tillbaka, att vända insidan inåt igen. Det känns nästan som om insida och utsida skulle ha gått ihop. Vad tycker jag när jag är för mig själv? Kan jag fortfarande vara för mig själv...?
Och rädslan? Att tappa bort mig själv, mitt privata lilla jag. Förr bara drömde jag om att visa upp mina verk, nu gör jag det hela tiden. Det känns så meningsfullt, för meningsfullt...
Jag är rädd för meningen... och rädd för att förlora den. Kan det bli krångligare än så? :)
Andra bloggar om: blogga, förändringar, insida och utsida, meningen, rädslor, tillbakablick
Det är nog inte så krångligt som det låter... man kan nog längta åt båda hållen samtidigt. Var rädd om ditt inre jag, men stäng dig inte inne så att du tappar kontakten med omgivningen helt... det är jättebesvärligt att befinna sig i motstridiga känslor, men ibland finns det nog inga andra sätt... ibland funkar inte antingen - eller. Eller så får man ta antingen eller i väldigt små doser, bara.
SvaraRaderaTa hand om dig. Kram.
Låter klokt som du säger. Ofta blir jag förvånad över hur precis allt verkar ha en baksida. De 'gamla' grekerna var inte så dumma med sina tankar om måttlighet - inte för mycket, inte för lite. Eller som du säger, bara små doser.:)
SvaraRaderaJa, du också- ta hand om dig! Hoppas att din arbetsvecka har börjat bra. Idag har vi sol här hos oss... och snön har smält.
Kram
Så många frågor som jag också saknar svar på... rädslan och oron att tappa bort sig.
SvaraRaderaHoppas du kan vila bra, att du har det fint med dig själv och katterna.
Kramar
Tack, Lady S! Jo, katterna är en hjälp ibland. Att se på dem, när de bara sitter. Jag har börjat härma dem, med detdär att göra ingenting. Vi bara sitter eller står, tillsammans. Det känns bra, som om livet kan vara så enkelt...
SvaraRaderaDet är väl inte så konstig om du känner dig lite vag när du har förändrats och tagit en ny form. Se det som ett styrketecken att du varit vådlig nog att våga omvandlas och vila i det vackra att vara ny som en gryning. Snart nog kommer det en dag.
SvaraRaderaNä, det är väl inte så konstigt... Men vad du lägger orden vackert, Bless! Mina ögon ler och njuter.
SvaraRaderaSåg en fin "vattenspegelbild" genom kameran och kom att tänka på dig. Hoppas att du har det bra, att du mår bra.
SvaraRaderaKramar till dig och katterna.
Den vill jag gärna se, Lady S. Sätter du ut den?
SvaraRaderaDet är ganska okej... tror jag. Oroar mig lite för medicinen, biverkningarna. Det är svårare att sova, medicinen verkar skapa någon slags spänning i kroppen... Mitt känsloläge är också mera osäkert. Nedstämda tankar kommer på, fast jag försöker att inte bry mig om dem... Funderar på att kontakta läkaren om dethär, om jag borde avbryta.
Läser hela tiden hos dig, men orkar inte säga så mycket. Men jag hejar på dig, skall du veta! :) Många kramar
Till alla som tittar in och undrar vad jag håller på med:
Dagarna går och jag är redan inne på min andra tröja. Det går så bra att sticka, medan jag lyssnar på talböcker. Guillou är bra. Hans berättelser är spännande, lätta att följa, men rör inte upp några tankar. Lyssnade också på en deckare av Karin Alvtegen, men den satte igång för mycket. Skugga hette den. Ibland skriver jag något själv också, men det är inte så lätt att samla tankarna. Också när jag skriver själv, undviker jag att skriva dagbok, att göra påståenden om mig själv. Föredrar att hålla på med mina fantasier, att närma mig problem på ett mera indirekt sätt.
Tack för att du berättar lite hur du har det... jag funderar ju också, såklart, på hur det går för dig. Något beroende på vilken medicin du får, så kan det nog vara "normalt" att den stökar till det lite för dig, såhär inledningsvis...
SvaraRaderaDet är nog bra att du inte definierar dig i det du skriver och tänker, men... försvinn inte för långt in i fantasivärlden...
Var rädd om dig, kära du. Kram.
Hej Visionary! Läser hos dig också, om hjärtan av olika slag:)
SvaraRaderaJo, det är normalt med biverkningar
i början... och ändå blir jag så tveksam... Medicinen heter förresten Sepram, samma sort som Cipramil, citalopram är det verksamma ämnet.
Nej, jag försvinner nog inte... Fast jag skulle vilja gråta, när jag skriver det, för jag orkar inte med fantasierna heller. Så just nu känns det som om jag inte har något alls att hålla mig till.
Dessutom... jag tror inte att det är skadligt att fantisera. Det är bara ett annat sätt att hantera verkligheten, kanske ett introvert sätt. Alla som sätter ihop berättelser fantiserar ju - annars blir det inga romaner.
Kram till dig också. Hoppas att vi båda snart skall få komma ut ur tunneln. Kanske är det bara november som vi lider av...?
Jag minns tydligt hur otäck medicinen var i början, och vid varje dosökning. Hemska tankar fick jag och än värre nedstämd blev jag varje gång. Upp och ned i måendet flera gånger i veckan. Jag äter också Citalopram, 40 mg, och nu märker jag just ingenting om jag bara kommer ihåg att ta den ungefär samma tid varje dag.
SvaraRaderaHoppas den stabiliserar sig för dig snart, att du orkar vänta ut den.
Kramar och varma tankar till dig.
Bilden kanske får vara med en dag, den blev inte så bra som den såg ut. Så är det oftast... jag blir inte nöjd och raderar dem.
SvaraRaderaJag har just börjat ta 20 mg, Lady S... Men jag kände nog av 10 mg också, den dos som jag har tagit de senaste tre veckorna. Fast då tänkte jag att det kanske handlade om hormonstörningar, eftersom jag hade mens.
SvaraRaderaHar du märkt att det är viktigt att ta tabletten vid samma tid varje dag...? Jag som inte alls brukar följa klockan...
Tack för att du berättade. Bra att veta att det gick över för dig också. Att du kan skilja på det obehag som kom från tabletten och det som har med samtalen med M att göra.
Ja, kramar!:)
Jag kände också av den lägsta dosen tydligt. Så hjälpte den en stund sedan blev jag sämre igen. Då ökade vi dosen och det blev bättre ett tag sedan sämre igen. Jag tror att jag åt varje dos i ungefär en månad innan jag ökade. Har för mig att läkaren sa att 40 mg är en vanlig dos att stå på en längre tid. Jag ska tydligen äta den ett år eller så.
SvaraRaderaJag tar min tablett på morgonen, försöker komma ihåg den innan klockan tolv. I början kände jag mer när jag inte tagit den i tid, men det kan vara inbillning förstås. Nu kan jag glömma en dag utan att jag märker så mycket. Det är kanske inte så noga med tiden.
Jag märker fortfarande av en ökad nedstämdhet innan och under min mens så hormoner ställer säkert till det lite med kemin.
Jag tror också att medicinen gör mig trött fortfarande men jag äter ju två sorter och kanske det är den andra, Mirtazapin, som är den som tröttar ut mig. Den är för ångest och till natten att sova på.
Håll ut lite till om du kan... det blir bättre, det tror jag. Prata med din läkare om du är orolig... det finns en massa olika preparat och det kanske inte är rätt för dig, det du har nu.
Kramar igen till dig rara.
Hej Carulmare,
SvaraRaderajag har varit borta ett tag..Mest har jag hållit till på reseguiden och laddat upp mina bilder där.Detta är mitt sätt att hålla tankarna borta.. att ägna mig åt de ytliga bilderna och de tillika ytliga kommentarerna där..Men hela tiden har jag tänkt på dig ..hur du har det.För jag tror jag känner igen mig själv i dig och din situation..Kramar.
Tack, Lady S. Jag gjorde en dags uppehåll med medicinen, för att få sova ut ordentligt... och det gjorde jag verkligen! ...men idag tog jag den igen. Skall kämpa lite till.
SvaraRaderaMirtazapin känner jag väl till. Det är en medicin som jag har använt för sömnen i åtta års tid. Men jag tar bara 15 mg och med tre eller fyra dagars mellanrum och då brukar jag sova mycket djupt och tungt och länge...! Jag har försökt att ta den varje dag också, i två repriser, men efter en månads tid blev jag inte dåsig längre. Jag ville ju ha just denhär dåsigheten. Det lär vara ganska vanligt att man tar små doser av Mirtazapin för sömnen.
Hej Leosdream,
roligt att höra av dig!
Jag funderade ju på om jag också skulle vara med på ett hörn, men jag har inte haft någon kraft över för nya äventyr. Det är ju därför som jag tar denhär medicinen... Men jag har tänkt på dig också. Vi har ju ganska mycket gemensamt, både i fråga om personliga egenskaper och livserfarenheter...
Jag känner igen mig i dubbelheten. Jag känner också att jag vsiat upp för mycket av min insida och nu mår jag jättedåligt utav det. Jag skulle önksa att folk viste lite mindre om mig i min omgivning nu.
SvaraRaderaSjälv är jag rätt låg just nu, ska be läkaren om atarax igen på tisdag för sömnens skull.
Jag är ledsen carulmare att jag tog bort inlägget du nyligen svarat på! Jag fixade inte ha det ute...men jag kan säga här att det är inte ilska jag visat.
Jag tror jag förstår vad du taalr om att ha vänt sig ut och in för mycket...mår du illa va det nu? Det gör jag...
Noemi - det går inte att skriva URL...
Noemi, jag tänker ofta på dig - att du har så mycket att sköta om, vill räcka till på så många områden... och att du, liksom jag, har denhär inre känsligheten, som också behöver sitt, som inte tål så mycket påfrestning... Tycker inte att vi behöver ångra vår öppenhet... men visst tar det på krafterna. Själv blev jag sjukskriven, i två månader, och nu försöker jag... höja min motståndskraft genom att ta antideppmedicin. Det var jobbigt de första veckorna, när jag skulle lägga in en lägre växel... och jag hade också lite besvär med medicinen... men nu känns det mycket bättre. Jag skriver mindre och mest för mig själv, vill inte att hjärnan skall bli överaktiv igen... Försöker hitta på annat att göra - handarbetar, lyssnar på talböcker, besöker loppmarknader... och så har jag kontaktat ett par gamla vänner också. Försöker ändra tyngdpunkt, lite.
SvaraRaderaÖnskar att du också fick en lättnad. Kan du inte be läkaren skriva ut lite sjukledigt också? Om du berättar det som du skriver på din blogg och säger att du behöver vila upp dig, så får du ju det... Tror att de svåra känslorna som du har nu beror på trötthet. Har man värk, blir den värre, när man inte är utvilad. Så är det nog också med ens psyke. Ju tröttare man är, desto mera känslig och sårbar är man. Det har väl du också märkt...?
Det har ofta slagit mig att vi har en lik känslighet Carulmare! Jag tror jag åter förstår vad du pratar om och att inte hjärnan ska bli överaktiv. Jag tror jag förstår precis. Tycker det låter bra det du gör nu och försöker göra.
SvaraRaderaJag tror också på trötthet rätt mycket i mitt fall - och den inre känsligheten....
Kanske vi inte behöver ångra vår öppenhet?
Noemi