onsdag 19 december 2007

Någongång måste du börja söka arbete

En ganska tung dag.

Morgonen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Klockan tolv skulle jag träffa min psykiater. Jag var ganska rädd just innan. Skulle han förstå mig, varför jag behöver mera sjukskrivning?

Efteråt mådde jag ännu mera illa. Dumheter, försökte jag säga till mig själv. Det gick ju bättre än du hade väntat. Du hade väntat dig en eller två månader sjukledigt, men du fick tre... och utan att egentligen fråga. Så vad gnäller du för...?

Jo, kommunikationen! Jag kände inte att han förstod mig... eller ens försökte göra det. Det tog många timmar, innan jag insåg att det var där mitt onda satt. Jag har märkt det förut också, att jag börjar känna mig otrygg om jag inte får kontakt med mänskor. Han ställde flera viktiga frågor... men jag fick ingen tid att försöka svara på dem.

Hur gick det hos terapeuten? frågade han till exempel. Jo, ganska bra, svarade jag... och det räckte för honom!

Sedan frågade han om medicinen, om jag möjligen känner mig piggare nu. Kanske inte piggare, svarade jag, men lugnare. Fast jag är inte säker på vad det beror på. Om det är medicinen eller att jag lever så stillsamt nu...

Jag nämnde också att det kändes tryggt att ha en vårdrelation... men då slog han på backen: Någongång måste du börja söka arbete... Jag försökte förklara att jag är rädd att jag skall hamna i samma läge en gång till. Jag är inte säker på att jag kan klara mig i arbetslivet... Men han missförstod mig, föreslog bara att jag skulle dra en skiljelinje mellan arbetet och mina intressen, försöka anpassa mig till arbetslivets krav.

Det var väl då jag började tala om mina misslyckanden. Om han kunde förstå hur det kändes att misslyckas så att man inte längre kan känna något hopp, ingen kraft och ingen vilja att försöka igen... Han tog det som en fråga om jag kunde bli sjukpensionerad och sade att det kunde jag inte (fast möjligen deltidssjukskriven)... Men när han hade sagt det, förvånade han mig med att säga att det inte var så brått. Jag kunde nog vara sjukledig ett tag till, åtminstone till slutet av mars. Det var bra, sade jag svävande, så jag hinner försöka... Jag visste inte hur jag skulle avsluta den meningen.

När jag kom hem var jag en härva av obehagliga känslor. Hade jag försökt manipulera honom? Hade jag uttryckt vad jag verkligen kände? Ville jag bli sjukpensionerad...? Egentligen tror jag att jag mest ville tala om hur jag kände mig, om rädslan för framtiden... och känslan av tomhet. Jag ville att han skulle förstå mig... och dessutom reagerade jag på ordet måste. Jag tycker inte om det... och jag vet inte ens om jag förmår tvinga mig längre. Min kropp säger ifrån, så fort jag försöker. Hela mitt jag vill vilja. Jag vill att de hjälper mig att börja vilja igen, det är det jag vill med terapin...

Det kändes också lite som att han gjorde mig till ett fall, ett nummer. Ett fall som du skall ha den och den medicinen och så och så mycket sjukskrivning... Men jag är säkert orättvis. Något måste han ju ha förstått, eftersom han utan vidare sjukskrev mig i tre månader. Så länge har jag aldrig förr varit sjukskriven...

Och hos terapeuten får jag förstås tid att berätta. Men det känns lite konstigt att det är en person som beslutar om medicin och sjukskrivningar... och en annan som skall försöka förstå mig. De har säkert sina konferenser... men det är ju inte samma sak. Läkaren lär känna mig på ett indirekt sätt, via terapeuten.

När jag kom hem, mötte mig samma syn igen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Men nu har jag städat, både i köket och inom mig. Nu går det att leva här igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

6 kommentarer:

  1. Jag blir alldeles..ja, jag vet inte riktigt vad, ledsen tror jag, när jag läser din text. Ibland har jag hört om sådana läkare, som inte lyssnar, har så förskräckligt bråttom men jag har aldrig stött på en sådan. Man är ju så beroende av deras jävla intyg, så utsatt i situationen. Det känns som att du hade behövt ha med dig ett rivjärn till människa, eller en gaphals som ropat i farbror doktorns öra att du har en livskris och berhöver tid.
    Min psykiater har inte bråttom, hon lyssnar, har gott samarbete med terapeuten. Det finns goda exempel också.
    Men nu blev du i alla fall sjukskriven ett tag. Du får väl försöka inte tänka så mycket på den där läkaren och försöka att inte känna dig misstrodd.

    SvaraRadera
  2. Lät det så illa...? Då var jag nog lite orättvis. Jag tvekade speciellt över uttrycket 'han gjorde mig till ett fall'...
    för jag tror nog att han är en bra läkare...

    Men ung är han, mycket yngre än jag - inte någon farbror, precis! :) Och ibland undrar jag hur mycket han verkligen förstår... och vad han bara har bokkunskap om. Jag kan också få en känsla av att jag skulle kunna hjälpa honom, ge honom en djupare förståelse av vad en psykos är för något.

    Kanske är jag för självsäker... fast jag försöker nog att lyssna också... och hela tiden ompröva det jag tror mig veta. Han har ju redan hjälpt mig en gång, sett något som jag inte var helt medveten om, att jag kanske är så introvert att man kan säga att det är en personlighetsstörning.

    Men ibland undrar jag över det också. Kanske såg han sig själv... i mig? Kanske är han lika introvert som jag? :) Han känner, det tror jag verkligen, men han förmedlar det inte riktigt. Det jag får tillbaka är slutsatser, beslut, inte tankar och känslor. Han låter mig inte veta hur han kom fram till dem. Eller också är det bara hans sätt att inte trassla till sitt liv med alla patienter...?

    En annan faktor är språket, han har inte svenska som första språk. Det kan också bidra till denhär 'stumma känslan'.

    Funderar också över mig själv, på vilket sätt jag kan ha bidragit till oredan. Mina rädsla för att inte bli trodd... fick kanske ett gensvar från honom...?

    Men, å andra sidan, så gick det ju mycket bra, trots allt! :)

    Ojojoj - så många 'andra sidor' det blev!

    SvaraRadera
  3. Ja du, kamrat. Det kanske inte var så farligt och då är ju allt i sin ordning. Men du är då en riktig expert på att analysera måste jag säga:o)
    Hur orkar du? Man blir ju alldeles trött i huvvet av att bara läsa dina funderingar. Eller så är det min schizoida hjärna som inte riktigt har förmågan att sätta sig in i någon annans tankegångar. Ha en trevlig fredagskväll. Själv har jag bänkat mig med en cider.

    SvaraRadera
  4. Någon analys var det väl inte, bara tankar, spekulationer... Sådant som jag kanske tar till, när jag inte får omedelbar kontakt... Men skål på dig, Anna! Själv har jag fått en liten Kilkenny idag! Ha det så skönt!

    SvaraRadera
  5. Syster Yster23/12/07 00:41

    Jag tycker om hur du beskriver att du känner det. Man förstår direkt! Jag har själv varit hemma i 5 år så jo jag vet hur det känns när inte kroppen eller huvudet klarar av krav längre!
    Skönt att du får vila ett tag till. Var rädd om dig och ha en riktigt skön och lugn Jul. Klappa katterna från mig och jag hoppas magen är bättre på stackaren!

    SvaraRadera
  6. Tack, Syster Yster! Var inne på din blogg och tittade lite... så nu förstår jag att du förstår! :)

    Tror inte katten var magsjuk, egentligen. Han har bara känslig mage... och jag är ännu inte säker på vad han reagerar på.

    God Jul på dig!

    SvaraRadera