De senaste dagarna har jag märkt... att jag nästan har börjat skriva bok igen... och det är jag inte säker på att jag vill. Men det är så enkelt att börja göra det. Jag vet ju precis vad som följer, hela tiden....
Kanske skulle jag försöka berätta ur minnet istället? Vad tycker ni?
Det är så tydligt, är det inte? Så fort jag börjar skriva om mina fantasier, blir det väldigt tyst på mina sidor... Jag önskar... att ni inte skulle bli tysta utan berätta vad ni känner, också det som ni tror att jag inte vill höra. Särskilt det. Hur känns det att läsa på wanderdeep? Går det läsa som jag har satt upp det? Blir det så förvirrat att man tappar bort sig? Hur tycker ni att jag istället borde skriva?
Jag talade om det med en god vän igår. Först sade han att han inte kunde känna igen sig i mina personer, mina 'berthare'... men sedan tror jag vi kom överens om att det nog inte var innehållet... utan formen. Kanske är jag fortfarande för... utredande?
Min boktext var nog för utredande. Det tycker jag själv också, när jag går tillbaka och läser... Jag vill gärna utreda, verkar det som. Kanske vill jag visa att jag förstår hur saker hänger ihop... och så glömmer jag bort att andra är precis på samma sätt. Andra vill också pussla, inte ta över mina färdiga lösningar... Är det så det känns att läsa mig? Kastar jag fortfarande ut för få frågor...?
Kanske är det också så att det utredande måste få komma först...? När det händer något stort och omskakande, så kan det ta länge innan man kommer över det. Man behöver ta reda på vad som hände, varför det hände och hur man skall ställa sig till det, så att det känns bra... Eller... när man har ätit något tungt, så tar det länge att smälta maten... men sedan, när det är gjort, när kroppen har fått sin näring, då kan man röra sig lättare igen...
Kanske kan jag tänka att dethär finns inne i mig nu, som näring och rörelsekraft? Kanske kan jag börja bolla med det, lära mig att jonglera...? Om ni hjälper mig... och jag inte låter vanan styra mig...
i min fantasis rum
Andra bloggar om: carulmare, fantasier, skrivande, wanderdeep
Det var många frågor på en gång... och jag vet inte om jag kan besvara en enda! :-) Jag tror att jag "svarar" med att beskriva vad jag tänker i stället, och så får du göra av det vad du vill.
SvaraRaderaFormen: för mig är det svårt att veta hur jag ska förhålla mig till... en buske utan rot, kanske? Dvs jag är nog ganska... systematisk, vill gärna veta att jag har betat av A, B och C, om jag råkar landa på D... att jag vet vad som hänt innan eller vad som förklarar det som finns på D. För mig är wanderdeep-formen för mångdimensionell... jag behöver en "ingångs-tråd".
Jag kan känna att om jag kommenterar ett visst inlägg, så är jag inte ens själv säker på att mina tankar har sitt ursprung i just det inlägget... ;-) Så, för mig skulle det nog passa bättre med en enda samlad "anslagstavla", där alla kommenterar, och då det som de vill... för jag tror att fler än jag kan känna att de tankar man får, är ett resultat av sånt man läst i flera av dina inlägg.
"Det utredande": Jag tycker nog att... det som står i varje inlägg, är så kortfattat, så mycket en ögonblicksbild, att jag inte förstår hur det hänger ihop med något annat i "berättelsen". Jag känner nog snarare att du utreder för LITE, i så fall... jag undrar hur den ena personen hänger ihop med den andra, och du kastar ut små antydningar här och där i inläggen om att det finns "berättelser bakom" som egentligen förklarar just det inlägget... och jag vill veta vad det där "bakom" är för något. Det blir helt enkelt för små munsbitar i varje inlägg för att jag ska orka försöka knyta ihop de olika bitarna...
Sedan saknar jag DIG. Jag vill veta vad som händer i ditt liv, litegrann. Inte bara "symboliska" berättelser, där jag inte vet om det du valt att skriva om just den här dagen berör något som hänt dig just idag, eller om det bara är känslomässiga "återblickar"... Jag är helt enkelt mer nyfiken på dig än på dina "berthare"... :-)
Tack, Visionary! Jag har saknat dig också...! :)
SvaraRaderaMen jag tror jag får göra som du, inte svara direkt utan bara skriva ner de tankar som uppkommer...
En tanke är att jag visst är mina 'berthare' också. De är som delar av mig, ett slags trygghetsfigurer, kanske... När jag skriver om dem, får också jag känna av den försoning... eller vad jag skall kalla det... som de steg för steg erövrar åt sig själva... Den är livsviktig för mig, verkar det som... och också något som jag vill ge vidare till andra, om jag bara kan... Men dethär kan jag inte skriva om rakt upp och ner, jag har egentligen inga ord för det. Därför skapar jag personer, liv... där jag hoppas att försoningen skall bli meningsfull, genom inlevelse.
En annan tanke är att jag är ganska trött och sliten. För en introvert som jag har det varit ett besvärligt år, jag har levt ovanligt mycket i den yttre världen...! Förhandlingarna på jobbet slutade ju med att jag sade upp mig. Det var kanske dumt, men jag orkade inte hålla på och förklara mig längre, ville bara få ett slut på hela processen. Ja, så det kan vara därför också som jag vill hålla på med mina fantasier. Jag är trött och de får mig att känna mig trygg, ger mig nya krafter...
Också på ett annat sätt får de mig att känna mig säkrare. De är jag - och ändå inte jag, så det gör inte så mycket om jag blir missförstådd... Jag kan lättare finna mig i det. Var och en får tolka dem som han eller hon vill... Så det kan hända att dethär bara är en period som jag har kommit in i. En lite tröttare period, då jag vänder mig inåt och lite slickar såren...!
Om du vill ha mera utredning, då skall jag väl hänvisa till min bok... fast jag känner mig tveksam, när jag säger det. Men den är sammanhängande... så långt som jag nu kom. Resten finns bara på min dator, som... noggrant strukturerade... anteckningar.
Tack för dina tankar, de är alltid uppskattade!
När jag går in i wanderdeep, känns det som om jag går in i en värld som liknare datorernas spelvärld. Åtminstone som jag föreställer mig den efter att ha kollat med mina datorspelande söner. Olika rum öppnar sig, varje rum har en historia om ett ämne eller en person. Historierna är intrtessanta och bilderna ljuvliga, men jag har svårt att få en "helhetsbild". Den kanske finns i det du skrivit tidigare i din roman?
SvaraRaderaJag förstår att dina personer i wanderdeep är olika sidor av dig själv. Jag håller med visionary, jag vill veta mer klart om vad som händer dig, vad du funderar över osv. Det du formulerat om dig själv som carulmare har givit mig många nya tankar och vändningar av mina egna tankar. Då är det lättare att kommentera och kanske dra paralleller till mig själv. Jag läser wanderdeep, men jag tycker det är svårare att kommentera något där.
Hälsningar qi
Helt egoistiskt avstår jag från att kommentera för jag är för trött för att tänka och frågar bara om jag får kopiera din bild och spara bara åt mig själv i min dator? Inte använda den på något annat sätt än skriva ut och sätta upp på väggen hemma. Mn fantasis rum är nämligen också grönt men fram till nu har jag inte haft någon bild av det.Jag blev helt betagen.
SvaraRaderaTack Qi, för värdefulla synpunkter!
SvaraRaderaJag har nog tänkt ibland att det kanske är svårt att kommentera. För mig är det en så känd historia, jag kan den utan och innan... men hur skulle det vara att läsa den för första gången och försöka få grepp om den...? Det vet jag inte, har jag svårt att föreställa mig. Därför är jag så glad att du låter mig få veta vad du upplever.
Kanske kan vi mötas på något sätt...? Inte bara du och jag, Qi, utan vi alla.
Du förstår säkert, det går ju inte att skapa ur tomma intet. Jag har min fantasivärld, vare sig jag vill det eller inte... och där har jag massor av energi... medan jag blir trött av att skriva andra saker... fast jag förstår att det skulle vara mera populärt... och jag verkligen tycker om att ha sällskap. :)
Men jag tror att jag kan öppna min värld... om ni vill? Jag kan förklara mig... om ni hjälper mig och talar om för mig ibland... vad det är jag behöver förklara. Jag är nog lite... hemmablind! Men jag skulle nog tycka om att försöka skapa en brygga till denhär fantasivärlden. Ja, jag vill gärna berätta vad jag tänker om det som händer där, på vilket sätt jag själv anknyter till det... och kanske kan jag till och med relatera det till min vardag... om jag nu har någon sådan... Är det dedär turerna till badrummet och köket, månne? :)
Lite berörde jag ju det redan, i svaret till Visionary. Försoning, skrev jag visst. Mina hjältar har mycket att försona sig med... säkert precis som jag.
Vad tycker du/ni om bildvalet, förresten? Är det självklara val som jag gör... eller högst besynnerliga? :)
Lite handlar det väl om tid också? Jag har ju inte hållit på särskilt länge... så soppan blir nog fylligare med tiden... Idag har jag förresten kodat om inläggen, lite grann, så det blir lättare att se vilka som hör ihop. Titta här, så blir det lite mera sammanhang redan nu.
Lilla tant: Och jag blir förstås så glad för att du tycker om min bild... att jag nästan tror jag skall klara mig utan dina kloka ord denhär gången. :) Lycka till med tankar och drömmar i det gröna rummet. Det är min sommarstuga, utsidan och insidan, samt några nypor eftermiddagssol.
SvaraRaderaJag håller med den som sa att det här är som ett dataspel med olika rum. Har läst här och var när jag får tid och för mig med min splittrade koncentrationesförmåga är det bra! MEN - inte bara därför. Jag gillar greppet, jag tycker det funkar som publicering av en historia på nätet. Att du plötsligt skriver bok igen och vad du känner kring det kan bara du känna! Men om JAG ska säga nåt om det - så flyt med! Allt behöver inte vara så klart och tydligt och VILL du en dag få detta till en bok igen så har du material att ta av och sammanställa!
SvaraRaderaPersonligen så tycker ajg att de olika berättalserna är tankeväckande. För mig behöver det inte vara strukturerat, precis som livet inte är det. man får veta lite här och var, precis som IRL. Man har inget facit. Jag tycker att bilderna till är jättebra! Text och bild samspelar bra! Detta funkar verkligen i detta mediat, tycker jag. För mig blir det litet verklighetsflykt att komma in i berättelserna. Skildringarna är både insiktsfulla och mystiska. Jag behöver inte veta allt. Det känns som om jag "tvuvlyssnar" på personerna.
Tack, Manon! Roligt att höra att du tycker att det funkar!! Hoppas att det inte blev sämre nu... när jag har varit där och ordnat upp lite... Jag märker ju att vi alla tycker lite olika. Somliga vill ha mera sammanhang... medan andra kanske rentav börjar känna sig trängda då... Sist och slutligen måste jag väl välja själv, följa med den ström som håller mig uppe... Men jag tror nog att i den strömmen också finns en hel del vilja till kommunikaton, till utbyte...
SvaraRaderaVad kul att det känns som om du tjuvlyssnar...! Ja, just så vill jag att det skall kännas. Intimt. Nära.
Nu vet jag inte vad mera jag skall säga... utan att börja upprepa mig... eller någon annan.
Jo, jag kunde ju ställa en fråga till.
Får ni musiken att starta? Musikfilen ligger hos box.net, men jag ville inte se deras cd-spelare på dehär sidorna... så jag försökte komma på ett annat sätt. För mig händer nu detta: Datorn frågar om jag vill öppna eller spara musikfilen och om jag väljer att öppna den, så startar den cd-spelare som jag har installerad på hårdskivan. Det tar ganska länge, jämförelsevis, men å andra sidan kan jag hoppa runt på sidorna utan att musiken upphör...
Bra att du får olika respons, att fler än jag tycker till, för jag vet ju mycket väl att alla inte har samma behov av struktur och sammanhang som jag... men jag kan ju inte representera andras uppfattning samtidigt som min egen... ;-)
SvaraRaderaJag håller med Manon om att i wanderdeep känns det som om man står vid sidan av och får se något liksom lite i ögonvrån, något som man (jag) inte förstår till fullo men som väcker nyfikenhet ...
Egentligen skulle jag bara kommentera din fråga om bilderna. Dem tycker jag jättemycket om. För mig ger de starkare känslo-associationer än texten, och jag tror att det som händer är att jag "fastnar" i bilden och samtidigt låter texten smyga sig in i omedvetna delar av hjärnan... Det känns väldigt stimulerande på något sätt, lite som meditiation, och jag tror att det är bra... samtidigt som jag känner nästan lite skuldkänslor för att jag tror att jag faktiskt inte förstår din hariberth-värld, fast jag skulle vilja göra det...
Tack igen, Visionary! Det verkar nästan som om du förstår mera än vad du tror...? :)
SvaraRaderaMen denhär förståelsen, dethär slaget av förståelse, den kommer ju genom inlevelse... och då kan man väl inte förstå allt på en gång? Inlevelse är bra, tror jag... för då får man kanske en uppfattning som sitter i maggropen... och inte uppe i huvudet, enbart som ett resultat av argument och diskussion.
Så jag bygger upp en värld, lite i taget... och hoppas att du har tålamod att hänga med... Men några skuldkänslor vill jag inte veta av! :) Jag är säker på att både du och jag och alla andra gör vårt bästa för att kommunicera. det är väl vår enda möjlighet att lindra... vår existentiella ensamhet...
Kanske just därför vill jag gå in och tycka själv också, ibland. Det tror jag jag skall göra nu, ifråga om änglarna. Vet inte hur det kan komma sig, men jag har massor med tankar om konsthistoriens änglar!:)
Hoppas du hade ett bra veckoslut. Jag tror nästan det, för du låter så glad på något sätt... men jag skall strax gå in till dig och kolla!
*ler*... Kanske har du rätt i det, att jag förstår mer än jag tror... Jo, jag håller med dig om att åtminstone vissa slags... erfarenheter, särskilt när det gäller människor, måste få smyga sig in från flera olika håll. Allt som man förstår logiskt landar inte samtidigt i en faktisk förståelse, av sammanhangen, grundkänslan, "grundtonen" hos en annan människa... och det är väl det som gör människor så spännande och lite magiska. Att ens egna begränsningar när det gäller att "ta in" en annan, i kombination med den andras förmåga och tempo när det gäller att uttrycka sig själv, innebär att man inte kan ta in "allt - genast".
SvaraRaderaIbland kommer känslan före den logiska förståelsen, ibland tvärtom. Och jag tror att det egentligen aldrig tar slut på nya dimensioner att upptäcka, i relation till en annan människa... vi är nog varandras bästa och mest stimulerande "leksaker", egentligen! :-)
Visionary: Ja, det har du nog rätt i. Leksakerna, alltså. :)
SvaraRaderaJag var där och tittade nu idag och jag gillar det, för att det lämnar utrymme till mig och mina tankar. Att jag får sammanbinda själv och det finns plats för mina tankar och reflektioner mellan allt. Bilderna och texterna bättrar på varandra och får fart på min fantasi. Jag tycker mycket om det.
SvaraRaderaVad glad jag blir, Bless!
SvaraRaderaJag försöker som bäst återgå till fantasierna... efter all uppståndelse i den verkliga världen.